En kritisk-realistisk utgångspunkt för integration av synsätt

Att ställa upp metaforer om lärande och kunskap är ett sätt att framställa lärande och kunskap som kunskapsobjekt. Som alla kunskapsobjekt är det som utpekas som lärande respektive kunskap dock konstruktioner, beroende av sina ontologiska och epistemologiska utgångspunkter. Kunskapsobjektet skiljer sig därmed åt mellan olika grundläggande synsätt på lärande och de olika begrepp och teorier de omfattar.

Detta uppmålas ibland som motsättningar eller icke-sammanförbara synsätt på lä-rande och kunskap (Anderson et al. 1996, Greeno 1998, Sfard 1998). Vissa ansatser inom pedagogisk teori och forskning strävar emellertid efter syntetiserande synsätt där de olika aspekterna på lärande integreras (Anderson et al. 2000, Billett 2001, Granberg 2010, Illeris 2003, Kock 2002).

Ett kritisk-realistiskt synsätt på forskning och vetenskap (Archer et al. 1998, Bhaskar 1975, 1997, Danermark et al. 2003, Fleetwood & Ackroyd 2004) kan ut-göra en grund för en bred, integrerad syn på lärande och kunskap. Med detta synsätt ses teorier och språk som socialt konstruerade medel för att tolka, gestalta, förstå, begripliggöra och kommunicera olika företeelser i en reell verklighet i vilken vi lever. Teorier och språk är uppbyggda kring begrepp, och begrepp ses här som vårt sätt att mentalt sammanfatta, ordna, objektifiera och begripliggöra bland annat all den sinnesinformation som sköljer över oss. Allwood skriver om begrepp att:

[B]egrepp är produkter av konceptualiseringsprocesser (begreppsliggörande), vilka förstås som försök att mentalt förenkla verkligheten genom att göra in-formation som är mera komplex och dynamisk till mentala storheter som kan fungera som statiska enheter i våra tankeprocesser. Konceptualisering ses med detta perspektiv som mental komprimering av information. Komprime-ringen innebär förenkling och därmed överskådlighet och hanterbarhet. Men den innebär också ofta mental reifiering, d.v.s. begreppen blir abstrakta ob-jekt med vissa egenskaper eller relationer. Ett begrepp blir alltså inte enbart en knutpunkt för relationer och/eller processer utan blir dessutom ett objekt där relationerna och processerna istället ses som egenskaper hos objektet.

Begreppsbildning kännetecknas således av informationskomprimering, av-dynamisering (statiska enheter) och reifiering samt av avrelativisering (egen-skaper istället för relationer) och abstraktion. (Allwood, u.å., s 11)

Begreppsbildning, vill jag fortsätta, innebär mental komprimering av empiriskt till-gänglig sinnesinformation och kännetecknas då av konkretion, såväl som komprime-ring av andra begrepp och kännetecknas då av stigande grader av abstraktion. Ett i denna avhandling viktigt ”begrepp om begrepp” är att begreppen inte heller är fri-stående från varandra, utan är relaterade till andra begrepp i begreppsstrukturer där begreppen också får mening genom sina relationer till varandra. En begreppsstruktur innebär att begrepp för olika företeelser relateras till varandra på olika sätt, t.ex. i en tidsdimension, i en rumsdimension eller i en abstraktionsmässig hierarki. Begrepps-strukturer kan bestå av mestadels konkreta begrepp som i en enkel beskrivning av något, av mestadels abstrakta begrepp som i en teori, eller av en kombination av mer eller mindre abstrakta och konkreta begrepp, som i en exemplifiering av teori med konkreta händelser.

Genom abstrakta begrepp och begreppsstrukturer kan vi enligt ett kritiskt-realistiskt synsätt i tanken tränga bakom de sinnesinformationer som kan kallas den empiriska ytdomänen, d.v.s. det som vi kan uppleva genom våra sinnen (Danermark et al. 2003). Genom att i form av abstrakta begrepp och teorier uppfinna de osynliga (men troliga) orsakerna till och mekanismerna bakom vad vi möter i den empiriska ytdomänen, kan vi tentativt förklara det empiriskt synliga med mekanismer och orsaker i verklighetens djupdomäner.⁴⁰

Det innebär att teorier och abstraktioner aldrig är ”sanna” men kan vara mer eller mindre användbara för att tolka, gestalta och begripa egenskaper hos verkligheten bortom det direkt empiriskt givna, vilket kan ge oss vägledning i våra handlingar gentemot omvärlden. Verkligheten blir mer begriplig och kognitivt fattbar genom att delas in i begrepp på olika konkretions/abstraktionsnivå. För att göra dessa abstrakta, objektifierande, mentala informationskomprimeringar (begrepp) kommunicerbara krävs sedan ett språk i någon form. Genom begrepp, burna i språkliga termer och symboler (lexikala begrepp) kan vi för andra då ”peka på” och i våra samtal ”inbe-gripa” konceptualiserade företeelser i såväl verklighetens yt- som dess djupdomäner.

