Nästa steg efter ankomsten handlar om att försöka slå ner sina pålar och etablera sig i den nya tillvaron. Efter det att den asylsökande beviljats uppehållstillstånd anvisas hon eller han bostad i en viss kommun och får sedan fortsatt stöd i denna kommun för att kunna komma igång i det nya livet. Sedan 1985 råder detta system med en ansvarsföredelning mellan staten och kommunerna (Arbetsmarknadsdepartementet
1988). Vilka faktorer har då betydelse för om den sociala och ekonomiska integratio- nen lyckas? Jag kommer nedan att lyfta fram några fenomen som kan gynna respek- tive motverka möjligheterna att som flykting finna sig tillrätta i sin nya miljö. En utgångspunkt är att se på några konkreta livsvillkor som råder för invandrare och flyktingar. Bilden som växer fram av dessa livsvillkor är i många avseenden ganska mörk. I olika rapporter framkommer en rad fakta om vissa undersökta invandrargrupp- ers levnadsförhållanden och hur de skiljer sig från infödda svenskars. Stora skillna- der föreligger mellan olika invandrargruppers levnadsförhållanden, men i många avseenden är gruppernas livsvillkor sammanfattningsvis sämre än för ursprungs- svenskar. Arbetslösheten och den etniska segregationen i boendet framstår som all- varliga tecken på invandrares bristande sociala integration i Sverige. Ett flertal stu- dier pekar på att de invandrare som har det svårast kommer från Sydeuropa eller från utomeuropeiska länder. De flesta tillhör 1980-talets och 1990-talets flyktingar och deras anhöriga.
Socialstyrelsen presenterade 1998 sin första rapport om levnadsförhållanden för de fyra största utomnordiska invandrargrupperna i Sverige: invandrare födda i Chile, Iran, Polen och Turkiet. I rapporten analyseras invandrarnas bakgrund, arbete och sociala position i Sverige, försörjning och socialbidrag. Familj, släkt och sociala nät- verk kartläggs liksom social och ekonomisk förankring. Språk och hemförhållanden presenteras (Invandrarprojektet Rapport 1998:1, SoS rapport 1999:9). En snabb sam- manfattning av några viktiga resultat i undersökningen ger vid handen följande. Boendeförhållandena skiljer sig från infödda svenskars. Man är mer trångbodd än jämnåriga svenskar. En kraftig majoritet, 80-90%, bland dem som är födda i Chile, Iran och Turkiet bor i flerfamiljshus, vilket är drygt 50 procentenheter högre än bland jämnåriga infödda svenskar (Invandrarprojektet Rapport 1998:1).
Alla grupper har en sämre ekonomisk situation än svenskar. Invandrare från Chile, Iran och Turkiet saknar till exempel kontantmarginal i relativt stor utsträckning. Re- sultaten tyder också på stora skillnader i hälsotillstånd mellan de fyra undersökta invandrargrupperna och infödda svenskar av motsvarande ålder och kön. Alla fyra grupperna anser sig ha sämre hälsa jämfört med infödda svenskar i praktiskt taget alla avseenden (ibid). Stora skillnader föreligger i sjuklighet mellan män och kvinnor bland invandrare från Chile, Iran och Turkiet. Kvinnorna i dessa grupper är betydligt sjukare än männen och betydligt sjukare än svenska kvinnor i motsvarande ålder. Framförallt gäller det långvarig och arbetsrelaterad sjukdom. Det är också vanligare i de fyra invandrargrupperna än bland svenskar att man har haft ett behov av att söka sjukvård men ej ha sökt. Mest gäller detta kvinnor från Iran och Turkiet (ibid).
