Det gamla uttrycket ”ordets makt över tanken” äger sin giltighet. Genom att be- nämna ett fenomen konstruerar vi det och våra föreställningar om fenomenet kom- mer framgent att styras och begränsas av vårt begrepp. Människans inneboende strä- van att bringa ordning i sin föreställningsvärld gör att vi tacksamt anammar ord som redskap för att definiera och kategorisera företeelser vi möter. Detta är praktiskt och förmodligen oundvikligt men innebär samtidigt ofrånkomligen att kategoriseringa- rna bidrar till generaliseringar och ibland till fördomar. Ett begrepp är aldrig iden- tiskt med det fenomen det definierar. I den offentliga debatten finns en strävan att undvika diskriminerande begrepp som idiot, kärring eller svartskalle, för att nämna några ord som utmönstrats på grund av att de är kränkande och missvisande. Men hur neutrala och rimliga är begreppen invandrare eller flyktingar? Oweini och Holm- gren (1999 s 9) menar att dessa begrepp leder oss fel i tanken: det handlar inte om främlingar eller tillfälliga besökare, det handlar inte heller om ”billiga tillväxtmotorer
för företagen som för tillfället råkar vistas i landet”. Författarna pekar på att de flesta
är svenska medborgare eller att de inom en snar framtid kommer att bli det. De delar mångas uppfattning att orden är missvisande. ”Flykting” är en tillfällig funktion av att man är på flykt. ”Invandrare” är personen till dess hon/han har ”vandrat in”. När man sedan etablerat sig och eventuellt sökt svenskt medborgarskap uppstår frågan: Vem är man då? Begreppet ”invandrare”, ”person med invandrarbakgrund” och ”an- dra generationens invandrare” är långt ifrån entydiga. De används regelmässigt i till exempel statistiska sammanhang och kan då ställa till begreppsförvirring. Vi vet helt enkelt inte alltid vilka personer som avses och hur avgränsningen av gruppen har skett i förhållande till andra möjliga kategorier. Citatet nedan från min studie visar på något mycket väsentligt, nämligen att det som är en bärande del av en människas identitet fullständigt kan förbises. Personen löper därmed stor risk att bli i grunden missuppfattad och feltolkad:
”Invandrare och flykting. Det är inte samma sak! Alla säger om oss: Ni är invand- rare. Men jag har inte ”vandrat in” till Sverige. Jag är flykting och har flytt från mitt hemland. Det är stor skillnad.” (Elisa)
Oweini och Holmgren (1999) föreslår ordet ”etnosvensk”. De menar att begreppet etnosvenskar kan vara en samlande beteckning för alla de människor som har sitt ursprung i ett annat land och som bor i Sverige. Prefixet ”etno” är ursprungsneutralt och syftar på den etniska tillhörigheten oavsett folkgrupp. ”Svensk” syftar således på medborgarskapet. Jag menar dock att detta ord inte heller är okontroversiellt med sitt implicita betonande av etniciteten som bärande fenomen för individens identitet. En annan svårighet är att ordet inte är allmänt etablerat. Att introducera ett nytt begrepp
kan dessutom uppfattas som ännu ett försök att komma ifrån den inneboende para- doxen i att etablissemanget, ”vi”, definierar främlingen, ”den andre”. För vilken gång i ordningen sker detta i så fall?
Ett annat stort problem med begreppen är att de gynnar en stereotyp och fördomsfull föreställning om ”invandraren” som en person som bär speciella egenskaper och som därmed är förutsägbar. Den tyske sociologen Simmel (1970) citerar en dåtida kollega, Freidank: ”Mannen bär sin skam allena Men kommer en kvinna att falla Då
bannar man dem alla” På motsvarande sätt tillskrivs alla ”invandrare” ”invandra-
rens” egenskaper på gott och ont. Att vara invandrare innebär att man betraktas i första hand som en representant för en kollektiv kategori. Därefter, eventuellt, repre- senterar man sig själv som individ! Elisa som jag citerar här konstaterar med själv- klarhet att detta är något hon räknar med: ”Om någon invandrare gör dåliga saker,
och det vet vi att det har skett, så är det som att alla andra invandrare också får bära skulden för det. Man drar alla över en kam. Men om en svensk har gjort bort sig -ja, då är det bara just han som får skulden. Andra svenskar skäms inte för honom.”
