Jag har hittills mestadels uppehållit mig vid de yttre faktorer som påverkar indivi- dens förmåga att bemästra sin situation före, under och efter migrationskrisen. Bety- delsefulla är förstås också hälsofaktorer, de resurser av biologisk natur som varje individ bär på, liksom vår personlighet. Sist men inte minst har, som tidigare berörts, givetvis det sociala stöd som det omgivande samhället kan erbjuda en avgörande betydelse för hur vi kan använda oss av vårt personliga bagage. Den truism som ligger i uttrycket: ”Hellre rik och frisk än fattig och sjuk” äger sin giltighet, liksom den franska författaren Françoise Sagans konstaterande att ”Pengar gör ingen män-
niska lycklig, men jag gråter hellre i en Jaguar än i en buss!”
Är individen kärnfrisk eller långtidssjuk? Har man ett fysiskt eller psykiskt funk- tionshinder? Är man välbegåvad eller har man en utvecklingsstörning? Hälsotill- ståndet i vid bemärkelse kan avgöra hur vi klarar av yttre påfrestningar och hot. Sjukdom eller handikapp utgör i sig påfrestningar som i kombination med de trauma som flyktingskapet innebär gör personen sårbar och dubbelt utsatt.
Till psykologiska omständigheter som kan försvåra situationen hör tidiga och obearbetade traumatiska livshändelser och personlighetsstörningar. På motsvarande sätt kan den som ”i botten är välsignad med friskt narcissistisk föräldrakärlek en
gång i tiden, med den trygga vissheten att en gång ha varit älskad” (Kihlbom 1989
s 53) vila i sin grundtrygghet när hoten utifrån blir stora. Vår förmåga att uthärda förluster och separationer grundläggs i ett tidigt skede i livet, och de mönster som vi internaliserat för att hantera svårigheter bär vi med oss framgent. Senare kriser och konflikter aktualiserar grundmönstren. Objektivt samma påfrestningar och upplevel- ser betyder olika för varje unik individ (Erikson 1981). Senare tids forskning om sambanden mellan medfödda, genetiskt betingade faktorer och miljöfaktorer pekar också på just de medfödda olikheter som individer bär och som kan ha en stor bety- delse för hur vi kan bemästra de utmaningar som livet sedan innebär (Gillberg & Hellgren 1990).
Bemästrande av stress
Vid sidan av sedan länge etablerade teorier om stress hos individer och grupper har vi de senaste decennierna kommit att tillmäta det man ofta kallar copingstrategier eller bemästringsförmåga hos den enskilde en stor betydelse. Det har visat sig frukt- bart att fokusera på de faktorer som kan vara avgörande för hur individen klarar av
att mobilisera den psykiska motståndskraften och hantera en svår livssituation ”mot alla odds” (Claezon 1996). Istället för att enbart se på bristerna i den sociala och psykiska omgivningen, riskfaktorerna, kan man ringa in de s k skyddande fakto- rerna som gör att vanmakt kan vändas till makt och att personen klarar av att bemäs- tra sin situation. Jag kommer nedan att utveckla teorierna om stress och coping, ef- tersom jag menar att de är betydelsefulla för att förstå hur den grupp jag intervjuat förhåller sig till sitt liv och klarar av detta.
Stress
En av stressforskningens förgrundsgestalter, Lazarus, menar att stress uppstår i ett system när detta utsätts för påverkan eller krav som är så omfattande att systemets anpassningsmekanismer utmanas eller överskrids (Monat & Lazarus 1985). Fors- kare har identifierat ett antal händelser som uppenbarligen påverkar oss med en så- dan kraft att de per definition är stresspotentialer. Att ens barn blir sjukt eller får ett funktionshinder hör definitivt till denna kategori händelser (Pearlin 1991). Att mig- rera utan att detta är självvalt och i synnerhet om man flytt på grund av krig eller förföljelse är en kraftfull stresspotential (Jern 1995).