De fyra studerade invandrargrupperna förvärvsarbetar i genomsnitt mindre och är oftare arbetslösa än svenskarna. I många avseenden är invandrarnas arbetsmiljö sämre. Relativt många anser sig vara mycket överkvalificerade för sitt arbete. Detta stäm-
mer också med den statistik som pekar på att många i och med flyttningen till Sverige gör en ”klassresa nedåt” från akademisk karriär, tjänstemannayrke eller egenföreta- gare till arbete inom vård och serviceyrken och okvalificerat industriarbete. Särskilt framträdande är detta för dem från Chile. Den sociala mobiliteten uppåt är låg. Bland dem som i sitt hemland tillhörde arbetar- eller lägre tjänstemannaskiktet är det ytterst få som tar sig in i medel eller högre tjänstemannagruppen (SoS rapport 1999:9). Populärt talar man om att Sverige har världens mest välutbildade yrkeskår inom städ och restaurangsektorerna. Eget företagande är vanligare i de fyra grupperna än i hela befolkningen. Invandraren ser ofta sitt företag som ett skydd mot hotande arbetslös- het. Att notera är dock, att det inte är gruppen som var egna företagare i sitt hemland som etablerar nya verksamheter i Sverige (ibid). En pappa, Herman, berättar: ”I
Sverige vet folk nästan ingenting om vårt hemland. Man tror att alla är jättefattiga. Men vi kommer från en välutbildad familj, vi har det bra ekonomiskt. Det var inte för pengarnas skull vi kom till Sverige…Jag hade haft det mycket bättre om jag hade bott kvar i mitt hemland…Både min frus familj och min familj har stora egendomar, vi har en textilfabrik med 250 anställda.” Här i Sverige har Herman ett mindre före-
tag och upplever sig deklasserad.
Etnisk diskriminering
Att etablera sig på arbetsmarknaden anses i regel ha en avgörande betydelse för män- niskors möjlighet till social integration. Sverige har en av industrivärldens mest seg- regerade arbetsmarknader. Oweini och Holmgren (1999 s 41) konstaterar till exem- pel följande: ”När man besöker en arbetsplats i Sverige kan man tro att vi infört ett
kastväsen där människor tilldelats arbetsuppgifter, löner och anställningsförmåner efter kön, hudfärg och klasstillhörighet, inte efter kompetens och yrkeskunnande.”
Segregeringen följer tydliga regler. Kvinnor och invandrare har under hela efter- krigstiden fått fungera som en reserv av billig arbetskraft för mindre attraktiva men nödvändiga låglönejobb (ibid). Mönstret blir också iögonenfallande när man ser hur stratifieringen slår mellan dem som befinner sig på arbetsmarknaden och dem som står utanför. De stora svårigheterna att erhålla ett förvärvsarbete som många invand- rare upplever, har analyserats från olika utgångspunkter. Det skulle föra för långt att i detta arbete ge en ingående redovisning av de synpunkter och förklaringar som framkommit. Orsaker som brukar nämnas är teknisk utveckling, hårda rationalise- ringar och språksvårigheter. Arbetsgivarföreträdare framhåller ofta arbetsrätten som en orsak till segregering och arbetslöshet. Vid en närmare analys av de ovan nämnda faktorerna menar dock Oweini och Holmgren att argumenten inte håller som hela förklaringen till att invandrare har lägre förvärvsfrekvens. Till exempel står även en stor del av de invandrare som har utmärkta språkkunskaper utanför arbetsmarkna- den. Detsamma gäller dem som är mycket välutbildade. Författarna menar istället att det bakom de nämnda faktorerna finns en gemensam, underliggande förklaring till den höga arbetslösheten bland invandrare, nämligen diskriminering i vid mening. På
olika sätt, aktivt eller passivt, medvetet eller omedvetet medverkar olika aktörer på arbetsmarknaden till att oönskade arbetsuppgifter eller arbetslöshet skjuts över på
”personer som upplevs som outsiders, annorlunda, konstiga, kanske duktigare, po- tentiellt mindre lönsamma, störande i arbetslagen, nykomlingar med krångliga idéer”
( ibid s 78). Även Broomé m fl. (1996) framhåller tendensen till isomorfi i det svenska näringslivet, dvs att man betonar likhet med övriga i organisationen som en viktig egenskap hos den man väljer att anställa. Både Gustavo och Karim nedan har försökt få klarhet i varför de inte, trots stora ansträngningar, lyckats få arbete. De möts med tystnad eller undanflykter:”Min fru är lärare i (mitt hemland). Jag är högutbildad,
läste på universitetet i fem år och jobbade med ekonomi. Men jag får ingen chans att jobba inom mitt yrke. Jag har skickat tusen brev…men inte en chans. De flesta sva- rar inte och dom som svarar tackar nej.” (Gustavo)
”Jag gjorde en massa gånger praktik. Hela tiden säger de ”slut” efter fem månader, 25 dagar. Du vet, de använder praktikanter och betalar inte pengar. Jag gick till några platser, till kompisar som har en fabrik. Han har bara praktikanter där. Det är mina kompisar, dom jobbar fem månader hos honom och de säger att han ska an- ställa oss Efter tio dagar säger han Hej då.” (Karim)
Lagstiftningen mot etnisk diskriminering i arbetslivet skärptes i juli 1999 och lägger nu en större del av ansvaret hos arbetsgivaren för att diskriminering inte ska före- komma (SFS 1999:130). Detta är ett steg i rätt riktning, samtidigt som det faktum att lagen existerar beror på att alla medborgare i Sverige inte ges samma möjligheter till arbete, vilket statistiken tydligt visar. Således är Patricia beredd på att hon mycket väl kan stöta på svårigheter när hon söker arbete: ”Jag skulle vilja söka jobb inom
hemtjänsten. Men det kan bli svårt. Många gamla kan inte acceptera att det kommer en svart kvinna och hjälper dem. Det ska vara en vit. Gamla människor vill ha det som det alltid har varit, de är inte vana vid svarta i sjukvården. Många av mina vänner som är invandrare säger att de har blivit illa bemötta och diskriminerade. Men det har inte hänt mig.”
