Vi lever på en jord präglad av krig, militärkupper, svält, naturkatastrofer och fattig- dom. För tio år sedan beräknades antalet flyktingar till omkring 10 miljoner. Nu är siffran omkring 25 miljoner. Dessutom finns omkring 25 miljoner s k internflyktingar, det vill säga människor på flykt inom det egna landets gränser. Flyktingarna är geo- grafiskt mycket ojämnt fördelade. 1995 räknade man med att 25 procent finns i Af- rika, 26 procent i Europa, 32 procent i Asien, 10 procent i f d Sovjetunionen, 6 procent i Nordamerika och 1 procent i Latinamerika (Ekblad 1996). Med dessa siff- ror i bakhuvudet inser vi att flyktingproblemet drabbar de redan resursfattigaste av jordens områden. Endast en liten rännil av flyktingströmmen når Sverige.
Att lämna sitt land sker nästan inte i något fall frivilligt. I stort sett samtliga av de människor som under de senaste decennierna kommit till Sverige har flytt från nå- gonting snarare än till någonting nytt. Man har ofrivilligt tvingats söka skydd undan förföljelse av något slag. Den invandringspolitik som Sverige har fört sedan 1967 kännetecknas av en mycket restriktiv hållning till arbetskraftsinvandring. Den utom- nordiska arbetskraftinvandringen har sedan mitten av 1970-talet praktiskt taget upp-
hört sett utifrån myndigheternas tillståndsgrunder. Under 1998 beviljades endast 363 personer uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl (SIV 1999a).
Asyl- och anhöriginvandringen har under 1990-talet ökat. I statistiken finner vi un- der kategorin ”flyktingar eller motsvarande” personer som fått uppehållstillstånd med hänvisning till flyktingkvoten, Genèvekonventionen, skyddsbehov och humanitära skäl. Det är dock värt att notera att andelen personer som beviljats asyl enligt FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning från 1951, den så kallade Genève- konventionen, är mycket få jämfört med de personer som fått uppehållstillstånd som nära anhöriga, s k anknytningsfall.4
För närvarande pågår ett arbete inom EU med att ”harmonisera” de olika medlems- staternas regler för flyktingmottagande. Dublinkonventionen är den överenskom- melse mellan ett antal medlemsländer i EU som garanterar att var och en som söker asyl i något EU land ska få sin ansökan prövad. Sverige har lovat att följa konventionen. Schengensamarbetet bildar den övergripande ramen och tanken är att personer framö- ver fritt ska kunna resa mellan de länder som ingår i samarbetet. Det betyder också att alla som vistas lagligt i ett Schengenland också kan resa till de andra Schengenländerna och utan särskilda tillstånd vistas där i tre månader. Med giltigt tillstånd får därmed också icke EU- medborgare större möjligheter att röra sig inom EU (SIV 1999b). Åsikterna om vilka konsekvenser detta kommer att få går dock vitt isär. Många menar att Schengensamarbetet bidrar till att stärka ”Fästningen Europa” i förhållande till övriga världen.
När det gäller statistiska uppgifter föreligger det alltid en viss osäkerhet. Det kan till exempel finnas brister i folkbokföringen av utomnordiska invandrare som flyttar till hemlandet utan att anmäla det. Detta mörkertal beror på flera orsaker. Bristande kän- nedom om folkbokföringsrutinerna och skyldigheten att anmäla utflyttning kan vara två skäl. Så t ex kan vi konstatera att ca 40 000 utomnordiska invandrare är folkbok- förda i Sverige utan att vara bosatta här (Ekberg 1996).
Saras berättelse nedan illustrerar ett öde som inte är ovanligt för de grupper av män- niskor som kommer till Sverige idag. Människor är på flykt från förföljelse, ofta i ett krigsdrabbat land, de söker asyl och har genomgått svåra umbäranden. Vanligen är det familjer med barn som är på flykt. Man har inte valt Sverige som tillflyktsort. Ofta tar själva asylprocessen lång tid och detta bidrar till det man kallar sekundärtraumatisering (Ekblad m fl 1996).
”Vi flydde till Iran under kriget mellan Iran och Irak. Där bodde vi i 1 ½ år. Men vi fick inget jobb, man kunde inte jobba och försörja sig riktigt. Barnen blev ofta sjuka, de hade fått allergi. Så var det många som sa, kan ni inte ta er ut ifrån Iran och söka er någon annanstans där ni kan bo lite bättre? Vi hade aldrig tänkt att vi skulle åka
till Sverige eller något annat europeiskt land. Vi tänkte bara att vi flyr till Iran och när kriget är slut så återvänder vi till Irak. Men tyvärr, det blev inte så. Vi tog oss till Syrien, men där räknades vi inte som flyktingar, bara som turister, och det var väl- digt jobbigt. Och som kurder från Irak räknades vi som fiender i Iran. Många gånger kunde man kalla oss ”Saddam Hussein”. Så tog vi oss till Polen och där skulle vi ha fått visum till Sverige, men det fick vi inte. Till sist betalade vi pengar så vi kunde åka, men de tog våra pass och lämnade dem till svenska polisen. Enligt Genèvekonventionen ska ju det land där man först söker asyl ta emot en, men det gjorde dom inte faktiskt. Det fanns ingen trygghet här, och innan polisen kom så flydde vi till Danmark ett tag. Först gömde vi oss en månad i Stockholm alltså…… sedan kom min bror och sa, vi åker till Danmark….Det är förhör och det hela….de förhörde mig i 4 timmar och min man i 8 timmar, så vi svimmade av. Vi stannade på flyktingförläggningen i Danmark i en vecka. Så sista dagen när vi skulle checka in så sa dom att tyvärr nu får vi… vi hamnade i ett rum utan dörrhandtag, utan fönster, utan ingenting och vi fick inte ta någonting med oss in alltså. Så de skickade oss tillbaka till Sverige med motiveringen att Sverige tar emot flyktingar…. Sverige skulle givetvis skicka tillbaks oss till Syrien….men som tur var så var det på en söndag och det gick inget flyg…Min man hamnade i häktet och jag och mina tre barn kördes till ett hus som tillhörde polisen. Det var väldigt jobbigt alltså för mig och för barnen. Dom var rädda hela tiden, det var i januari och vi hade inga extrakläder med oss och inte pengar. Barnen var hungriga och jag kunde bara engelska. ..Sedan kom min bror och fick ta barnen och gömma dem igen…Vi hade i Sverige en advokat anlitad som tog sig an vårt fall. Jag fick kramp eftersom de två åkte iväg med min bror och då fördes jag till sjukhus och då kom FN på intervju med mig. Och samtidigt när det här hände så bombade Saddam Hussein staden X med kemisk bomb och det var liksom klart att vi skulle få asyl av humanitära skäl. Och, ja, där stoppades utvisningen.” (Intervju med ”Sara” i maj 2000)