På vilket sätt migrationskrisen kommer att te sig för den enskilda individen och hur man kan bemästra sin situation hänger samman med ett antal faktorer, både yttre och inre. Jag ska nedan ge exempel på fenomen som påverkar den enskildes förmåga att hantera olika slags påfrestningar före uppbrottet från hemmiljön, under själva flyt- ten/flykten och efter ankomsten till det nya landet.
Före uppbrottet
Hur gestaltade sig livet innan de händelser inträffade som aktualiserade ett uppbrott? Sådana sociodemografiska faktorer som ålder, kön, utbildning, ekonomisk situation och civilstånd är avgörande för den sociala position individen har haft, den roll man har spelat i sin närmiljö och den status som personen har åtnjutit i sitt livssammanhang. Vem var man, sedd i egna och andras ögon? Företagsledare med 250 anställda och stora lantegendomar? Lärare i byskolan, elektriker eller lantarbetarhustru? Eller kan- ske forskare vid landets största universitet? Hörde personen till landets ekonomiska överklass eller intellektuella elit eller bröt hon/han upp från ett liv i fattigdom och svält? Innebar livet i hemmiljön stora skillnader beroende på ens kön? Vilka var målen för barnuppfostran och vilken roll hade man som gammal respektive ung? Kort sagt: Dessa faktorer avgör i mångt och mycket både vilka erfarenheter som individen bär med sig in i det nya livet men också konkret vilka möjligheter hon eller han tidigare haft att tackla yttre hot och vilka strategier man kunnat använda sig av.
De intervjuade familjerna har var och en sina unika livsöden som skiljer sig från varandra i väsentliga avseenden. Många tar tydligt avstånd från schablonbilden av flyktingen, och detta tolkar jag som att personen faktiskt många gånger inte blivit sedd som den hon eller han är. Det säger också något viktigt om de rollförluster som sker i samband med flykten och den förändring av ens sociala identitet som ofta följer.
Under flytten/flykten
Vilka omständigheter rådde vid uppbrottet? Kunde flykten förberedas eller tvangs personen ge sig av hals över huvud? Innebar flykten erfarenheter av krigsupplevelser, bevittnat våld, egna upplevelser av hot, våld tortyr eller andra övergrepp? Vilka för- luster gjordes i samband med flykten? Lämnade man anhöriga och vänner? Vilka umbäranden tvingades flyktingen genomlida i samband med flykten? Fick man vänta i ovisshet i uppsamlingsläger eller på mellanstationer innan slutmålet nåddes? Visste man överhuvudtaget var flykten skulle sluta geografiskt?
En stor del av de flyktingar som kommit till Sverige på senare år har varit utsatta för tortyr. 1992 uppskattade man siffran till 25 procent (Angel & Hjern 1992). Enligt
Röda Korsets Centrum för Tortyr och Traumaskadade i Malmö bör vi räkna med att det idag handlar om minst dubbelt så många, dvs hälften av de nyanlända flykting- arna har varit utsatta för fysiska och psykiska övergrepp, innebärande tortyr, sexuell tortyr (våldtäkt) och bevittnade övergrepp, till exempel i form av barn som tvingats se sina föräldrar kränkas ( O´Connor 00). Många barn i flyktingfamiljer är inte bara barn i flyktingfamiljer. De är flyktingar själva och har haft egna skrämmande upple- velser av förföljelse och krig innan de kom till Sverige. De har upplevt konkreta hot i form av beskjutningar och andra attacker, bevittnat övergrepp, fått erfara hur deras föräldrar förts bort till fångenskap, de kan ha suttit i fängelse tillsammans med sina föräldrar. Några har själva torterats inför sina föräldrar. Många kommer som en- samma flyktingbarn utan nära anhöriga (Angel & Hjern 1992). Redan 1985 beräk- nade Invandrarverket att 30 procent av de nyanlända flyktingbarnen var så symptom- belastade att de skulle behöva barnpsykiatrisk behandling. Senare studier (Hjern et al 1998) visar att andelen barn med symptom på bristande mental hälsa är ungefär tre gånger så hög bland flyktingbarn som bland andra barn, vilket betyder 44-46 procent (i den undersökta populationen).