När vi resonerar om stress är det viktigt att göra några grundläggande antaganden. För det första finns det i ett givet samhälle olika krafter som påverkar människors välmående. Hotet om att utsättas för stress är inte slumpvis fördelat över befolk- ningen. De olika livsöden som finns bland rika och fattiga, bland män och kvinnor, bland gifta och ogifta beror inte på tillfälligheternas spel eller individernas olika egenskaper utan har samband med den samhälleliga organisationen. Det är alltså nödvändigt att kartlägga skillnaden i sårbarhet och stressbenägenhet hos olika sam- hällsgrupper, snarare än att fastna i förklaringsmodeller som enbart tar sikte på indi- viders förmågor och brister i detta avseende. Detta kan möjligen förefalla som en självklarhet, men eftersom vi lever i en tidsanda där ”det individuella projektet” är så framträdande, kan man ibland förlora det strukturella perspektivet som betonar olika kategoriers livsvillkor. Så tillvida är det viktigt att betrakta invandraren eller flyk- tingen som är utsatt för hög stress i ett vidare perspektiv.
För det andra kan vi också konstatera att identiska omständigheter kan ha mycket olika effekter på individer i en och samma grupp om de uppstår i olika sociala sam- manhang. En skilsmässa kan leda till kronisk depression hos en person för vilken äktenskapet varit enda källan till social tillfredsställelse, men innebära en stor lättnad för någon annan som upplevt äktenskapet som ett fängelse.
För det tredje måste vi se på vilka källor till bemästrande av stress som människor har tillgång till. En del av dessa resurser handlar om vilka formella och informella stöd- punkter som finns kring individen. Dessa resurser varierar för olika sociala grupper och är definitivt inte rättvist fördelade. Även psykologiska resurser (som individen
besitter inom sig själv) följer de sociala demarkationslinjerna ( Pearlin 1991). Hos vuxna är sådana fenomen som självförtroende, självuppskattning och självaktning grundläggande för coping, det vill säga vår förmåga att bemästra utmaningar i tillva- ron. Begreppet erkännande är en bra sammanfattning på detta. I ett senare avsnitt i rapporten kommer jag att fördjupa resonemangen om betydelsen av att individen upplever ett erkännande för den hon eller han är från omgivningen Sannolikheten för att vi ska uppleva självaktning står och faller med till exempel socioekonomisk sta- tus. Om man drar ut konsekvenserna av ovanstående resonemang, skulle man med andra ord kunna säga, att det finns samhällen som är coping-befrämjande, medan andra samhällen missgynnar enskildas och gruppers förmåga att utveckla coping för att motverka stress.
Copingbegreppet
Under det att stress och dess negativa effekter har studerats utförligt, har forskningen ägnat mindre uppmärksamhet åt att kartlägga hur människor reagerar på ett positivt sätt när de utsätts för stress och hur stressen bemästras. Det är i detta sammanhang som begreppet ”coping” kommit att vinna inträde. På samma sätt som begreppet ”stress” är ett svårdefinierat fenomen, så är det inte enkelt att definiera ”coping”.
”To cope with” betyder enligt ordböckerna ”klara av”, ”hantera”, ”ta itu med”, ”gå iland med”, ”reda sig” (Kärre m fl 1970, Petti & Petti 1987). Det gemensamma
för alla dessa uttryck är att de betonar den enskildes egen aktivitet, eller ett aktivt förhållningssätt. Monat och Lazarus (1985) menar att coping syftar på försök att bemästra omständigheter som innebär skada, hot eller utmaning när rutiner och in- vanda sätt inte är omedelbart möjliga att använda sig av. Omgivningens krav måste mötas med nya beteenden och gamla lösningar måste anpassas för att möta den pågå- ende stressen. Att klara av stress innebär således att acceptera, tolerera, undvika eller minimera stressorerna eller stressfaktorerna, liksom att bemästra omgivningen. Coping innebär inte nödvändigtvis att man lyckas, men poängen är just att man gör målmed- vetna försök att klara av stressen, oavsett vad resultatet blir! Coping garanterar inte att problemen försvinner. Däremot är användandet av copingstrategier ett sätt att ta kontroll över problemen och skapa mening i den problematiska tillvaron. Härigenom minskar man stressens genomslagskraft. Utgångspunkten är att människor inte bara är passiva måltavlor för problem som uppkommer i deras liv. De svarar aktivt på utmaningarna för att undvika att skadas av dem. Vad är det då för tillgångar som individen använder sig av i situationer som kräver coping? Man brukar framhålla vissa personliga komponenter som centrala, nämligen problemlösningsförmåga, so- cial förmåga och positiv självkänsla. Olika individer har olika coping-stilar eller metoder för att reagera på stressorer vid varje given tidpunkt. Dessa coping-stilar överensstämmer med personliga värderingar, övertygelser och uppsatta målsättningar (Compas 1987). Vidare är den sociala omgivningen betydelsefull, till exempel att ha ett stödjande socialt nätverk.
