Ett fokus på att beslagta flest vapen och vara bästa kompani

Som visades i kapitel 7 hade officerarna vid kompaniet under kompanichefens led-ning ”brutit ned” uppgiften att upprätthålla SASE till målsättled-ningarna att hitta så mycket vapen som möjligt och att vara bästa kompani inom Task Force Central.

Kompanichefen är mycket tydlig med dessa två målsättningar vid en intervju i april:

[K]ompaniets målsättning nummer ett… det är att hitta och försöka beslagta så mycket vapen, sprängämnen och ammunition som möjligt, det är våran tydligaste målbild, och den andra det är att, vi ska vara, Task Force-chefens naturliga val, egentligen, oavsett om det är IMF, eskort, sökoperationer eller nånting annat, vi ska alltid vara bäst i respektive område, så han ska aldrig behöva fundera på vad är det för verksamhet utan han ska alltid veta att läm-nar han det till svensken så blir det mest precision på det hela. (Kompanichef B1, april)

Den första av dessa målsättningar – att beslagta så mycket vapen som möjligt – motiverades återkommande inom ramen för en säkerhetspolitisk insats med att det skapade ett säkrare Kosovo genom att färre vapen fanns ”på gatan”. Den andra mål-sättningen – att ”alltid vara bäst” – får emellertid främst mening inom en kontext av jämförelse, konkurrens och ”tävling” med andra kompanier i Task Force Central.

Arbetet som en tävling i prestation och i att hitta vapen

Även den första säkerhetspolitiskt motiverade målsättningen om beslag av illegala vapen kom dock att få sin främsta mening inom en kontext av tävling, vilket chefer-na gav indikation om redan på Livgardet. Där bestämde sig officerarchefer-na inte bara för att samla in vapen som en meningsfull verksamhet i en säkerhetspolitisk insats, utan också att ”slå” såväl det föregående kompaniet som andra, samtidiga kompanier i Kosovo i att samla in vapen. Detta var kompanichefen helt införstådd med i Kosovo där han vid ett par tillfällen vid våra samtal visade mig och explicit jämförde sitt

kompanis fyndstatistik med föregående kompanis, med övriga kompanier i Task Force Central och även med KFOR-förband i hela Kosovo, och var glad och stolt över att det egna kompaniet visade bäst resultat.

Det var främst plutoncheferna som tävlade – i den vänskapliga konkurrensens tecken – i att nå de båda målen. Plutoncheferna munhöggs ständigt under den tre-veckorsperiod i april när jag först besökte förbandet i Kosovo om vilken pluton som var ”hårdast”, ”bäst”, hade bästa plutonandan, arbetade mest och hittade flest vapen.

En gruppchef berättar om sin plutonchefs strävanden:

Att vi ska vara bäst, jobbat mycket på att skapa en plutonsanda. MG: Vad in-nebär det att vara bäst? Är det att hitta mest vapen, att genomföra flest for-donssök? B11A: Ja, det... det är plutonchefens mål, att hitta flest vapen, att det ska bli en sporre då. (Gruppchef B11, april)

De olika plutonerna deltog i varierande grad i detta tävlande, men kontexten av tävling och konkurrens omfattade hela kompaniet och kom att bli en central kontext för hur arbetet uppfattades och inriktades. Strävan efter att vara bästa pluton som

”jobbade hårdast” och hittade flest vapen ledde till en arbetsintensitet som en ställfö-reträdande plutonchef berättar om:

De första veckorna höll plutonerna på att gå i självspinn, de ville ju hitta ett RPG [raketgevär av rysk modell] allihop, första veckan, MG: Är det det som gäller? Att hitta vapen? B20B: Ja, ja, ja, alltså första veckorna, det var ju, det var ju många av grupperna, plutonerna som körde ned sig helt, hade inget stridsvärde kvar efter två veckor, och sen... tre dar, allihop låg och vilade för att de inte klarade av längre. MG: Vad berodde det på? B20B: Ovana, att jobba så lång tid som vi jobbar här. I Sverige kan man åka hem, ta det lugnt.