Alla de faktorer som beskrivits ovan innebär en påtaglig risk för psykisk traumatisering. Det handlar om extrema påfrestningar som få av ursprungssvenskarna har en egen erfarenhet av. Först 1985 öppnade Röda Korset sitt första center för torterade flyk- tingar i Stockholm. Nu finns behandlingscentra runtom i landet och man har här utvecklat en grundläggande kunskap om psykisk traumatisering och de olika behandlingsinsatser som krävs (Hjern /red/1995).
Flera av familjerna som jag intervjuat berättar om hur de har psykosomatiska besvär och psykiska reaktioner som de klart förknippar med sina upplevelser under förföl- jelsen och flykten. Det är vanligt med sömnsvårigheter som ibland förvärras av att det handikappade barnet har en störd dygnsrytm och är oroligt och rastlöst. Många har svårigheter med koncentration och inlärning, vilket är ett stort hinder när man t ex ska lära sig svenska. Vissa säger sig vara överkänsliga för stimuli, blir lätt irrite- rade och beskriver hur de kämpar för att bemästra en ständigt hotande känsla av ångest. Kort sagt: många lever med olika symptom som brukar förknippas med post- traumatisk stress. Somliga lider av kroniska somatiska sjukdomstillstånd som är handikappande. Muskelvärk, ryggont osv kan vara sviter av svåra förhållanden un- der flykten. Elisa och Karim berättar hur de varje stund i vardagen kan påminnas om förföljelsen: ”Jag är fortfarande rädd för polisen. Det finns i ryggmärgen hos mig.
Vi har upplevt krig, så när jag hör militärflygplan…de brukar ha träningsflyg och ofta så flyger de ganska lågt, speciellt på sommaren. Då är det såhär att man vill nästan slänga sig ner och söka skydd.” (Elisa)
”Under flykten var det mycket dåligt. Jag knöt en sån där arabisk duk som du har sett, som vi har till huvudet, och gömde en flicka där och en där. Sen åkte vi på åsna genom bergen och blev smugglade. Min fru hon har men, i fjorton dagar sköt de på oss och två stycken dog med oss. Min fru ramlade och skadade ryggen och hon har fortfarande mycket ont.” (Karim)
Efter ankomsten
Hur har flyktingmottagandet sett ut när man väl anlänt till Sverige? Ofta följer en lång väntan i ovisshet på huruvida asyl kommer att beviljas. För många bidrar detta som nämnts till det som benämns sekundär traumatisering. Kvaliteten i mottagandet kan skilja, men en gemensam upplevelse tycks vara en fruktlös och oviss väntan, osäkerhet och sysslolöshet. Av och till har myndigheterna svårt att förstå och leva sig in i flyktingens situation. På flyktingförläggningen och i primärvården kan det vara problematiskt att diagnosticera och rätt behandla flyktingpatienten. Många som kom- mer har exempelvis diffusa symtom i gränstrakterna mellan kropp och själ (Hjern (red) 1995).
En speciellt utsatt grupp är de gömda flyktingarna. Det är inte möjligt att få en exakt siffra på hur stor denna grupp är. Siffror på ca 3-5000 personer brukar nämnas. Vid årsskiftet 1998/99 var ca 300 barn med slutligt avlägsnandebeslut efterlysta. Frivilligorganisationerna känner till 150 barn som lever gömda (SoS-rapport 1999:5). Det är inte heller känt hur många av dessa personer, barn eller vuxna, som har något funktionshinder. För gruppen gömda asylsökanden är ovissheten om framtiden total. Dessa personer hamnar utanför hela det officiella systemet och har endast ett lita till frivilliga privata resurser vad gäller ekonomiskt, socialt och medicinskt stöd. Endast undantagsvis kan man söka akutsjukvård, till exempel förlossningsvård. Risken för sekundärtraumatisering ökar och ett överhängande hot om självmord eller svåra psy- kiatriska symtom blir ibland slutligen det som avgör huruvida man får stanna i landet eller ej. Socialstyrelsen har i ovan nämnda rapport föreslagit att utifrån principen om barnets bästa ska landstingen få ett totalt vårdansvar även för gömda barn. Även om de föreslagna ändringarna genomförs befarar författarna till SOS-rapporten att fa- miljerna inte vågar söka hälso- och sjukvård av rädsla för att de ska gripas av polisen (ibid).