Ett kognitivt perspektiv
I en individs problemlösningsförmåga ligger att kunna använda sig av sin kognitiva förmåga, det vill säga att aktivt kunna bearbeta händelser och de känslor dessa ger upphov till med hjälp av tänkandet. Härigenom kan man bättre få kontroll över situa- tionen. Att kognitivt förhålla sig till och medvetet bearbeta livets utmaningar anses som en bärande copingstrategi.
Positiva tolkningar och omtolkningar
Så till exempel kan man aktivt bestämma sig för att förklara och tolka det som sker på ett sätt som stämmer överens med socialt värderade mål och aktiviteter. Följande exempel kan illustrera: om en person har stora svårigheter att göra sig gällande på arbetsmarknaden, kan han undvika stressen som detta medför genom att låta arbetet få en mindre betydelsefull plats i sitt liv och istället satsa på familjen. Han behöver inte vara en hängiven arbetare. Som en god far kan han fortfarande åtnjuta respekt i omgivningens ögon. Även om situationen är oförändrad kan man göra prioriteringar som gynnar att man behåller självkänslan. Just kring svårigheterna att få ett arbete reflekterade föräldrarna i min undersökning. Några konstaterade att det visserligen var besvärligt att vara arbetslös, men å andra sidan krävde situationen att man satsar fullt ut på att klara av vardagen med det funktionshindrade barnet. De trauman man genomgått i samband med migrationen bidrar till att ge en perspektiv på livets vä- sentligheter. Tanja uttrycker det såhär: ”Man kan inte ha alltsammans. Vi ville ha
frihet och vi fick det. Det var det viktigaste. Våra barn har det bra och jag tycker det är bra.” Tanja konstaterar också, att den stora sorg som dotterns handikapp har inne-
burit, också fört något gott med sig: ”Ibland kan en dålig situation ge ett bra resultat.
Mina barn har fått ett bra resultat av Leilas sjukdom och de svårigheter som vi hade hela tiden. Min stora dotter bestämde sig för att bli läkare. Du förstår vad jag menar! De var duktiga och de har satt värde på livet.”
Copingstrategier är dock inte alltid sunda. De löser definitivt inte alltid problemen och ibland kan de bidra till att människor fastnar i situationer som accepteras trots att en förändring borde komma till stånd. Patricia berättar hur familjen kommit i kläm i socialförsäkringssystemet och gått miste om statligt vårdbidrag som de varit berätti- gade till för sitt handikappade barn. Hon inser att hon med hjälp av jurist skulle ha kunnat få rättelse, men säger: ”Jag vill inte tjata om det. Jag är nöjd med att vi har
lämnat kriget och kommit hit. Det är inte allt med pengar. Man kan inte leva bara med pengar.”
Sök händelsens existentiella mening
Ett annat coping-verktyg är förmågan att förklara svårigheter utifrån att dessa har en inneboende existentiell mening. Vanliga exempel är uttryck som ”Människan spår men Gud rår”, ”Att ta det onda med det goda” eller ”Inget ont som inte har något gott
med sig”. De familjer jag intervjuat återkommer i många fall till att deras barns han- dikapp har just en inneboende existentiell mening på något plan. Högre makter har velat pröva en, man är utvald för att klara en speciellt svår uppgift eller Gud vill visa sin allsmäktighet. I avsnittet om olika förklaringsmodeller till sjukdom och handi- kapp återkommer jag till detta, som alltså kan utgöra en verksam copingmekanism för individen.