Som invandrare möter man alltså stora problem att komma in och etablera sig på arbetsmarknaden, de senaste årens blomstrande högkonjunktur till trots. De jag intervjuat bekräftar på många sätt denna bild. Många står utanför arbetsmarknaden och gör till synes hopplösa försök att få arbete. De resurser som människor har blir inte sedda och tagna i anspråk. Gustavo säger: ”Först tänkte jag att jag inte kunde
behärska språket, men nu kan jag språket bättre. Jag har intyg och jag har praktise- rat inom ekonomi, och jag vet att jag kan nu. Jag vill inte jobba mera inom industrin för jag känner mig degraderad. Du vet, jag läste på universitet och vill arbeta i mitt yrke!”
Vissa blir dessutom direkt utnyttjade på den svarta marknaden, fjärran från avtalsen- liga löner och reglerade arbetsrättsliga villkor. Sandras berättelse om sin man nedan är inte unik:”Han fick en assistent på AF och såg listorna med jobb. Sedan träffade
han denna mannen som sa, inga problem, du ska först göra praktik . Han jobbade i sex månader och fick 1500:- efter skatt. Sedan sa han att du ska få en provanställ- ning och sedan ska du få något riktigt. Han jobbade där 18 månader. En väninna sa att de /firman/ ska betala 50 % och AF 50%, men han vet inte vad de har gjort med hans pengar. Det var jättejobbigt, han var arg hela tiden. Han är utnyttjad…men han vill jobba, det spelar ingen roll med vad.”
Etnisk diskriminering är som tidigare nämnts ett fenomen som uppmärksammats mer och mer. I mina intervjuer återges många erfarenheter där diskrimineringen mot invandrare är flagrant. Det kan gälla hur man blir bemött när man söker bostad eller arbete eller i kontakterna med svenska myndigheter. Gustavo säger: ”Du får ursäkta,
men vi har utbildning, vi är inte så ovetande. Och ändå tänker myndigheterna: `Vi kan leka med dom´. Om det hade varit en svensk så hade det varit annorlunda.
