Människor från andra länder har mycket olika bakgrund och skilda förutsättningar. Jag ska nedan försöka belysa några av de faktorer som har betydelse för hur livet i det nya landet kan gestalta sig.
Bakgrundsmässiga olikheter
Varje individ bär med sig sina unika förutsättningar i form av ålder, kön, utbildning, civilstånd och social position. Ursprunget varierar vad gäller politiska och religiösa villkor. Invandraren kan vara den djupt troende kvinnan från traditionell landsbygds- miljö i Mellanöstern, kanske är hon analfabet och troligen talar hon inte något annat språk än sitt ursprungliga. För första gången i livet har hon lämnat sin hemby tillsam- mans med barn och barnbarn. Invandraren kan dock lika gärna vara den sekularise- rade, välutbildade övre medelklassmannen med högre tjänstemannabefattning från någon av världens mångmiljonstäder. Han talar tre språk flytande och är van att resa mellan världens metropoler. Han är förankrad i en individualistiskt präglad kultur och för honom är Det Moderna Projektet är en självklarhet. Vilken schablonbild vi än väljer att utgå ifrån, säger det sig självt att ”invandraren” som stereotyp begränsar oss i våra föreställningar om olika individers villkor. Alla de s k ”markörerna” för social position har en avgörande betydelse för ens identitet. Oftast betyder det mer om en person kommer från landsbygden eller från storstaden än från vilket land han kommer ifrån. Många flyktingar kommer just från fattig landsbygdsmiljö och saknar utbildning. Man har levt långt från sjukvård och utbildningsmöjligheter i en traditio- nellt präglad familj –och släktgemenskap. Med denna bakgrund kan mötet med det svenska samhället te sig främmande, obegripligt och mycket svårtillgängligt. Fatima konstaterar att för henne blev flyttningen till staden omvälvande: ”Jag är född på
landet men när jag började skolan, började studera bodde jag i stan. Och jag gifte mig och sådant i staden X. Det är helt annorlunda när man jämför en by med sta- den.”
För flyktingen från storstadsregionen med god utbildning och hög social status får mötet med Sverige ofta karaktären av en nedåtgående klassresa, där svårigheterna att få en plats i samhället som motsvarar den ursprungliga sociala positionen blir frustrerande och skapar stora besvikelser. Herman och Elisa berättar: ”I Sverige vet
folk nästan ingenting om vårt hemland. Man tror att alla är jättefattiga. Men vi kom- mer från en välutbildad familj, vi har det bra ekonomiskt. Det var inte för pengarnas skull som vi kom till Sverige.. jag hade haft det mycket bättre ekonomiskt om jag hade bott kvar i mitt hemland….Både min frus familj och min familj har stora egendomar,
vi har en textilfabrik med 250 anställda.” (Herman) ”Innan vi flydde då hade vi det väldigt bra alltså. Vi hade ett stort hus med uthus och 600 kvadratmeter. Vi hade allt. Ekonomiskt också. Men allt har blivit raserat på grund av kriget och förföljelserna.” (Elisa)
Att vara förankrad i en viss kultur innebär således att man bär med sig invanda föreställningar om handlingsmönster, etiska och moraliska värdegrunder, föreställ- ningar om barnuppfostran, könsroller och relationer till det omgivande samhället Denna kulturbakgrund behöver inte med nödvändighet sammanfalla med etnisk till- hörighet eller nationell identitet. Det finns hos de intervjuade en önskan att nyansera föreställningarna
”Olika invandrare har olika bakgrund, olika kunskap. De som har det svårast är de som kommer från Somalia. Iranierna och latinamerikanerna har bättre utbildning än somalierna. Förstår du? Det är inte alla, men många är outbildade och vi har en annan historia. Och en annan färg, så du vet. En massa problem. ”(Ahmed) ”Det är så att de som hade det bra i mitt hemland flyttade därifrån för friheten. Bland dessa fanns det fattiga också. De fattiga som kom hit fick chansen, de började få det bra. Men de som ville ha pengar, de fick inte det. De som verkligen var efter friheten, de fick den, tror jag.” (Tanja)
I de allra flesta av samtalen uppfattar jag att det finns ett behov av att presentera sig själv och sin familj så att schablonbilden av ”den typiske invandraren” får en mot- bild. Man berättar om sin sociala bakgrund, beskriver ingående hur ens livsvillkor såg ut i hemlandet och i många av dessa berättelser framgår det tydligt att man har många erfarenheter här i Sverige av att ha blivit misstolkad och fördomsfullt bemött. Många har gjort just den nedåtgående klassresan, och det är en ständigt pågående anpassningsprocess att hitta en roll som både stämmer med de egna föreställningarna om identiteten och omgivningens, det svenska samhällets förväntningar. Man lägger stor kraft på att nyansera den bild av sig själv som man tillskrivits. Det kan ske med olika medel, alltifrån Hermans galghumoristiska konstaterande att ”vi har faktiskt
kylskåp i mitt hemland fast svenskarna inte tror det” till Karims ohöljda ilska över att
bli diskriminerad på arbetsmarknaden på grund av etnisk bakgrund eller hudfärg:
”Två av mina kompisar har svenska tjejer. De har också socialbidrag. Den svenska kvinnan beställer en lägenhet och jag beställer en lägenhet. Vi kommer i samma transportbil tillsammans. Hon får lägenhet, jag får inte lägenhet. Du får inte lägen- het om du är invandrare.”
Gemensamt i grunden är att varje individ naturligtvis vill bli sedd som den hon eller han är, inte som en stereotyp som ingen kan känna igen sig i. Tanja som konstaterar att ”det finns invandrare som är mycket duktiga och som kan vara positiva för sam-
kor som ligger samhället till last så ofta att hon inte ens själv reagerar på det absurda i att hon måste försvara gruppen kollektivt.