Socialfilosofen Honneth (1995) har aktualiserat en tankefigur som tidigare Hegel gjort bekant, men som under senare år kommit att bli ett grundbegrepp inom den sociologiska teoribildningen Kritisk teori. Honneth analyserar sociala patologier som hinder för mänskligt handlande och samspel. Han sätter begreppet Kamp för erkän-
nande i centrum för individens strävanden i tillvaron och menar att om man som
individ upplever att man borde fått ett erkännande i vid mening av omvärlden, men denna förväntan inte infrias, så väcker detta starka känslor hos honom eller henne. Grundtanken är att människor endast kan uppnå en personlig identitet genom olika former av mellanmänskligt och socialt erkännande. Utan detta sociala erkännande når man alltså ingen ”anspråksfull personlig identitet” och utan denna identitet blir ett individuellt självförverkligande omöjligt. Honneth menar att medlemmar av marginaliserade och underordnade grupper av personer i samhället regelmässigt och systematiskt har blivit nekade ett erkännande av sin kulturs eller livsstils värde och av sin status som personer med värdighet och fysisk integritet. Jag menar att Honneths tankemodell är ett bra hjälpmedel när man försöker närma sig individens upplevelse av att leva ett gott liv. Speciellt fruktbara är hans resonemang när det gäller dessa grupper.
Begreppet ”erkännande” har också fått aktualitet genom diskussionen om välfärds- staten och individers grundläggande rättigheter. Här finns historiska kopplingar till medborgarrättsrörelsen och kvinnorörelsen. Inom handikapprörelsen talar man allt- mer om att handikappolitiken bör bygga på just synen att gruppers rättigheter blir
erkända utifrån exempelvis FN:s standardregler eller Agenda 22 som detta doku- ment ibland kallas.
Honneths infallsvinkel kan i korthet summeras som följer. Möjligheten att känna, tolka och förverkliga sina önskningar och behov som en fullt självständig individ beror i avgörande utsträckning på tre olika fenomen. Självförtroende (self-confidence), självaktning (self-respect) och självuppskattning (self-esteem) (ibid). I centrum för begreppet ”erkännande” står som sagt den personliga identiteten eller personliga integriteten. För att en upplevelse av personlig identitet och integritet ska kunna upp- nås, krävs att individen utvecklar en positiv relation till sig själv innebärande själv- förtroende, självaktning och självuppskattning. Detta kräver i sin tur att individen upplever sig få ett erkännande från andra i form av det som Honneth kallar mänsk-
liga primärrelationer, det vill säga kärleks eller vänskapsförhållanden, rätts- förhållanden och värdegemenskaper (solidaritet). För att man ska kunna förverkliga
sig själv förutsätts att det erkännande man åtnjuter ifrån andra också innebär en öm- sesidighet. Processen är, med Honneths ord, intersubjektiv. Individens inställning till sig själv uppstår i hans möte med den andres inställning till honom. Honneth är starkt påverkad av George Herbert Meads symboliska interaktionism där utgångspunkten är att reproduktionen av socialt liv styrs av ömsesidigt erkännande (ibid ). Citatet nedan ur min undersökning visar på hur betydelsefullt det är för Karim att uppleva ett erkännande ifrån andra för den han är med sin sociala status: ”Hennes /hustruns/
pappa heter Z. Du kan fråga om familjen Z, om du träffar någon i Malmö till exem- pel, säg: Känner du familjen Z? Då vet han om vår familj, han vet att hennes pappa har den största fabriken i vårt hemland. Alla känner vår familj. Det är därför vi har problem med politiken.”
De fenomen som konstituerar erkännande på olika sätt har förstås sina motsatser. Om aktning är nyckelordet i de tre formerna som beskrivits hittills, blir missaktning konsekvenserna av de tre komplementära formerna. Honneth talar om våldförande,
rättsberövande och förnedring. Social aktning från andra finns i institutionaliserade
former och detsamma gäller social missaktning som kan sättas i system.
