Den deduktiv-nomologiska modellen har uppenbara företräden. Men den har också några problem. Det finns ett par principiella invänd- ningar mot den, och det är uppenbart att vissa vetenskaper också kan ha svårt att möta kravet om ett lagpåstående i explanans. Man kan till och med ställa frågan om någon vetenskap har det som krävs.178
Vilka är de principiella invändningarna? Den vanligaste kritiken mot modellen som sådan är att den inte fångar asymmetrin mellan det som förklarar och det som förklaras på ett tillfredsställande sätt. Om A för- klarar B så förklarar inte B A. (Observera att detta inte är detsamma som att säga att feedback-mekanismer inte förklarar. Lärarens pedago- giska fortbildning kan förklara de bättre kursutvärderingarna, vilka i sin tur kan förklara varför han också fortsättningsvis tar pedagogiska kur- ser. I pedagogikexemplet är A och B inte identiska, bara av samma slag.)
Vad som är känt som Sylvain Brombergers flaggstångsexempel illust- rerar att Hempels modell har problem att möta vårt krav på förklarings- asymmetri. Solens höjd på himlen, uttryckt genom elevationsvinkeln (a), och flaggstångens höjd (h) förklarar flaggstångsskuggans längd (l). Lagpåståendet som vi behöver är l = h × tan(a). Problemet består i att vi kan använda samma lagpåstående tillsammans med solens höjd på himlen och flaggstångsskuggans längd som premisser för att deduktivt argumentera för (och alltså enligt Hempels modell förklara) flaggstång- ens höjd. Men det är ganska självklart att skuggans längd inte kan
förklara flaggstångens höjd. Flaggstången är så lång som den är obero- ende av skuggan, till exempel har den samma höjd på natten. Ett av Brombergers egna exempel179 ser ut så här: Telefonstolpen i hörnet på
Elm Street är fyrtio fot hög. En sträckt kabel stagar upp stolpen. Kabeln är förankrad i marken trettio fot från telefonstolpens fot. Kabeln är femtio fot lång. Varför är telefonstolpen fyrtio fot hög? Den informa- tion vi fått ger oss ingen förklaring:
According to one interpretation of the Hempelian doctrine, an answer should be available that is made up of the facts about the wire, since the height can be deduced from these facts and laws of physical geometry. There would be an answer made up that way according to our analysis if it were an abnormic law that no pole is forty-feet high unless a taut fifty-foot-long wire connects its top to a point thirty feet from its foot. But there is no such law. Fifty-foot-high poles may have no wires at- tached to them, and they may also have wires attached to them that are of a different length and connect to a different point on the ground.180
Asymmetriproblemet visar att även om vi har två precis lika bra argument
för något, två argument med samma syntaktiska egenskaper, så behö- ver de inte fungera lika bra som förklaringar.
Irrelevansproblemet är också besvärande.181 Säg att Jones ätit ett pund
arsenik vid lunchtid, att alla som gör det dör inom 24 timmar, och att Jones dör vid sexsnåret på kvällen. Har vi då en förklaring till att han dog? Här kan vi förstås komma in på problemet att förklara kontraster. Förklaringen räcker inte till för att förklara varför Jones dog klockan 18 snarare än klockan 20. Peter Achinstein som vi lånat det ursprung- liga exemplet från formulerar också explanandum lite försiktigare som ”Jones dör inom 24 timmar efter t”182 där t är tidpunkten för ätandet.
På det viset undviker han den invändningen. Det är inte det som irre- levansproblemet handlar om. Det är att det kan finnas en helt annan förklaring. När Jones vid 17.55 går av bussen för att korsa vägen blir han överkörd av en bil, och detta – kan vi för argumentets skull anta – är helt orelaterat till arsenikkonsumtionen. Bilolyckan är den verk- liga dödsorsaken. ”Förklaringen” vi gav med arsenik är helt irrelevant. Ändå, och detta är problemets kärna, uppfyller arsenikförklaringen alla villkoren i Hempels deduktiv-nomologiska modell och är alltså enligt den modellen en förklaring. Hempels modell riskerar med andra ord
att ge oss fel förklaring i situationer där en händelse är överbestämd, det vill säga där flera faktorer var och en för sig skulle kunna vara an- ledningen till det inträffade.
Om dessa två är principiella problem med modellen som sådan så tillkommer också ett antal problem när modellen skall appliceras på faktiska vetenskaper. Framförallt är det villkoret att det bland premis- serna skall finnas minst ett lagpåstående som ställer till det. Två av de i vår mening mest läsvärda bidragsgivarna till den diskussionen är Jon Elster och William Dray. Båda tar sin utgångspunkt i vetenskaper där lagarna är få eller obefintliga. Elster intar ett samhällsvetenskapligt perspektiv och Dray ett historiskt. Elster är den modeste. Han frågar sig vad samhällsvetenskaperna skall göra om de inte hittar några lagar. Skall de ge upp förklaringsanspråken?
