Inom den heterogena grupp människor som kommer till Sverige finns dock många varianter av orsaker till flykten/flyttandet. Gemensam nämnare är att man tvingats till uppbrott på grund av förföljelse. Att flytta till ett annat land innebär nästan alltid en kris. Bustos (1996) menar att de flesta människor upplever det som brukar kallas en migrationskris, även om de flyttar frivilligt i så motto att man söker sig till bättre levnadsvillkor materiellt och socialt. Det kan också diskuteras i vilken mån den så kallade frivilliga migrationen verkligen utgör ett fritt val. En lång rad faktorer av social, ekonomisk, etnisk och politisk karaktär kan ha framtvingat beslutet om upp- brott och därmed påverkat graden av frivillighet. Gemensamt för många som byter land är att man lämnar en känd miljö där man har starka band till sin omgivning ( Söderlindh 1990). Varje migrationssituation medför drastiska förändringar för indi- viden och hennes/hans familj, liksom för de olika grupper som hon/han tillhör.
Förlust av identiteten
Bustos (1996) betonar en central tes: att vara flykting utgör ett angrepp på identiteten hos individen. De förändringar som uppstår i ens tillvaro kan sammanfattas med ett begrepp: förlust! Man går miste om förankringen i en invand miljö med gemen- samma vanor och handlingsmönster. Den givna sociala positionen i arbetssammanhanget förloras, liksom de flesta materiella tillgångarna och resur- serna. Framförallt mister man kontakten med släkt och nära vänner, det sociala nät- verket. Att förlora sitt språk, det vektyg som möjliggör inlärning och social kommu- nikation är naturligtvis mycket försvårande. Migrationen innebär också att flyktingen tvingas ge upp sitt livsprojekt. Föreställningarna om framtiden som man tänkt sig att vara med och utforma i den invanda livsmiljön kommer på skam. En vedertagen psykologisk definition på ”identitet” betonar den enskilde individens känsla av att vara en och densamme i den meningen att man inte kan förväxlas med andra indivi- der från en situation till en annan och från tid till annan (Danielsson & Liljeroth 1987). Den personliga identiteten uppstår och bibehålles genom integrationen av en lång rad identifikationsprocesser genom den personliga livshistorien. Bustos (1996) menar att identitetskänslan får sin näring i det sociala vardagslivet. Upplevelsen av samhörighet, kontinuitet och ömsesidighet är nödvändig för bevarandet och utvecklandet av självet.
Att vara invandrare innebär i omgivningens ögon att man först och främst är annor- lunda. Dessutom förbinds detta ”annorlunda” med negativa associationer. Som tidi- gare nämnts kan detta ha sin grund i främlingsrädsla och etnocentriska tendenser. Invandraren tillskrivs ett antal klichéartade, stereotypa egenskaper, vilket stör och påverkar individens självkänsla. Han eller hon är inte längre känd som den person man är i mötet med de flesta. Gång på gång uppstår dessutom situationer där invandra- ren kan känna sig förbarnsligad. Språket är svårt att förstå och man tvingas uttrycka sig på en nivå som ligger under ens gängse intellektuella och språkliga kapacitet. Så länge man inte har lyckats knäcka de nya sociala koderna uppstår av och till missför- stånd där ens handlingar uppfattas som felaktiga eller där man blir beroende av stöd i sådant som man tidigare klarat självständigt (SOU 1998:139). På så vis förstärks en negativ självbild. De tidigare s k identialerna såsom social ställning, professionell roll etcetera försvinner i det nya sociala sammanhanget på ett sätt som förut varit otänkbart (Bustos 1996). Alla dessa förluster inträffar samtidigt, vilket förstärker deras effekter. Bearbetningen av förlusterna ska dessutom ske under samma period som då man snabbt måste etablera en ny social plattform i den främmande miljön. De normer som utgjort grunden för ens hitillsvarande handlingsmönster är i det nya samhället ofta utsatta för kritik och nedvärdering. Det kan gälla sådana fundamentala fenomen som barnuppfostringsideal, könsroller och umgängesmönster. Till invandra- ren förmedlas att han eller hon tänker och handlar fel, har otidsenliga attityder och inte passar in i mönstret.
Denho Özmen som är konsulent i invandrarfrågor vid SIH5 skriver: ”Mycket av det som man tidigare trodde på och har lärt sig vara självklarheter gäller inte längre i det nya landet. Man måste försöka omvärdera sin gamla livshållning för att kunna integreras i det nya samhället, söka tolka de osynliga mönster, tysta budskap, oskrivna regler, lagar, koder och det kroppsspråk som en samhällsgemenskap är uppbyggd av” (Källstigen m fl. 1997 s 33).
För vissa blir lösningen att skaffa sig en negativ identitet där invandraren framhåller och förstärker åsikter och värderingar som står i direkt motsättning mot de som gäller i det nya samhället. I extrema fall inträffar allvarliga identitetskriser med psykia- triska tillstånd, självmordsrisk och missbruk som följd. Det är…”en process som
innefattar en latent patologisk börda, som angriper flyktingens själv och som kan medföra en lång rad allvarliga symptom samt asociala och normlösa lösningar, dvs lösningar som inte tar hänsyn till det omgivande samhällets gällande normer och regler” (Bustos 1996 s 316)
Den oändliga sorgen
Angel och Hjern (1992) beskriver exilen som ”den oändliga sorgen”. En del av sor- gen handlar om förlusterna: förlusterna av det sociala nätverket, av den sociala iden- titeten samt av framtidsperspektivet. Angel och Hjern betonar också förlusten av den politiska kampen som för många flyktingar har varit den röda tråden i tillvaron. Kam- pen i hemlandet har givit mening och mål åt livet men möjligheten att fortsätta de politiska aktiviteterna i exil försvinner i de flesta fall. För många blir detta det yt- tersta beviset för misslyckande (ibid, Lindqvist 1991). För vissa läggs till denna upp- levelse en känsla av att man svikit dem som blivit kvar i hemlandet ( O´Connor 00).
En av de intervjuade i projektet, Nadja, berättar om hur underbart det var hemma i byn där barnen lekte ute i solen, släkt och vänner kom och gick, och hon jämför med sitt nuvarande liv i Sverige, där hon inte känner någon annan än den personal som arbetar med hennes son :” Där är man öppen, man gråter av glädjen och sorgen. Jag