Jag ska nu gå vidare och ta hjälp av Honneths grundmodell för att förstå vissa feno- men som kan vara aktuella hos en person med invandrarbakgrund och ett barn med funktionshinder. I den fortsatta framställningen kompletterar jag Honneths tankemo- dell med andra teorier som står i samklang med denna.
Kärlek som leder till självförtroende kontra våldförande
Med goda primärrelationer till andra, det vill säga starka känslomässiga bindningar mellan ett fåtal viktiga personer, utvecklar barnet ett grundläggande självförtroende. Det gäller för barnet att med omgivningens hjälp hitta en balanspunkt mellan symbiosen och en jagcentrerad självhävdelse. Enligt Heidegren (1996) som utveck-
lat Honneths tankemodell i en essä beskriver Honneth kärleken som ”all sedlighets strukturella kärna” ( ibid s 142). Min tolkning blir att han tillmäter just denna di- mension en högst central betydelse. Psykologiska teorier om psykisk motståndskraft betonar just upplevelsen av att vara älskad för sin egen skull, att bli sedd och bekräf- tad som den man är. Att uppleva sig vara älskad, förbehållslöst och självklart är en känsla som grundlagts tidigt. Teoribildningen har inspirerats av framförallt den eng- elske psykoanalytikern och objektrelationsteoretikern Winnicott. Honneth ansluter sig till Winnicott och menar att föräldrar och barn är inbegripna i en process där barnet ursprungligen är beroende av hur vårdgivarna svarar an mot barnets behov av att bli tillfredsställt. Efterhand som barnet mognar klarar barnet bättre av att balan- sera den akuta behovstillfredsställelsen med en förmåga att stå ut med att frustreras i sina behov. Den så kallade separations- och individuationsprocessen är, åter igen, intersubjektiv i den meningen att både förälder och barn lösgör sig från varandra och sin ursprungliga symbios (ibid ). Det är balansen mellan jagupplösning och stär- kande av jagets gränser som så småningom bildar basen för kärlek och vänskaps- relationer såväl som för en positiv, djupt rotad känsla av vad Erikson (1981) kallar ”basic trust”. Honneth menar att grundläggande självförtroende har mindre att göra med att man värderar sina egna förmågor högt än att man besitter en förmåga att uttrycka önskningar och behov utan att känna oro för att bli övergiven.
Det är lätt att föreställa sig att självförtroendet och den positiva relation man har till sig själv ofta utmanas av omständigheter i omgivningen för en person som är invand- rare eller flykting. Forskning om migrationsprocessen visar en entydig bild. Genom de förluster man gör som flykting aktualiseras ursprungliga känslor av övergivenhet, utanförskap och direkta hot mot ens fysiska eller psykiska integritet (Bustos 1996, Angel & Hjern 1992, Ekblad m fl 1996). Honneth fokuserar som tidigare nämnts på begreppet våldförande som motsatsen mot kärlek och självförtroende. Det mest fun- damentala sättet att nedvärdera och kränka en person är att göra våld på individens kropp. Detta beroende på att varje försök att vinna kontroll över en persons kropp mot hennes eller hans vilja innebär en genomgripande förnedring och påverkar person- ens inställning till sig själv. Det är väl känt att fysisk misshandel i form av till exem- pel sexuella övergrepp eller tortyr inte bara orsakar en fysisk smärta. Den förödande effekten består snarare i kombinationen av smärta och en känsla av försvarslöshet, att vara utlämnad och att den grundläggande tilliten både till självet och omvärlden är hotad. En ytterligare konsekvens är känslan av social skam. Ovanstående bekräf- tas av de erfarenheter som människor med diagnosen PTSD, uttytt posttraumatiskt stressyndrom, bär på (Jern 1995). Honneth (1995) nämner i sin artikel Personal Identity
and Disrespect inte något om fenomenet våldförande i en psykisk bemärkelse. Jag
menar dock att det är möjligt att utvidga begreppet till att omfatta kränkningar och våldförande i en vidare mening. Att bli utsatt för nedvärderande tillmälen, utsättas för hån och generellt bli bemött på ett kränkande sätt är, anser jag, att bli utsatt för våldförande. Forskning om mobbning bland barn och vuxna pekar på att en allvarlig
effekt av mobbningen är just att den utsattes känsla av grundtillit hotas och att själv- förtroendet skadas. Den mobbade internaliserar omgivningens bild av sig själv som offret, som en svag, oduglig person med icke önskvärda egenskaper. Det handlar i hög grad om kränkningar av jagets integritet.