Positiva illusioner
Ett tredje verktyg är det som vi kan kalla positiva illusioner. Taylor(1989) tar fasta på hur vår förmåga att skapa illusioner i vardagslivet hjälper oss att behålla en god självkänsla och bemästra stress. Människors tankeförmåga är orienterad mot psykisk hälsa och ständigt konstruerar vi en världsbild som stärker oss själva. Eftersom en fullständigt realistisk bild av verkligheten inte alltid är den som gynnar oss, mår vi bäst psykiskt när vi lyckas med ett visst mått av det som Taylor kallar självbedrägeri. Mycket av orsakerna till att man faktiskt lyckas när man har positiva illusioner är att det skapas positiva cirklar genom självuppfyllande profetior. Olga som i och med flytten till Sverige i stor utsträckning saknar ett socialt nätverk, konstaterar att även om hon hade återvänt till hemlandet så hade det inte blivit samma sak som för tio år sedan, så varför sörja förlorad vänskap? ”Saker och ting förändras, det är samma
sak som om man åker någonstans på semester och trivs och har det bra, så brukar man säga, oh, nästa gång far jag dit igen. Men det är inte alls säkert att det blir samma sak.” Ett sätt att konstruera positiva illusioner är att jämföra med att det kunde
varit ännu sämre, och då framstår verkligheten som mer positiv. Rita säger att mötet med andra familjer på barnhabiliteringen har hjälpt henne att må bättre som mamma:
” Det är en lättnad att gå i en sån /föräldragrupp/. När man ser andra barn som är ganska svårt handikappade så tänker man efter och detta är ingenting när man jäm- för. Mitt barn är jättemycket bättre än han, och jag har det bättre än hon, den andra mamman.”
Omgivningens betydelse
Positiva illusioner har också ett samband med faktorer utanför individen. Att välja sin omgivning är ett sätt att bekräfta de delar av en själv som stödjer ens självbild. Om det är de positiva illusionerna som styr, skapas positiva cirklar där den optimis- tiska attityden får näring. Återigen handlar det om självuppfyllande profetior. Vi tenderar också att söka oss till människor som bekräftar oss. I de fall det handlar om en positiv bekräftelse, är detta förstås stärkande för självkänslan. Man kan också vända på resonemanget och konstatera, att ett gott socialt nätverk genererar god psykisk och somatisk hälsa, eftersom individen där får bekräftelse, stöd och hjälp med att bygga upp positiva illusioner (Taylor 1989).
Upplevelsen av kontroll
Att ha en positiv självkänsla och optimistisk attityd är innebär också att man har en
upplevelse av att ha kontroll. Det är alltså inte det faktum att man verkligen besitter
kontroll som har betydelse, utan just känslan av att kunna bestämma över sin livssi- tuation. Studier finns som pekar på samband mellan optimism och tillfrisknandet från vissa sjukdomar. Taylor nämner också Kobasa som skrivit om ”The hardy personality” som karaktäriseras av tro på personlig kontroll, villighet att anta utmaningar och en känsla av engagemang i aktiviteter. En person som besitter dessa egenskaper har en skyddsfaktor mot kroppslig sjukdom (ibid).
I intervjuerna uttrycker många föräldrar att de har en förmåga att tänka positivt som de medvetet använder sig av. Sandra är personlig assistent för sin son och säger:
”Jag har sagt många gånger att jag är tacksam att jag har lön på detta, och man kan kalla det ett jobb. Jag jobbar med honom och jag vill att han ska bli bra….. Man kan inte bara tänka att det är svårt. Man kan vakna på morgonen och säga, jag är trött. Men livet är så. Jag tänker positivt!” Lilian menar att hennes positiva kraft kommer
genom den handikappade dottern: ”Den kraften driver mig. Jag är positiv, har en
positiv inställning till allt som händer runt mig, så jag tycker att det blir bättre.”