Diskrimineringen finns också i vardagliga möten privatpersoner emellan. Givetvis väcker den känslor av vanmakt: ”Många är nog rädda för invandrare. Rädda att det
ska komma för många, rädda för hur vi är. Jag arbetade på servicehuset här i sam- hället. Jag ville hjälpa en pensionär och försökte ta kontakt med henne. Hon sade till mig: `Jag hatar inte invandrare!´ Vad skulle jag säga? Jag blev så arg och ledsen, men jag försökte le och låtsades som ingenting. Vad menade hon egentligen? Min man har råkat ut flera gånger för att folk har suttit i sina fönster och ropat ner till honom när han har gått förbi på gatan: `Stick härifrån, djävla utlänning!´” (Elisa)
Att vara delaktig i den demokratiska processen
Att flytta från ett land med diktatur innebär för många att man bär med sig en djupt rotad misstro mot myndigheter och offentliga institutioner. Denna misstro kan prägla inställningen även till det svenska systemet. De personliga erfarenheterna av att ha blivit förföljd och förtryckt gör att det är svårt att föreställa sig staten som en garant för rättvisa, social och ekonomisk trygghet. Det känns främmande att lägga sitt per- sonliga öde i myndigheternas händer, att acceptera att den privata sfären blir kontrol- lerad utifrån, att det allmänna i vid bemärkelse lägger sig i angelägenheter som tradi- tionellt skötts inom till exempel familjens eller släktens domäner. Vissa myndigheter som till exempel polisen har i hemlandet varit repressionens främsta verktyg. För många förblir polisen eller annan uniformerad personal en omedelbar och skräm- mande påminnelse om det tidigare förtrycket. Samtidigt hyser man förhoppningar att få erfara de goda demokratiska processerna i ett ”fritt land”. Som tidigare nämnts visar dock undersökningar att det förekommer att personer med invandrarbakgrund diskrimineras och särbehandlas av bland annat myndigheter. Arbetsförmedlingen, bostadsförmedlingen, socialbyrån och polisen kan nämnas som exempel (Oweini &
Holmgren 1999).Varje gång detta inträffar får den utsattes eventuella misstro mot myndigheterna näring. Rättssäkerhet är ett av demokratins kännemärken. Den en- skilde medborgarens möjlighet att föra talan mot förvaltningsbeslut är ett medel att utöva sina medborgerliga rättigheter. Socialstyrelsens invandrarprojekt har under- sökt invandrares möjligheter till inflytande (SoS rapport 1998:1). Bland de som är födda i Chile, Iran och Turkiet är det betydligt färre som själva tror att de kan över- klaga ett myndighetsbeslut än motsvarande svenskar.
Att lämna diktatur och politiskt förtryck bakom sig kan i många fall innebära att man hyser stora förhoppningar om att aktivt kunna verka politiskt och bli delaktig i sam- hällets beslutsprocesser. Man räknar med att tillerkännas fullständiga medborgerliga rättigheter och att få samma grad av moraliskt ansvar som andra samhällsmedlem- mar. Om livet i det nya landet innebär att man istället befinner sig i ett socialt och ekonomiskt utanförskap beroende på till exempel att man står utanför arbetsmarkna- den begränsar detta den personliga autonomin. För individen som gör anspråk på medborgarrättigheter men förvägras dessa, betyder det att han eller hon inte förvän- tas bli uppfattad som ett ”intersubjektivt subjekt” för att tala med Honneth (1995 s 134) som jag återkommer till i del 4. Denna brist på visad respekt leder till en förlust av självrespekten och av förmågan att relatera till sig själv som en i laglig mening jämställd medborgare. Undersökningar angående politiska resurser hos invandrare födda i Chile, Iran, Turkiet och Polen och vad beträffar medlemskap i politiska par- tier visar att procentandelen ligger på samma nivå som för infödda svenskar. För dem som var födda i Polen låg valdeltagandet 1994 något lägre (SoS rapport 1998:1). Trots detta beskriver många invandrare att de har svårt att göra sig gällande i for- mella politiska församlingar. På vissa orter har detta lett till framväxten av speciella partibildningar vars syfte är att driva ”invandrarfrågor” och verka för att minska fenomen som hindrar integration. Anslutning till fackliga organisationer ligger i pa- ritet med jämnåriga infödda svenskar för personer födda i Iran, Chile och Polen, (80 procent), medan endast 65 procent av dem som är födda i Turkiet har fackligt med- lemskap (SOS rapport 1998:1). Fackföreningsrörelsen har historiskt agerat utifrån en intresseståndpunkt som handlar om att värna de egna medlemmarnas intressen, vilket har lett till en uppdelning av ”vi” och ”dem”, där de klassiska medlemmarna, svenska män, har prioriterats intressemässigt, medan kvinnofrågor och invandrares intressen värnats i andra hand. Yalcin (i Oweini & Holmgren 1999) har analyserat LOs dokumentation av sin invandringspolitik under perioden 1947 till 1997. Han drar slutsatsen att LO agerar som en intresseorganisation där inte någon del av ar- betskraften får hota den stabilitet och harmoni man uppnått på arbetsmarknaden. Utgångspunkten i analysen är att arbetarna har en rädsla för främlingar och därför har en benägenhet att tycka negativt om invandrare. Ovanstående leder till att fackföreningsmedlemmar med invandrarbakgrund har svårt att göra sig gällande i fackföreningsrörelsen och att man till exempel tenderar att inte komma ifråga för förtroendeuppdrag på arbetsplatser eller i styrelser.