Övergrepp mot individen utgör alltså motsatsen till kärlek och goda primärrelationer. Det kan röra sig om olika former av kränkningar riktade mot individens kärna, det vill säga de delar av vår personlighet och identitet som är centrala för vår upplevelse av att vara unika och värdefulla. Honneth exemplifierar med misshandel, sexuella övergrepp och tortyr, vilket rimligen inte utesluter psykiska övergrepp, även om han inte speciellt uppehåller sig vid denna typ av kränkningar. Den yttersta konsekven- sen av fysiskt och psykiskt våld är att individens grundläggande tillit och självförtro- ende bryts ner. Författaren menar också att denna form av förnedring och kränkning är historiskt och kulturellt oföränderlig. Möjligen kan detta diskuteras eftersom hela modellen utgår från tanken om sociala konstruktioner och således torde variera med sin samhälleliga kontext. Förmodligen ansluter han sig här till den kultur- förklaringsmodell som tar sin utgångspunkt i att vi alla först och främst är människor med ett artspecifikt sätt att förhålla oss till varandra. Därmed blir de väsentliga upp- levelser vi har universellt lika. Detta till skillnad från ett alternativt perspektiv, det kulturrelativistiska, som tar fasta på att varje kultur måste förstås på sina egna pre- misser med sin egen logik (Skytte 1997). I förlängningen kan detta kulturrelativisti- ska synsätt leda till slutsatsen att fenomen som fysiska och psykiska övergrepp samt effekter av våld och förtryck kan ha olika betydelse för den drabbade beroende på social och kulturell kontext. Ett tydligt exempel på hur kulturrelativism kan komma till uttryck är diskussionen bland socialarbetare (företrädesvis danska) på Grönland om hur de grönländska barn som utsätts för incest drabbas känslomässigt av dessa övergrepp. Sexuella gränsöverskridanden är historiskt sett en del av den inuitiska kulturen. Betyder detta att sexuella övergrepp är mindre kränkande för flickorna och pojkarna som utsätts? Ett annat exempel är könsstympningen som av och till försva- rats eftersom fenomenet är en del av en sedvänja i stora delar av världen.
Rättigheter som leder till självaktning kontra rättsberövande
I s k moderna samhällen har varje individ blivit erkänd som rättsperson, vilket inne- bär att rätten till rättigheter och personens värde är universellt. Tre rättighetsområden nämns av Honneth: liberala frihetsrättigheter, politiska deltagarrättigheter och so- ciala välfärdsrättigheter. Här finns en stark kantiansk beståndsdel: varje individ ska tillerkännas respekten för sin ställning som en självständigt och förnuftsmässigt hand- lande person. Om man som individ erkänns som en rättsperson betyder det att andra respekterar ens autonomi. Därmed finns förutsättningarna för att man själv ska res- pektera sig eller akta sig själv. Det specifika innehållet i dessa universella rättigheter växlar från tid till annan och mellan olika historiska sammanhang. Honneth menar att när den historiska utvecklingen går i önskvärd riktning och ovan nämnda rättig-
heter utvecklas blir konsekvensen att en allt större del av befolkningen betraktas som fullfjädrade medborgare. Innehållet i de rättigheter man åtnjuter kommer att öka (Honneth 1995).
Det är lätt att se hur dessa grundläggande rättigheter är hotade för många invandrare, i synnerhet de politiska flyktingarna. Man har tvingats lämna ett auktoritärt system av diktatur eller politiskt kaos och många kommer från ursprungsmiljöer där sociala välfärdsrättigheter knappast existerat. I det nya landet råder demokrati, invandraren får efterhand formella medborgerliga rättigheter men upplever ofta trots detta sig som andra klassens medborgare. Herman exemplifierar: ”Barnmorskan uppträdde
nonchalant. Hon ville inte lyssna på oss. Jag kände att hon behandlade oss som om vi var socialfall. Jag har aldrig fått någon hjälp från det sociala, och det kändes mycket dåligt att hon behandlade oss så. Jag har alltid skött mig och tagit ansvar för min familj, jag arbetar hårt och betalar skatt. Ändå blev jag bemött såhär. Jag för- står att hon tänkte: här kommer en utlänning och skriker.” De politiska processerna
sker någon annanstans. Den ”process av diskursiv viljebildning” som Honneth talar om (Heidegren 1996 s 145) berör en marginellt.