Are there lawlike generalizations in the social sciences? If not, are we thrown back on mere description and narrative? In my opinion, the answer to both questions is no. The main task of this chapter is to explain and illustrate the idea of a mechanism as intermediate between laws and descriptions.183
Om vi inte har lagar, har vi då bara beskrivning och narrativ eller finns det något som i brist på deduktiv-nomologiska förklaringar fungerar som ett mellanting? undrar Elster. Han går sedan vidare och utvecklar en modell för mekanistiska förklaringar som inte förutsätter lagar och inte heller ersätter dem, men där förklaringarna som ges så småningom kan utvecklas i enlighet med idealet och bli deduktiv-nomologiska.184
Dray är, som läsaren fick en glimt av i kapitel 3, mer offensiv. Han ifrågasätter vad som finns att vinna för en historiker i att förklara med hjälp av lagar. Exemplet vi använde i kapitel tre fungerar igen:
Ludvig XIV dog impopulär för att han bedrev en politik som gick emot viktiga franska intressen.185
Popper och Hempel har hävdat att lagarna finns där, också i tillfreds- ställande historiska förklaringar, bara det att de ibland är implicita. Popper, å ena sidan, menar att lagarna som historiska förklaringar vilar på ibland är triviala. Om vi förklarar Polens första delning 1772 genom att påpeka att landet inte kunde stå emot Rysslands, Preussens och
Österrikes förenade militärkraft, så förutsätter vi en trivial universell lag av typen: ”If of two armies which are about equally well armed and led, one has a tremendous superiority in men, then the other never wins.”186 Hempel, å andra sidan, ger två skäl till att historiska lagar
utelämnas i vissa förklaringar av historiska fenomen. Det första skälet är att den implicita lagen ofta inte är en historielag utan till exempel en psykologisk lag. Det andra skälet är att det ofta är svårt att formu- lera historiska lagar med tillräcklig precision och som fortfarande är förenliga med den empiriska evidens man har.187 I den mån som detta
inte går att göra ens i princip har vi inte med fullständiga förklaringar att göra, utan med något som vi bättre kan kalla för förklaringsskis- ser.188
Det finns många som invänder utan att riktigt kunna ge argument för sin sak. R. G. Collingwood är starkt kritisk till synen att historikern använder lagar i förklaringar (vare sig dessa är triviala eller oprecist formulerade). Han menar att historikern inte har någon nytta av lagen därför att historikern är ute efter att förstå den mänskliga handlingen. I historievetenskapen gäller enligt honom att ”the object to be disco- vered is not the mere event but the thought expressed in it. To discover that thought is already to understand it.”189 Att hitta en lag som styr
händelsen gör varken till eller från. Dessutom är det tveksamt om det finns några lagar för tankar. Det verkar finnas en skillnad mellan ”inre” och ”yttre” som är av betydelse här. Den uppstår så snart det som skall förklaras eller förstås är ett beteende eller en handling.190 Det ”inre” är
intentionaliteten, det som ligger bakom handlingen – avsikten, tros- föreställningen, motiven är typiska komponenter. Men det finns också intentionalitet där det är svårare att hitta en avsikt. Tandborstning, för att låna ett exempel från von Wright, har intentionalitet men det finns normalt ingen tydlig avsikt bakom den. Ändå är det inte bara något som händer. Det är en handling som vi utför. Det ”yttre” är händelsen som Collingwood talar om ovan. När det finns en händelse eller ett objekt som inträffar och konstituerar handlingen är detta typiskt en del av handlingens ”yttre”. Vi återkommer till detta när vi diskuterar än- damålsförklaringar längre fram i kapitlet.
Andra hävdar att den historiska händelsen är oreducerbart komplex. (Men även klimatfenomen verkar vara oreducerbart komplexa, om vi med detta menar avsaknaden av en teori.) Det följer, vilket ju Hempel
själv påtalar, att man då inte kan förklara den med hjälp av den de- duktiv-nomologiska modellen och antagligen inte med någon annan modell heller. Att det kan vara svårt att utveckla argument för en sak betyder inte att man har fel, men en av Drays förtjänster är att han för diskussionen framåt.
Dray frågar sig varför de lagar som Popper och Hempel tänker sig att historikern implicit antar är triviala och vad det är som är trivialt med dem. Hans förslag till varför-förklaring börjar med observationen att historikern inte skulle gå med på några lagar som låg närmare den historiska verkligheten. Varför migrerade bönder från Dust Bowl till Californien?191 Historikern skulle inte gå med på lagen: bönder kom-
mer alltid att överge torrt land när fuktigare land är tillgängligt. Den vore för grovt tillyxad för att någon historiker skulle acceptera den. Om det var vad som krävdes för att ge en historisk förklaring så skulle histo- rikern hellre överge sina förklaringsambitioner. Men, menar histori- kern, det finns historiska förklaringar, och alltså är det istället något problematiskt med idén att förklaringar förutsätter lagar. Därför drivs sökandet efter lagar mot det mindre specifika men mer acceptabla. Hempel blir tvungen att föreslå en lag på en mycket mer generell nivå: populationer tenderar att migrera till regioner som erbjuder bättre lev- nadsförhållanden. Trivialiteten som tillstöter är intressant:
Their triviality lies in the fact that the farther the generalizing process is taken, the harder it becomes to conceive of anything which the truth of the law would rule out.192
Dray talar inte om problemet i termer av oförmågan att förklara kon- traster. Men det är en av konsekvenserna. Det som lagen tillför riskerar att vara av ringa betydelse därför att den inte kan användas för att förklara ”Varför P snarare än Q?” En sådan förklaringsmodell blir inte heller metodologiskt intressant.