En ovana vid de inhemska politiska processerna kan också minska motivationen för att vara delaktig i det politiska livet, alltifrån att rösta vart tredje år till att aktivera sig i politiskt vardagsarbete. Bland vissa grupper av invandrare är valdeltagandet lägre än hos svenska medborgare i genomsnitt och antalet politiskt aktiva med invandrar- bakgrund är också lågt i förhållande till andelen invandrare i befolkningen som hel- het. Den främsta orsaken till detta hänger förmodligen samman med bristen på inte- gration och den marginaliserade position som många invandrare befinner sig i. Klas- siska samband finns mellan socialt och ekonomiskt utanförskap och låg politisk aktivitet (Dahlstedt 1999). Läggs till detta diskriminering och främlingsfientlighet så blir bilden av den utanförstående invandraren tydlig.
Socialt utanförskap
I intervjuerna beskrivs också en vardag med social isolering och utanförskap i för- hållande till de svenska grannarna. Antingen vi rör oss i storstadens ytterområden eller den lilla bruksortens bostadsområde så är intrycket detsamma. Många lever ett liv som präglas av segregation och brist på social gemenskap. Familjerna reflekterar själva kring detta. Många känner inte sina grannar, vilket innebär en stor skillnad jämfört med hur det var i hemlandet där man umgicks otvunget på gatan och i kvar- teret. Man har svårt att förstå sig på hur svenskar umgås och en vanlig kommentar är att ”svenskar är kyliga, inte som vi.” Den svenska mentaliteten upplevs av många som reserverad, blyg och kylig. Grazia säger, visserligen med glimten i ögat men ändå med ett djupt allvar: ” Vi kan t ex gå ut och prata med en granne och sjunga och
dansa, dricka en öl och sådant. Men ni är inte sådana. : `Hej´ bara, `Vädret är fint, vad?´” Det är svårt att veta hur man ska ta kontakt så att det blir rätt. Karim berättar: ”Några gånger har jag varit på torget och köpt blommor. Så har jag hälsat på, på påsken, och /då säger de/ tyvärr, du kan väl komma en annan dag. Jag tror att de inte vill träffa oss på grund av att de har svenska kompisar som besöker dem, de vill inte säga att de har kontakt med flyktingar.”
Man vet inte heller vad blygheten och kylan kan bero på. Fatima säger ”Kanske är de
rädda. Många dåliga saker har hänt i Sverige med svenskar och med utländska fa- miljer. Kanske är de rädda för oss och kanske de säger: vi vill inte vara öppna mot dem, ifall de kommer till vårt hem.”
Fatima gör jämförelsen med om en svensk person hade flyttat till hennes hemland:
”Jag har i mitt hjärta alla som flyttar. Till exempel om du flyttade från din hemstad till ett annat land, det skulle inte vara lätt. Jag menar, ingen som pratar med dem, ingen som vill prata om vad är problemet.”
Att svenskar värnar om sin integritet och självständighet är något som kan vara svårt att förstå och förhålla sig till. Gustavo berättar hur han försökte hjälpa en äldre kvinna på Konsum och blev avvisad. Hon ville klara sig själv, nämligen.
Elisa menar att det är svårare att hitta sociala kontakter på en mindre ort som den där hon bor: ”Om jag kunde välja så skulle jag flytta från Xby. Men vi kan inte det
eftersom det fungerar så bra för vår son. Han har fått kompisar, till och med svenska kompisar. Men för oss, för mig och min man! Vi har bott 4 år i det här området och vi känner faktiskt ingen. Man hälsar på sina grannar och de är vänliga men vi har aldrig blivit inbjudna till någon och ingen har varit här. Hur ska man göra? Laga mat, bjuda in dem och visa: vi är inte farliga.(skratt) Jag tycker det är så svårt med svenskar.”
Många av dem jag intervjuat bor i områden där inslaget av svenskar är ganska litet. Sannolikheten är då större att ens umgänge mest består av andra invandrarfamiljer. Om familjerna nu upplever svårigheter att få kontakt med svenskar i grannskapet, hur är det då med andra landsmän? Även detta kan ibland vara komplicerat. Bor man på en mindre ort kanske där finns få personer med samma etniska ursprung. Även om där bor personer med samma nationalitet kan andra faktorer hindra en att ha nära