Honneth framhåller att upplevelsen av att inte bli respekterad är personlig och relate- rad till individens erfarenheter av inte bli erkänd. Jag tolkar att han också menar att en speciell grupps samlade erfarenheter av att inte tillerkännas respekt kommer att påverka alla individer som tillhör samma sociala kategori. Det vill säga: Om jag är invandrare och upplever att det existerar en generell attityd av diskriminering och bristande socialt erkännande riktad mot gruppen invandrare, så integrerar jag denna upplevelse med min självbild. Mina personliga erfarenheter blandas med den större gruppens och får färg av dessa. Att utsättas för rättsberövande är att frånkännas sina individuella bestämda rättigheter. Det är lätt att se hur detta hotar att drabba invandraren i alla de tre avseenden som Honneth nämner: liberala frihetsrättigheter, politiska deltagarrättigheter och sociala välfärdsrättigheter.
Solidaritet som leder till självuppskattning kontra förnedring och kränkning
Om de grundläggande rättigheterna är något som ska gälla generellt och på lika vill- kor för alla, så anser Honneth att den sociala uppskattningen baserar sig på rättigheternas motsats, nämligen på egenskaper som är unika hos individerna. Den socialt uppskattade erkänns i sin individualitet. Här finns inte den neutrala måttstock som man kan använda när man bedömer om en person har rättigheter, till exempel därför att hon eller han tillhör en bestämd social kategori (Heidegren 1996). Den sociala uppskattningen handlar inte om neutral tolerans utan innehåller ett affektivt moment. Man blir socialt uppskattad när man besitter förmågor eller egenheter som är erkända som värdefulla av andra. Därmed kan man uppskatta sig själv och först då är ett individuellt självförverkligande möjligt. Som jag tolkar Honneth menar han:
Jag bär på en egenskap som är unik för mig som individ. Just denna egenskap er- känns och uppskattas av andra, vilket stärker min självuppfattning och bygger upp min positiva självrelation. Inom ett speciellt samhälles kulturella horisont åtnjuter en person ”ära” och ”värdighet” (”honour” och ”dignity”) eller, med en modern term, status. Egenskaper värderas i en hierarkisk ordning där vissa livsformer eller värdegrunder anses som bättre medan andra anses underlägsna eller bristfälliga, vil- ket innebär att de individer som omfattar dessa värden åtnjuter sämre personlig upp- skattning. Om alla samhällsmedlemmar ges möjlighet att röna självuppskattning rå- der det en ”modern samhällelig solidaritet” med Honneths ord. Ett exempel i model- len kan förtydliga: Eva är kvinna och tillhör en etnisk minoritetsgrupp. Hon har ett barn med funktionshinder. Hon har också sin speciella förmåga att se med tillförsikt på tillvaron och att ta vara på livets ljusa sidor. Begreppet KASAM som refereras tidigare i rapporten stämmer väl in på Eva. Denna kombination av erfarenheter gör henne till en unik individ i sitt sociala sammanhang. Avgörande för om Eva kan använda sig av sina förmågor och uppleva självuppskattning är samhällets beskaf- fenhet. I den mån hennes sociala sammanhang präglas av solidaritet så är det just dessa kategorier: kvinna- minoritetsgrupp- förälder till barn med handikapp som gör att Eva blir erkänd och uppskattad, men också Evas egen personlighet. I uppskatt- ningen från andra ligger att bli respekterad och erkänd, att bli lyssnad till och tagen i anspråk som den hon är. Utgångspunkten är att Eva är värdefull.