(Ställföreträdande plutonchef B20B, april)

Även flera av de nio följda gruppcheferna, speciellt de yngre och relativt ”nymuck-ade”, gav också uttryck för denna tävling, sporrade av sina plutonchefer som de ofta också haft som instruktörer under värnpliktsutbildningen. Flera av gruppcheferna och soldaterna kunde t.ex. redogöra i detalj för vilka typer av vapen som hade på-träffats och beslagtagits av vilka grupper, och att hitta vapen var något som helt klart gav status inom kompaniet. Intresset för vapen är också i samklang med de militära intressen många soldater och gruppchefer hade, och i Kosovo hade de chansen att komma i kontakt med ”exotiska” vapentyper från det forna Jugoslavien och från det andra världskriget.

Gruppernas fokusering på vapenjakt skedde därmed mycket i chefernas anda. Att

”arbeta i chefens anda” är en vanlig devis i militära sammanhang vars andemening är att de arbetsinsatser underställda chefer själva tar initiativ till bör ligga inom det syfte med en verksamhet som högre chef har angett. Syftet hade kompanichefen angett genom fokuseringen på vapen. Tävlingen mellan plutoncheferna och pluto-nerna var, genom de effekter i form av fler beslagtagna vapen jämfört med

föregå-ende kompani det innebar, något som därför låg väl linje med kompanichefens mål-sättningar:

Drivet efter vapen är tydligt hos soldaterna och grupperna och det är en moti-vator också - att hitta en SBW [Short Barrelled Weapon, d.v.s. pistol el. dyl.]

verkar ge nån form av bensin till elden på grupp- och plutonsnivå. Det är bra.

(Kompanichefen vid månadsutvärdering, juli)

Det kan uttryckas som att plutoncheferna tävlade med varandra och både drev på och i varierande grad fick med sig gruppcheferna, och att kompanichefen ”tävlade”

med såväl det föregående svenska kompaniet och de andra, sidoordnade kompanier-na i Task Force Central, vilket i hög grad understöddes av tävlandet mellan pluto-nerna.

Den säkerhetspolitiskt motiverade fokuseringen på att samla in vapen för ett säk-rare Kosovo gavs genom detta också en kompletterande och för cheferna mer direkt och påtaglig mening som ett medel för tävling och jämförelse med andra såväl inom som utom kompaniet. En effekt blev att andra mål och inriktningar inom ramen för en säkerhetspolitisk insats kom att tonas ned. Uttryckt annorlunda: när cheferna söker efter vapen inom ramen för en kontext av tävling, tar detta överhanden och medför en rejäl horisontbegränsning i kontexten av säkerhetspolitisk insats. Att hitta vapen blir därmed inget som ses i sammanhang med andra inriktningar och mål i den vidare, ”teoretiska” säkerhetspolitiska kontexten, utan blir ett tävlingsmål som börjar leva sitt eget liv genom den konkreta meningsfullhet för arbetet det ger.

Den etniska konflikten som motiverande ram för vapentillgången

Hur fokuseringen på att hitta vapen blev ett mål som började leva sitt eget liv blev tydligt under en större kompanioperation i april (se vidare Granberg 2013). Den säkerhetspolitiska inriktningen att dämpa en etnisk konflikt främst genom att be-slagta vapen kom här att starkt samverka med inriktningen att ”tävla” både inbördes inom kompaniet och med andra kompanier, vilket ledde till att andra värden inom ramen för en säkerhetspolitisk kontext – t.ex. att värna minoriteter och bibehålla goda relationer till lokalbefolkningen – inte uppmärksammades i någon högre grad.