I den engelska och amerikanska diskursen är ”minorities” och ”ethnic groups” gängse begrepp (Williams, Soydan & Johnson 1998). Översatt till svenska skulle det bli ”etniska minoriteter”. Problemet med detta ord i sin tur är förstås att minoriteten i vissa sammanhang är i majoritet! Så till exempel är majoriteten av elever i vissa skolor i storstadsregionerna utifrån denna definition minoriteter, dvs av icke-svenskt ursprung. Sak samma gäller vissa bostadsområden där de svenska namnen på trappuppgångarnas namnskyltar är lätt räknade. Ett faktum att notera är att flera av dessa så kallade etniska minoriteter dessutom är minoriteter i dubbel bemärkelse, exempelvis är kurder och assyrier/syrianer minoriteter i sitt hemland Turkiet. Vi kan alltså konstatera att själva den begreppsförvirring som råder ger en bild av fenomenets komplexitet.
Etnicitetsbegreppet
Att vara invandrare i Sverige innebär att man trots alla individuella olikheter och unika förutsättningar mycket ofta av omvärlden sorteras in i ett fack. En rad under- sökningar visar på hur denna kategorisering av ”Invandraren”, ”den Andre” sätts i system. Majoritetsbefolkningen bidrar till konstruktionen av kategorin och denna uppdelning utifrån stereotypa drag blir en del av den invandrades identitet och själv- bild.
Etnicitetsbegreppet har idag fått stor genomslagskraft inte minst genom den akade- miska disciplinen ”Cultural Studies” (Skeggs 1997). Det är brett använt och anses rimligt som en motvikt mot rasbiologins förståelse av skillnad. Sernhede (2000) pe-
kar på att även etnicitetsbegreppet kan vara problematiskt. Etnicitet handlar om att tala om skillnader och människors egenskaper, även om dessa inte förklaras med ras utan kulturell grupptillhörighet. Konsekvenserna kan dock bli desamma i så motto att kategoriseringen kan leda till tveksamma schablonföreställningar. Själva grunden för begreppet etnicitet är att det är en social konstruktion med syfte att upprätta skill- nad. Denna skillnad mellan olika grupper fick för ett sekel sedan en förnyad aktuali- tet i västvärlden i samband med upprättandet av nationalismen och nationalstaten.
”Begreppet nation refererar till föreställningen om att denna enhet bärs upp av män- niskor som på ett symboliskt plan upprättar en form av naturligt givna släktskaps- band och att denna grupps eller folks politiska och kulturella projekt kommer till uttryck just i nationalismen och nationalstaten” (Sernhede 2000 s 3).
Närvaron av Skillnad i form av andra etniska grupper, i Västeuropa och Sverige aktualiserar förutsättningarna för att tala om etnicitet. När de stabila kulturella mönstren som tagits för givna löses upp, ökar frågor om svenskhet, om vad det innebär att vara svensk. Begreppet ”svensk mentalitet” avhandlas såväl inom akademiska forsknings- discipliner som på föreläsningar för företagare med internationella kontakter (Daun 1989, Herlitz 1989). Vanligast är dock att fokus ligger på begreppet etnicitet som ett fenomen som de Andra är bärare av. Skillnader mäts i relation till den underför- stådda, självklara måttstocken: (väst)europeisk, vit, medelklass, oftast dessutom man! (Skeggs 1997). Begreppet ”etnocentrism” innebär ju just att den egna kulturen erbju- der de enda riktiga måttstockarna när det gäller att värdera kulturellt förankrade före- ställningar, normer, moral, levnadsregler och handlingsmönster (Williams, Soydan & Johnson 1998). Etnocentrismen ligger således i viss utsträckning i vår sociala identitetsbildning. Ett socialt konstruerat ”vi ” uppstår och därmed kan alla fenomen tolkas utifrån skillnader mellan kulturell tillhörighet och ursprung. Kultur får ett förklaringsvärde som det inte besitter, medan andra strukturellt betingade omstän- digheter som klassbakgrund, utbildning och bostadsförhållanden tonas ned. Den et- niska hierarkiseringen leder till en social och kulturell fragmentering med etnicitet som ett alltmer framträdande drag. Social ojämlikhet förstås allt oftare i termer av kulturell ojämlikhet. I detta sammanhang är det rimligt att dessutom konstatera att eurocentrism är utgångspunkten i mötet med de Andra (Dominelli 1998). I den euro- peiska självförståelsen ligger att det (väst)europeiska samhällssystemet är det bästa i världen, det universellt