Motsatsen, upplevelsen av att inte vara respekterad liksom att bli nekad sina samhäl- leliga rättigheter är kopplad till historiska förändringsprocesser. I varje given histo- risk och kulturell situation finns det vissa drag och egenskaper som värderas högt respektive nedvärderas. En persons individuella inställning till sig själv står och fal- ler med hur hennes eller hans egenskaper passar in i det rådande sociala systemet. I de intervjuer jag gjort med föräldrarna går fenomenet självuppskattning kontra för- nedring och kränkning som ett tydligt stråk. Föräldrarna berättar om sina erfarenhe- ter av hur andra möter dem och förmedlar social uppskattning i större eller mindre utsträckning. Enskilda personer inom till exempel habiliteringsorganisationen, men också grannar och bekanta i omgivningen, alla har de uppfattningar om hur familjen är och vad de gör i förhållande till det handikappade barnet. Föräldrarna i undersök- ningen relaterar med glädje hur de upplever sig uppskattade och erkända av andra. På olika sätt förmedlar omgivningen att de är bra mammor eller pappor för sina barn. Föräldrarna menar att det krävs en process över tid för att utveckla en förtro- endefull kontakt. Lidia beskriver hur hon fått kämpa sig till att få social uppskattning från habiliteringen för den hon är och det hon gör. Hon lägger också ett ansvar på sig själv för att det har blivit så bra. Hon har efterhand skaffat mer kunskap om det svenska stödsystemet, hon kan språket och hon känner mindre skam för sitt handi- kappade barn numera.
Berättelserna om smärtsamma erfarenheter av att bli misstänkliggjord och missför- stådd finns förstås också i intervjuerna. Ahmed konstaterar uppgivet att ”myndighe- terna” mestadels ser familjen som en belastning. Han berättar också episoder om hur de blivit ifrågasatta för sitt sätt att ställa krav på stöd och avlastning. Liksom Lidia ovan lägger han ansvar på sig själv för att situationen är som den är: eftersom famil- jen är flyktingar har de svårt att förstå och ”passa in” i det svenska systemet och man upplever sig ha låg status i det samhälle man kommit till. ”Jag tror att myndighe-
terna inte ser oss som produktiva, de ser bara att vi behöver hjälp och hjälp. Du vet, olika chefer. De är liksom trötta på oss, vad.” Ahmeds hustru Anita instämmer i
makens uppfattning: ”Jag har själv tänkt flera gånger att jag struntar i myndighe-
terna nu, jag struntar i allt och stannar hemma med mitt barn och låser dörren när myndigheterna knackar på.”
I många av intervjuerna återkommer samma funderingar om hur familjen uppfattas av omgivningen. Man är osäker på hur man ska vara och agera för att anses som en bra familj i myndigheternas ögon. Kontinuerligt pågår en process där man försöker anpassa sig till det nya landets värderingar och synsätt, förstå vilket regelverk som gäller och införliva de nya värderingarna med de egna. Allt detta är som sagt proces- ser som tar tid –och som måste få ta tid. Hos många kvarstår en ambivalens till den hjälp de får. De kan tacksamt konstatera, att stödet ges, men känner sig alltjämt främ- mande inför att ta emot hjälp från personer som inte tillhör familjen.
För att återknyta till Honneths tankegångar är det rimligt att förstå processerna som flyktingfamiljerna genomgår som en ständig kamp för att bli erkända. Om familjer- nas egenskaper passar in i det rådande sociala systemet kan de åtnjuta uppskattning och respekt. Detta stärker självrespekten och känslan av att vara värdefull. Genom att det funktionshindrade barnet blir uppskattat för sin unika identitet bibringas också föräldern en upplevelse av att vara respekterad. Föräldrarnas upplevelser av att deras barn är väl omhändertaget återkommer ofta i min undersökning. De beskriver hur omgivningen bekräftar barnet och aktivt går in med stöd och omsorgsinsatser som ger barnet möjligheter att utvecklas och må bra. De beskriver också hur de själva får respekt och uppskattning för hur de är som mamma eller pappa.
Kamp eller konflikt
Honneth för slutligen ett resonemang om hur en individs, ett subjekts, erfarenheter