Tanja säger om sig själv att hon är i grunden optimist: ”Om jag inte hade varit det så
hade jag varit på en psykiatrisk avdelning. Jag har gått igenom så mycket, dåliga situationer med Leila. Men jag har alltid varit positiv och tänkt på den tiden jag hade. Jag är inte bitter. Mina vänner brukar säga, att när de kommer i en dålig situation så tänker de på mig: `hon klarade det så då gör vi det också´!” Victoria
säger att hon alltid har upplevt sig som en stark och positiv person. Hon har alltid tänkt att man måste kämpa för saker och ting, och när hon har gjort det så har det brukat bli bra! Sett i perspektivet av att Victoria har en livssituation som inte kan betecknas som speciellt enkel eller gynnsam, är detta uttalande verkligen ett uttryck för en tro på personlig kontroll, villighet att anta utmaningar och en känsla av enga- gemang i aktiviteter, som Kobasa talar om.
Känsla av sammanhang
Den israeliske sociologen Antonowsky (1992) har funnit att det som utmärker män- niskor som klarat mycket påfrestande livssituationer bättre än andra är att de har en inre känsla av sammanhang som kan mobiliseras och inge hopp även i mycket utsatta lägen. Hans begrepp ”Sense of Coherence”, på svenska Känsla av sammanhang, ofta förkortat KASAM, har blivit spritt i vida kretsar. Antonowsky beskriver tre betydel- sefulla faktorer som befrämjar hälsa:
– Begriplighet. Upplevelsen av att det finns struktur och ordning i världen och att det mesta som händer är förutsägbart.
– Hanterbarhet. Man har en känsla av att ha de resurser som behövs för att möta omgivningens krav. Antingen finns dessa resurser hos en själv, andra viktiga närstående –eller hos någon högre makt.
– Meningsfullhet. Man känner att ens liv har en mening och ett socialt värdefullt innehåll.
Antonowsky menar att alla tre faktorerna påverkar varandra. Så till vida kan extrem psykisk stress som till exempel fångenskap i koncentrationsläger eller att växa upp i miljöer med känslomässiga brister och dåliga psykosociala förhållanden betyda olika för individen beroende på dennes KASAM: känslan av att klara sitt liv, finna me- ningsfullhet, hitta problemlösningsstrategier och förstå tillvaron. Antonowsky har med KASAM som utgångspunkt utvecklat en teori om salutogenes (med fokus på hälsans ursprung) som en motvikt mot patologiska teorier. Att utgå från KASAM är ett fruktbart förhållningssätt för att resonera om personers psykosociala hälsa och bedöma deras förutsättningar att tåla stress.
Man kan konstatera att samtliga av informanterna i min undersökning utsatts för svår psykisk stress. Trots detta ger många uttryck för ett förhållningssätt som är mycket präglat av KASAM. Hur kan man då förklara att människor som genom flykten och som föräldrar till ett handikappat barn har fått livserfarenheter som ligger utanför det förväntade livsinnehållet trots detta kan förmedla att de besitter psykisk kraft? Det är naturligtvis inte möjligt att besvara denna fråga. Många av informanterna identifie- rar sig starkt med sin roll som flykting. Den religiösa eller politiska övertygelse eller etniska tillhörighet som är orsaken till att man flytt är också en källa till personlig styrka. Man vet varför man är här, man kan också i vissa fall fortsätta att kämpa för sin övertygelse. Antonovskys begrepp begriplighet är tillämpbart. Att ha personlig kontroll och uppleva tillvaron som hanterbar befrämjar psykisk hälsa. Många av för- äldrarna hänvisar till det stöd de får genom närstående, till exempel Anita som pratar om kärlekens kraft: ”Vi tror på varandra och vi älskar varandra. Om han/maken/
inte var min bäste kompis så skulle jag inte klara mig.” Bättre kan detta väl knappast
uttryckas. Flera beskriver sig också som tidigare nämnts som starka personer med goda psykiska resurser. Lilian säger ”Problemen är oundvikliga, de kommer jämt
och ständigt, det kan man inte gå ifrån. Så varför inte ta dem på avstånd och titta uppifrån och, ja, bearbeta dem……Man är så nära och har så mycket problem och så kommer min flicka som en sol skrattar och pussar och kramar dig och hela värl-