Barnens signaler och pedagogernas respons –

7.1.1 Barnens signaler om samspel med pedagogerna

Eftersom barnen i undersökningen är mellan ett och ett halvt och tre år gamla är de kroppsliga uttrycken, vilka är kärnsjälvsnivåns signalform, mycket betydelsefulla. Det verbala språket har börjat utvecklas men fortfarande betyder de icke verbala uttrycken mycket. Naturligtvis skif- tar användandet av de båda uttrycksformerna beroende på barnens ålder inom undersökningsgruppen. Många av de yngsta barnen använder mer kroppsliga signaler än de äldre barnen som uttrycker sig mer med ord. De olika nivåerna kring självrelatering är ofta aktuella samtidigt i ett flertal situationer. Det rör sig om skilda former av samma livsloppste- ma som utvecklas i en följd, t ex fysisk intimitet under kärnrelatering och subjektiv intimitet under intersubjektiv och verbal relatering. Ibland använder barnen hela kroppen för att signalera något. Genom att bara ställa sig framför den vuxna och hänga lite med huvudet eller genom att ställa sig och hoppa upp och ned på golvet kan barnet få upp-

märksamhet. Att använda handen eller ett finger för att peka på något och därigenom försöka fånga den andras uppmärksamhet förekommer i olika situationer. (Pekrörelsen är ju en tidig form av sökande av gemen- samt fokus.) Att beröra någon är ett annat sätt som används för att fånga uppmärksamhet eller få kontakt.

Att endast genom en blick signalera önskan om samspel har varit svårt att analysera men är något som har observerats vid flera tillfällen. Det exempel som följer är hämtat från förskolan Rosen med pedagogen Ada vid en påklädningssituation i tamburen när barnen är på väg till utelek. Under den första delen av observationen uttrycker sig Arvid och får respons enbart genom blickkontakt:

Arvid sitter på bänken och ser ledsen ut och tittar på Ada. Ada till Arvid: ”Har du tappat din napp? Du får ta den”. Hon tittar på honom. Arvid gli- der ner från bänken och tar nappen. Arvid tar Ada på knät och ser ut som om han ska gråta. Ada: ”Vad är det? Vad är det?”. Ada knyter först Arvids mössa. Hon kramar honom och klappar honom lite på ryggen och leder honom ut i den yttre hallen.

De flesta interaktionssituationer innebär samspel där olika relaterande- domäner är inblandade samtidigt och omöjliga att separera från var- andra. Det finns, som ovan nämnts, inte heller några egentliga gränser dem emellan eftersom de är teoretiska konstruktioner. De flesta regi- streringarna av samspel försiggår på intersubjektiv och verbal nivå. Vissa signaler till pedagogerna från barnen har det enda syftet att de ska leda till känslomässig kontakt med de vuxna och detta sker på olika sätt. Sådana kontaktinitiativ från barnen sker, som nämnts ovan, på kärnsjälvsnivå. Barnen uttrycker en önskan om nära, fysisk, ordlös kon- takt som inte har något annat syfte än just närhet till en vuxen. De regi- streringar om samspel på kärnsjälvsnivå som gjorts har benämnts att önska affektiv kontakt.

Hur mycket barnen använder det verbala språket är framför allt ål- dersrelaterat men är också kontextbundet. De yngsta barnen i under- sökningen, ett och ett halvtåringarna, uttrycker sig vebalt, men oftast i ettordssatser och oftast kombinerat med kroppsspråk. Bland de äldre barnen, från två och tre år, är naturligtvis skillnaderna i verbalt uttryck stora. Det är emellertid svårt att göra jämförelser mellan barnen enbart utifrån ålder.

Genusaspekten vad gäller det verbala språket är interagerande med andra aspekter som exempelvis språklig kompetens och mognad. Några barn mellan två och ett halvt och tre år talar mycket, med långa me- ningar och stort ordförråd. Detta påverkar möjligheterna till kontakt med pedagogerna, vilket gör att ålder är en faktor som har betydelse i detta sammanhang.

Olika kontext ger skillnader utifrån såväl könsaspekt som verbal kompetens. I vissa sammanhang verkar kön betyda mer för kommuni- kationen än förmåga att uttrycka sig verbalt, vilket framför allt gäller de barn som är i tvåårsåldern och oftast talar mer än i ettordssatser (den verbala domänen enligt Stern). Ett exempel på detta är de s k sam- lingarna, som är en traditionell skolliknande situation med tydlig vuxen- ledning. I dessa sammanhang dominerar de äldre barnen och bland dem pojkarna. Flickorna tar mindre initiativ än i situationer med lägre grad av vuxenledning, medan pojkarna tar initiativ och dominerar. Detta behandlas i ett senare avsnitt.

7.1.2 Pedagogernas svar på barnens signaler

Något som är påfallande vid en analys av observationerna är att pedago- gerna verkar tolka barnens signaler utifrån det som uppfattas vara bar- nens intentioner. Ibland kan signalerna bestå av enbart blickar, leenden, gester eller ljud, men de ger trots detta upphov till tolkningar från per- sonalens sida vilka, enligt barnens reaktioner, verkar vara rätt upp- fattade. När pedagogerna inte ger något svar alls kan det exempelvis bero på att barnen upprepat samma sak åtskilliga gånger tidigare eller att något annat distraherar, t ex att något annat barn börjar prata eller liknande. Detta illustreras av följande observation från middagsbordet vid förskolan Linet med pedagogen Frida och tre barn:

Olle pekar på Fridas glas. Frida ger ingen respons till Olle, utan vänder sig till Rita (som har sin plats vid ett annat bord) som kommit fram till de- ras bord och ställt sig och tittar på Frida. Frida: ”Hej Rita”.

Pedagogerna visar också stor förmåga att tolka barnens icke verbala signaler och enstaka ord. Följande exempel är hämtat från Linets för- skola vid middagsbordet där pedagogen Frida sitter och äter med Olle och Greta:

Greta vänder bort huvudet när pedagogen Frida ska börja mata henne. Frida: ”Gurka är gott, ummm”. Olle gör ljud och pekar på sin tallrik med gurka på. Frida: ”Du har också gurka där ja”.

Det händer att barnen inte kan uttrycka vad de menar och pedagogen inte kan tolka deras icke-verbala signaler. Detta exempel som följer är hämtat från en middagsstund vid förskolan Rosen med pedagogen Bea och tre barn:

Tilda rör gardinen. Pedagogen Bea tar bort hennes hand och säger något tyst. Mårten: ”Den”, och tittar mot gardinen. Bea tittar mot Mårten och sen mot gardinen: ”Umm”. Laban pekar mot gardinen och tittar på Bea. Ingen respons från Bea. Mårten pekar mot gardinen igen och gör ljud och tittar på Bea. Bea tittar frågande mot Mårten.

I nästa avsnitt följer den slutliga redovisningen av kategorierna. Denna kategoriindelning har fått sin slutliga utformning efter upprepade genomgångar av hela videomaterialet.