Att balansera mål och inriktningar från icke- eller svårförenliga

De mål och inriktningar som olika praktikexterna kontexter framhåller som värde-fulla för arbetspraktiken i Kosovo kan, som diskuterats ovan, i vissa fall lätt kombi-neras och samverka med varandra. De mål och inriktningar som blir centrala i ett visst meningssammanhang kan därmed bli nåbara även inom ramen för andra me-ningssammanhang, som exemplen med hur officerarna förstod den säkerhetspoli-tiska insatsen som att minska risken för etniskt våld genom att försöka beslagta illegala vapen, samtidigt som detta gavs mening inom ramen för en ”tävling”, vilket i sin tur underlättades genom att arbetet organiserades så att plutoncheferna hade stort inflytande över det.

Men de olika målen och inriktningarna kan också motverka varandra såtillvida att det att lägga vikt vid och handla gentemot ett visst mål med mening inom en kontext gör det svårare att nå ett annat mål vars mening kan hänföras till ett annat sätt att förstå arbetet. Nedan ges ett exempel på hur arbetet bedrivs i spänningar mellan olika sätt att förstå arbetet och ge det mening, men också hur cheferna i sitt utfö-rande av arbetet hittar en balans mellan två svårförenliga inriktningar.

Spänningen mellan närvaro som ”avslappnade ordningspoliser” och närvaro som ett potentiellt militärt hot på plats i Kosovo

Den internationella militära närvaron kan sägas fylla två sammanhängande men ändå skilda uppdrag: dels att vara på plats som ett militärt förband med beredskap att ingripa om våldsamheter uppstår mellan olika grupper i Kosovo, dels att vara ”ord-ningspoliser” med uppdrag att upprätthålla lag och ordning i Kosovo och med stor anpassning till det rådande läget.

För att kunna utföra det första uppdraget är man på plats i Kosovo som ett disci-plinerat militärt förband med vapen och annan materiel för strid och lägger tid på

”vidmakthållandeträning”, d.v.s. skjut- och stridsövningar, på olika beredskaps- och materielkontroller, samt på rekognoscering för att lära sig att hitta snabbt. Verksam-heten är av tradition och i grund och botten befälshierarkiskt organiserad och förstås också så av främst plutoncheferna, även om en lokal insatstradition av gruppauto-nomt arbete finns. Likaså lyder man under olika arbetstraditioner, regler och be-stämmelser som gäller för den svenska Försvarsmakten i Sverige såväl som i Ko-sovo, vilket beskrevs som att arbetet också sker som en verksamhet inom

Försvars-maktens organisation och regelverk, vilket erbjuder ännu en praktikextern kontext för säkerhetsarbetet.

För det senare uppdraget att upprätthålla lag och ordning i Kosovo genomförs

”polisiärt” frameworkarbete genom patrullering, övervakning och fordonskontroller såsom i de empiriska exemplen ovan.

Dessa två uppdrag hänger samman och har ingen tydlig gräns mot varandra, men har ändå en inneboende spänning då de egentligen är verksamheter inom två skilda kunskapsområden – militär strid/upprorsbekämpning, och civilpolisiärt arbete. Sol-dater och chefer är militärt grundutbildade, utrustade och till del samövade för det förstnämda genom värnplikt, officersutbildning och insatsutbildningens stridsöv-ningar, men utför i huvudsak ordningspolisiära uppgifter som inte alltid kräver mili-tär utbildning och utrustning.

Det polisiära arbetet innebär också en betydande grad av anpassning till det lo-kalsamhälle där polisarbetet bedrivs – tydligast tar sig detta uttryck som en kulturell medvetenhet och att de svenska KFOR-förbanden försöker låta bli att bryta mot lokala kulturella normer, men också att man uppträder ganska avslappnat gentemot lokalbefolkningen och att man sällan patrullerar eller uppför sig särskilt militärt, d.v.s. som om man förväntade sig strid eller fientligheter eller för att visa upp disci-plin, enighet och styrka. Många av de erfarna gruppcheferna var också medvetna om vilka signaler vapen och ”stridsberett” militärt uppträdande kan innebära i en kon-fliktzon som Kosovo:

De här [lokalbefolkningen] har sett KFOR-soldater i x år, de har sett nog av, de har haft folk som varit här och rensat, och varför skulle vi springa runt och leka macho, de har ju haft riktiga, alltså riktiga soldater inom citationstecken här, vi är ju här för att se till att stämningen är god och att det inte händer en massa mer skit, och då behöver ju inte vi vara de här som springer runt och skriker och ser ut som om vi ska ha ihjäl nån nästa gång de kollar snett på oss. (Gruppchef B23, april)

Själva insatsområdet och konflikthistorien kan således kräva ett annat uppträdande än ett ”stridsberett” militärt uppträdande. Militär närvaro kan mot bakgrund av detta också ses som ett uppvisande av uniformerad personal, vapen och militär materiel mer än att visa ett speciellt militärt förhållningssätt genom ett disciplinerat och strikt militärt uppträdande. Soldaterna kan därigenom låta den militära utrustningen så att säga utgöra huvudinsatsen i den militära närvaron, medan de själva kan vara mer avslappnade i sitt polisiära arbete.

Att vapen och uniformer i sig – mer än uppträdandet – kan vara tillräckligt för att visa närvaro som militärt förband, och att i det dagliga uppträdandet anpassa sig till läget vittnar även en gruppchef om, men också att detta inte alltid passar in i den bild av ett disciplinerat, stridsberett förband som en del av plutoncheferna ville ha av sina plutoner:

MG: Men generellt då, du säger att det är för mycket militärt här på nåt sätt, att det behövs inte, vad menar du då? B21: Det behövs ju militärt, men ... på VCP:erna så vår grupp får kritik för att vi är laid-back och för låg... ja, för lugna, och vi anser att vi tänker inte stå och peka med bössorna mot kvinnor och barn /…/och det är inte poppis tydligen utan det ska vara [vaksamt] hela tiden då. MG: Har han [stf plutch] sagt varför? B21: Näe, inte riktigt, för att det ska vara så, det är, han är ju duktig på det här med, där ser ju han sin, grej att han är duktig på att söka fordon och folk och så för att han är [militärpo-lisbefäl], men det är i krig, i krig, inte här nere, det är skillnad skulle jag vilja påstå, att visitera fientliga soldater man tagit tillfånga, eller.. ja, det är an-norlunda här. (Gruppchef B21, april)

Flera av plutoncheferna var dock också medvetna om vikten av ett ”avslappnat”

uppträdande, men närvaron och uppvisandet av sig själva som ett militärt förband, berett på eventuella utbrott av våld och oroligheter fanns ofta i bakgrunden som ett implicit krav på ett striktare och mer vaksamt uppträdande i arbetet. Krav i linje med detta framförs också från kompanichefen som, väl medveten om att olika betraktare dömer hans kompani efter ”utrustnings bärande och yttre uppträdande”, har förbjudit alla typer av avsteg från reglementerad uniform, utrustning och tjänstetecken. Gene-rellt var yrkesofficerarna mer måna än gruppcheferna om att förbandet uppträdde vaksamt och militärt disciplinerat.

Soldater och gruppchefer visar i det dagliga arbetet dock en balans mellan rollen som militärt förband och det polisiära arbetet: de är hela tiden formellt rätt klädda enligt svenska militära bestämmelser, och bär ständigt stridsväst, vapen och ibland också skyddsväst och hjälm, men uppträder som regel i övrigt väldigt avslappnat och inte speciellt militärt. Det kan ses som en vardaglig balans mellan en anpassning till det säkerhetsmässiga läget, det samhälle man befinner sig i och den kontext det innebär, och Försvarsmaktens och officerarnas krav på disciplinerat och formellt uppträdande vars värde framgår när säkerhetsarbetet ses som en verksamhet inom Försvarsmaktens organisation och regelverk. Figur 9-02 sammanfattar resone-manget.

Detta är ett exempel på hur en balansakt måste göras mellan två ganska olika me-ningssammanhang för arbetet med de olika inriktningar av och mål för arbetet de medför. Ett som är helt förankrat i den inre insatskontexten och ”blint” för hur insat-sen och dess miljö egentligen ter sig – reglerna för t.ex. utrustnings bärande eller körande av fordon ska följas i alla fall – och ett som baserar sig på hur det lokala samhället, säkerhetsläget och målen för säkerhetsarbetet ser ut oavsett vilken formell försvarsmaktsordning som gäller.