Vi har redan tagit upp en del allmänna saker som gör att en potentiell förklaring är bättre än en annan.
Ofullständiga, partiella förklaringar är sämre än fullständiga. Om vi
bara har delar av det som skulle ge oss en fullständig förklaring (om vi till exempel saknar det viktiga lagpåståendet i vår deduktiv-nomolo- giska förklaring eller en av de orsaker som vi vet sätter igång den kau- sala processen i vår orsaksförklaring), så har vi en sämre förklaring än om vi har den fullständiga förklaringen. Naturligtvis kan det pragma- tiskt sett finnas en trade-off här. Allt för många i och för sig relevanta detaljer kan ibland dölja förklaringspotentialen. Fullständighet måste ibland vägas mot enkelhet. Den partiella förklaringen lever på löftet om att det går att fylla i det som saknas, men det är förstås inte alltid fallet. Den fullständiga förklaringen, däremot, lämnar inget outtalat.
Irrelevanta komponenter förstör förklaringsvärdet. Detta har vi re-
dan varit inne på ganska så utförligt.
Både ofullständighet och irrelevans kan i värsta fall göra att en hypo- tes inte betraktas som en potentiell förklaring överhuvudtaget. Det är enkelt att bygga på den listan. En sak som hamnar högt upp när det gäller att jämföra IBE med induktivism och hypotesdriven forskning är att bara den förra säger något om hur olik hypotesen bör vara från de data den bygger på.
klaras är inte bra. Det ger oss en plausibel hypotes utan förklarings- potential. Varför ser maktstrukturen vid ett universitet ut som den gör? Därför att den sett ut så de tio senaste åren. Plausibelt men utan större förklaringspotential. Vi behöver inte ens nya ord för att ge en sådan förklaring. Man kan faktiskt fråga sig om traditionella förklaringar i termer av laglika regelbundenheter alltid är så förklarande. I de enk- laste fallen får vi inte lära oss något annat nytt än att det vi använder som förklaring i detta fallet går att generalisera till andra fall. Varför löser sig det här saltet i vatten? Jo, för att allt salt löser sig i vatten. Det är en av anledningarna till att induktiv kunskap sällan är genuint för- klarande. Det är först när sådan kunskap används för att belysa en annan sorts fenomen som förklaringspotentialen brukar visa sig. Vi skall säga några ord om abduktion i slutet av det här kapitlet, men om vi går tillbaka till Charles Sanders Peirce (som populariserade termen abduktion) var just detta att föra in nya idéer och begrepp något som han menade var abduktionens kännetecken och styrka:
Abduction is the process of forming an explanatory hypothesis. It is the only logical operation which introduces any new idea; for induction does nothing but determine a value, and deduction merely evolves the necessary consequences of a pure hypothesis.174
Alla tre sakerna ovan – fullständighet, relevans och andra begrepp än dem vi använde för att beskriva fenomenet vi vill förklara – är gene- rella klargöranden av hur förklaringspotential beror på vad vi förväntar oss av en förklarings innehåll eller logiska struktur. De gäller för alla möjliga förklaringsbegrepp. En fjärde egenskap som är viktig i det sam- manhanget är att förklaringar skall ha förmåga inte bara att besvara frågor av typen ”Varför P?” utan också frågor av typen ”Varför P snara- re än Q?”. Om Hempel, van Fraassen och många andra har rätt förkla- rar vi i första hand aspekter och kontraster, och då är den senare snarare än den förra forskarens grundfråga.
Ganska ofta ställs våra förklaringssökande frågor inte som treåring- ens ständiga Varför blev det sol? utan som Varför blev det sol istället för dimma? Skillnaden är betydelsefull. Många delar av förklaringen till varför det blev sol i svaret till treåringen är irrelevanta som svar på den andra frågan därför att de delarna finns med både i mekanismen som gav sol och i mekanismen som kunde ha gett dimma. Och inte bara
detta. Treåringens fråga är i princip obesvarbar. Här krävs ett perspek- tiv från ingenstans. Något vi inte kan ha. Förklaringar som förklarar skillnader och kontraster kräver en utgångspunkt, att vi börjar någon- stans.
Att inte kunna förklara varför den ena snarare än den andra av två möjliga
händelseutvecklingar ägde rum kan vara förödande för en vetenskaplig
förklaring. Popper blev med tiden djupt skeptisk mot Freuds liksom mot Adlers psykologiska teorier. Denna skepsis formulerade han själv i termer av att deras teorier var omöjliga att testa; vad som än hände var det alltid förenligt med teorierna. Ett alternativt sätt att kritisera sådana teorier är att säga att de inte kan förklara kontraster – teorierna var, om Popper var rätt ute i sin kritik, oförmögna att förklara varför den ena snarare än den andra av två möjliga händelseutvecklingar ägde rum. Det är samma brist som ger upphov till båda problemen, en brist på empirisk förankring:175
It was precisely this fact – that they always fitted […] It began to dawn on me that this apparent strength was in fact their weakness.176
Det andra slaget av betydelsefulla faktorer som vi vill ta upp är orien- terade mot det mer specifika förklaringsbegrepp som vetenskapen i fråga använder.
Om vetenskapen inte letar efter orsakssamband kommer orsaks- förklaringar inte att rankas högt vid en IBE. Det är med andra ord naturligt att komplettera en strategi som IBE med en analys av vad vi egentligen menar med att förklara. Vad är en vetenskaplig förklaring? Eller, om det inte finns ett unikt svar på den frågan, vilket förklarings- begrepp är det som gäller i en viss vetenskap?
I våra många samtal med doktorander har det inte varit ovanligt att vi fått svaret: Ja, förklaringar är viktiga. Men, nej, jag kan inte säga vad vi menar med en förklaring. Samma respons är inte ovanlig om man ställer motsvarande fråga om förståelse. Det står klart att det utan en tydlig uppfattning om vad som konstituerar en (god) förklaring blir nästan omöjligt att motivera rangordningen av två potentiella förkla- ringar (eller förståelser). IBE bör därför diskuteras i ett sammanhang där frågor om vad vetenskapliga förklaringar är.