Det svenska skyttekompaniet (B-coy) hade tillfälligt fått ansvaret för en del av det finska kompaniets område, omedelbart väster om det svenska. I det finska kom-paniområdet ligger den kosovoserbiska byn Ugljare som ligger strax söder om det kosovoalbanska samhället Kosovo Polje där flera kosovoserbers hus hade bränts under de omfattande kravallerna i mars 2004 (om dessa, se vidare Blomgren 2007). I Ugljare hade dock inga hus bränts, och inga KFOR-enheter hade funnits där för att skydda byn. Misstanke fanns därför nu om att byinnevånarna hade försvarat sig med egna vapen som kan finnas kvar i byn. B-coy:s fotpatruller och rekognosceringar i byn har lett till upptäckten av några ödetomter och något som liknar gamla skytte-värn i byns utkant mot fälten som vetter mot Kosovo Polje. Ödetomter har tidigare befunnits vara använda platser för vapengömmor eftersom eventuella vapenfynd då

inte kan knytas till någon person, vilket är fallet om fynden görs på en tomt. Ett av skyttevärnen ligger dock på en bebodd hustomt.

Detta såg kompanichefen som en möjlighet att ”pressa fram” vapen och på så vis öka kompaniets resultat. Han berättar i en intervju om den första månadens dryga sökande efter vapen att ”vi har paddlat som galärslavar uppströms nu och bara väntat på att det ska hända nånting” och det tillfälliga ansvaret för det finska områ-det såg ut att kunna erbjuda en bra chans till vapenfynd då finnarna inte var lika aktiva i att söka efter vapen (Intervju kompanichef B1, april).

Att det tillfälliga ansvaret för det finska kompaniets område skulle nyttjas för att försöka hitta vapen mer än att bara visa närvaro i finnarnas frånvaro vittnar också andra chefer om. En plutonchef berättar att de (3.pluton, B30) fick en styrning från kompanichefen att släppa allt fokus på plutonens ordinarie AOR för att kunna kon-centrera sig helt och hållet på det finska området (Intervju plutonchef stf B30B, april). Vidare berättar en gruppchef på 3.pluton:

[N]är vi gick in i Kosovo Polje, hade de veckorna där då, hela syftet med att vara där var väl inte att gå in och ha en massa social patrols och vara snälla och spela fotboll och dela ut godis ungefär, utan det var väl att gå in och...

inte röja upp, det är väl att ta i, men att gå in och... MG: Göra tillslag? B32A:

Ja, rensa upp litegrann i alla fall, så det var väl en styrning, lite beteende, sen inte på nåt sätt att vi skulle vara hårda, eller mindre vänliga eller mindre kor-rekta på nåt sätt... MG: Men det var klart att här var uppgiften att hitta va-pen? B32A, Ja, precis, att röja upp lite och inte att... för att om man jämför med vårt norra AOR där vi var uppe idag, där är det att dricka kaffe och spela lite fotboll med ungarna och sådär, så det var ju... vi skulle in och visa när-varo, försöka hitta nånting att slå till på och sedan göra det, i och med att det var såpass kort period. (Gruppchef B32, april)

Operationen i Ugljare planerades som en endags plutonoperation förstärkt med några sökgrupper och sattes igång tidigt en aprilmorgon under en plutonchefs led-ning. Operationen utvecklades sedan snabbt till något som kompanichefen kallade att ”ta strypgrepp” på byn Ugljare (samtal B1, april), där till slut större delen av kompaniet med understöd av en helikopter och kosovoalbansk polis var insatt för att upprätta VCP:er runtom byn, patrullera i byn och söka igenom de olika misstänkta platserna för vapengömmor. Kompanichefen försökte även bättra på vapenfynden genom att utfärda vapenamnesti i byn, vilket han egentligen inte fick.

Operationen väckte stor förvåning hos de finska samverkansofficerare som hade byn som ansvarsområde, liksom den ledde till stort missnöje i byn, och serbiska TV-media var snabbt på plats och gjorde ett reportage om ”KFOR-styrkornas trakasse-rier av den kosovoserbiska befolkningen”. Resultatet av operationen blev några gevär och automatkarbiner, de flesta gamla och slitna, och en del ammunition och granater. Några bybor som hörsammat vapenamnestin blev ändå lagförda av KPS.