eftersträvansvärda. Den outtalade förutsättningen är, att de Andra, de etniskt identifierbara minoritetsgrupperna innerst inne önskar att de vore ”riktiga” västeuropéer, ännu hellre skandinaver, helst svenskar. Brittiska undersök- ningar visar att etniska minoritetsbarn oftare tillskrivs ”identitetsproblem” i sociala utredningar än barn som tillhör den brittiska majoritetskulturen med objektivt samma problematik (Skytte 1987). Samtidigt skärps gränsdragningen i förhållande till dessa Andra genom en migrationslagstiftning som försvårar mobilitet över gränser och genom majoritetssamhällets strategier att förhålla sig till etniska minoriteter. Skytte (2000) refererar till en nyligen genomförd undersökning i Danmark där det fram-
kommer att danskars inställningar till flyktingar och invandrare innehåller ett stort mått av rädsla för och motvilja emot de främmande kulturerna, främmande religio- ner och främmande seder och bruk. Nästan hälften av de 1675 intervjuade menar att
”nogle racer eller folkeslag er bedre end andre, mere intelligente og i stand til at leve i et moderne samfund” (ibid s 14). Sammanfattningsvis har åsikterna en tydlig
rasistisk prägel. I en artikel (Carlsson 2000) pekar antropologen Lena Sawyer på rasism och rasialisering i Sverige. Hennes doktorsavhandling handlar om de osyn- liga gränserna och koderna som klassificerar människor efter hudfärg, ursprungs- land, kultur och kön. Outsagda koder definierar gruppen invandrare och beroende på ursprungsland räknas vissa som riktiga invandrare, andra inte (ibid). Parallellen kan dras med Storbritannien där Margaret Thatcher gjorde det politiskt respektabelt att tala om ”britishness” som ett kulturellt attribut som reserverades för vita engelsmän med argumentet att de hade rätten att ”not to be swamped by alien cultures” (Dominelli 1998 s 40). Motsvarande processer i andra europeiska länder förekommer. I Tysk- land definieras ”tysk etnicitet” så att begreppet utesluter såväl människor från länder utanför EU som dem med tyskt germanskt ursprung från Östeuropa (ibid).
Som framgått är etnicitetsbegreppet problematiskt. Trots detta menar Sernhede (2000) inte att kategorin etnicitet kan avvisas. Bara för att begreppet dekonstrueras betyder det inte att det slutar att vara verksamt i verkligheten. Det avgörande är att vi måste förhålla oss kritiskt granskande till de inbördes relationerna mellan historia och kul- tur, psyke och biologi. Etniciteten kommer framgent att utgöra en del av den kultu- rella identiteten, tillsammans med andra fenomen som t ex kön, klass och sexualitet.
Den franske sociologen Bourdieu talar om habitus som de system av dispositioner som människor förvärvar genom att vistas i en bestämd social miljö (hem, skola etc) och som sedan tillåter dem att utifrån ett litet antal principer generera de tanke- och handlingssätt som krävs på de olika sociala fält där de hamnar. ”Historien är inristad
i våra kroppar” menar han ( i Sjögren 1993 s 22.). Habitus utgör därmed en slags
ram för tillgängliga handlingsstrategier, men innanför ramen avgörs handlingen all- tid av de konkreta omständigheterna. På samma sätt talar etnologen Daun (1989) om begreppet ”modal personlighet” för att beteckna den typiska uppsättning av mentala självföreställningar och uttryck som förknippas med till exempel ett ”typiskt svenskt” sätt att förhålla sig och uppträda. I Ålunds undersökning av ungdomar i mångetniska miljöer konstaterar hon att dessa, mestadels så kallade ”invandrarungdomar”, tänker och handlar på ett gränsöverskridande sätt. ”Å ena sidan möter vi ett resande tvärsö-
ver etniska gränser när det gäller att söka sig själv och sin identitet. Å andra sidan möter vi en vändning mot den etniska tillhörigheten” (Ålund 1997 s 6). Man kan
beskriva detta som att man arbetar med att både söka sina rötter och undersöka nya
rutter genom geografiska, etniska och kulturella gränsöverskridanden. ”Multikulti-
ungdomen” lever ofta i ett socialt utanförskap. Segregeringen och marginaliseringen förstärker de nya transkulturella processerna men bidrar också till framväxten av ett
etniskt delat samhälle där det kulturella, sociala och symboliska kapitalet för att tala med Bourdieu (i Skeggs 1997) inte finns i förorternas ”multi-kulti-miljöer”.