Nya begrepp kräver ofta också mer eller mindre omfattande utläggningar och förkla-ringar med hjälp av andra, ofta mer konkreta begrepp för att förstås.

5.2.1 En ontologisk ram för integration och syntes av synsätt

”Motsatta” eller icke-sammanförbara synsätt på lärande kan te sig som sådana för att de utifrån olika mer eller mindre begränsade bakomliggande teorier om verklighet-ens beskaffenhet (ontologi) begreppsligt fokuserar olika egverklighet-enskaper i denna. En bredare syn på vad som utgör verklighet innebär att olika synsätt kan samordnas Detta kan ske med hjälp av en metateoretisk (ontologisk) ram som organiserar de bakomliggande antaganden om världens och lärandets beskaffenhet som finns i olika synsätt på lärande.

40 T.ex. att som i naturvetenskap, förklara stenars fall med ”gravitation”, eller, som i rättsvä-sendet, söka förklara mänskliga handlingar med ”intentioner” eller ”motiv”.

En sådan ram skissas här kort genom att i verkligheten analytiskt särskilja tre samtidigt existerande ”världar” (Mingers 2004, Mingers & Brocklesby 1997), ”mo-des of reality” (Fleetwood 2004, 2005), ”mo”mo-des of existence” (Searle 1995), eller, som i denna avhandling: verklighetsdimensioner. De tre dimensionerna utgörs av en ontologiskt objektiv (Searle 1995) materiell verklighetsdimension, av en i den mänskliga hjärnan och kroppen emergerande, ontologiskt subjektiv, mental verklig-hetsdimension, och av en social verklighetsdimension som konstitueras av interakt-ioner mellan subjekt med hjälp av verklighetens materiella egenskaper. Dessa tre dimensioner är inte avgränsade mot varandra annat än i analytisk mening, d.v.s. de är ontologiska, analytiska dimensioner för att begripliggöra en sammanhållen verk-lighet och skulle också kunna kallas aspekter på verkverk-ligheten.

Den materiella verklighetsdimensionen omfattar all materia, även den mänskliga kroppen och materia manipulerad av människor t.ex. i form av alla de materiellt förmedlade symboler, verktyg och föremål - artefakter - människan omger sig med. I den materiella dimensionen kan människor, medvetet eller omedvetet, ge uttryck för, materialisera eller externalisera, subjektiva idéer, intentioner, tankar och känslor så att de blir åtkomliga för andra människor. Genom den materiella dimensionen och de sinnesintryck den möjliggör undersöker vi den omgivande världens egenskaper, liksom tolkar andra människors subjektivitet.

Den mentala verklighetsdimensionen är ontologiskt subjektiv (Searle 1995). Den avser vad som i anatomisk mening finns i människors ”inre”, i deras kroppar och omfattar t.ex. intuitioner, tankar och begrepp om verkligheten (inklusive det egna tänkandet), drömmar, känslor, förnimmelser, minnen, fantasier, och uppfattningar om sig själv och andra. Centralt är dock att hjärnan inte ”tänker ensam”, utan utifrån kroppen och dess sinnen, och med hjälp av artefakter som ord och figurer. Hjärnan sitter på insidan av kroppen men är ”uppkopplad” mot såväl övriga kroppen som den omgivande verkligheten vilka förser hjärnan med innehåll vilket gör att en teoretiskt skarp gräns mellan ”inre” tankar och ”yttre” omvärld inte kan dras. Mänskligt tän-kande är dock inte helt kanaliserat av detta innehåll och de hjälpmedel för täntän-kande som finns att tillgå i hjärnans omgivning, utan har en potential för kreativt omskap-ande och aktörskap gentemot omgivningen.⁴¹

Den sociala verklighetsdimensionen är interaktionsberoende och uppkommer i interaktioner mellan subjekt och gentemot objekt genom den materiella dimensionen i verkligheten. Uttryckt annorlunda utgörs denna dimension av människor, deras materiellt burna subjektiva meningar och begrepp, t.ex. i tal och skrift, gester och mimik, och artefakter i ständiga rörelser på ett socialt fält där en mental och en ma-teriell verklighetsdimension kan överlappa och samverka med varandra. Denna dimension är av efemär karaktär, d.v.s. den existerar bara så länge interaktioner mellan människor pågår, och dess omfattning bestäms av såväl de materiella

41 En central fråga för att förstå verkligheten i dess mentala verklighetsdimension är hur den anatomiska hjärnan skapar ett (kreativt) medvetande av och genom det innehåll som nervsy-stemet och omgivningen förser den med.

heterna till subjektiv interaktion, som närvaron och rikhaltigheten av subjektiva meningar.