Den starka strävan efter att hitta vapen även i andra kompaniers områden till den grad att goda relationer till lokalbefolkningen, i detta fall en kosovoserbisk minoritet äventyras, vittnar om att säkerhetsarbetet och vapensökandet inte bara gavs mening

som en säkerhetspolitiskt motiverad insats, utan främst som ett medel för att bättra på fyndstatistiken för det svenska skyttekompaniet. Att hitta vapen blev överordnat alla andra mål och arbetets koppling till en politisk reformprocess i Kosovo tycktes helt försvunnen. Om den irritation och skepsis mot KFOR som nu fördjupats hos byinnevånarna i Ugljare menade kompanichefen att det var något finnarna nu fick ta hand om, nu hade B-coy gjort sitt (samtal B1, april).

Summering: vapen framför allt

Fokuseringen mot att samla in vapen beskrev kompanichefen under intervjun på Livgardet som ett sätt att inom ramen för den säkerhetspolitiska insatsen konkretisera det mer vaga uppdraget att upprätthålla ”safe and secure environment (SASE)”. Mål-sättningen att ta in så mycket vapen som möjligt gavs av officerarna emellertid också mening i en kontext av tävling såväl inbördes i kompaniet, som gentemot andra kom-panier i Task Force central och även tidigare svenska skyttekomkom-panier. Detta var även något som spred sig i kompaniet och kom att omfatta de flesta av skyttegrupp-cheferna, speciellt de yngre utan tidigare utlandserfarenhet.

Fokuseringen på vapeninsamling och den komplementära mening detta fick i en kontext av tävling verkade dock medföra att andra säkerhetsmål förbisågs eller igno-rerades. Istället för att en fokusering på vapen ses i sammanhang med andra målsätt-ningar inom en kontext av säkerhetspolitisk insats, kom de olika memålsätt-ningar vapenfo-kuseringen fick i två olika kontexter att ses i relation till varandra. Att beslagta vapen blev därmed att ”slå två flugor i en smäll” när det gällde såväl att vara bästa kompani, som att förhindra en etnisk konflikt enligt den förståelse man hade av orsakerna till en sådan konflikt, där vapentillgång sågs som en av de mer centrala orsakerna.

Att den säkerhetspolitiska motiveringen att beslagta så mycket vapen som möjligt kom att förstärkas av kontexten av tävling innebar också att fokuseringen på vapen kunde göras till ett betydligt mer centralt mål för säkerhetsarbetet än om detta mål setts enbart i en kontext av säkerhetspolitisk insats. Detsamma kan också sägas gälla säkerhetsarbetet i stort: ett intensivt arbete kan på samma gång ges betydelse som ett

”tävlingsresultat”, förstärkt av att mängden arbete tydligt syns i KFOR:s statistik-poster, som betydelse som upprätthållande av säkerhet genom tät närvaro i det ko-sovariska samhället.

Då kontexten av tävling i arbetsprestation och vapenfynd främst upprätthölls av plutoncheferna, men med benäget stöd av många yngre gruppchefer och av kompa-nichefen, var det också plutoncheferna som hade störst intresse av att säkerhetsar-betet organiserades och leddes som en hierarkiskt organiserad befälsledd verksam-het. Detta sätt att organisera arbetet var dels i linje med hur de arbetade på sina hem-förband och utgjorde därför den normala ramen för officerares arbete och värdering av arbetet, dels gav det plutoncheferna ett större inflytande över gruppernas verk-samhet än vad en gruppautonom organisering – gruppchefernas mission – gjorde.

Plutonernas ”tävling” i arbete och vapenjakt underlättades därvid av att arbetet kunde organiseras och styras mer hierarkiskt och befälscentralt än vad en grupp-autonom organisering innebar, där grupper kunde ägna sig åt annat än att tävla i

vapenbeslag, liksom att en befälshierarkisk organisering medgav större möjligheter till meningsfullt arbete inom ramen för officerarnas hemförbands traditioner.

9.1.4 Officerarna och arbetets mening som hierarkiskt befälsledd