Varje år avlider ungefär 20 000 svenskar till följd av hjärtinfarkt. Det finns en rad biomedicinska faktorer som påverkar överlevnaden efter en infarkt; en viktig sådan faktor är infarktens storlek och en annan patientens hjärtrytmrubbningar. Men dessa medicinska faktorer för- klarar inte allt. Forskare har noterat att dödligheten i hjärtinfarkt på- verkas av olika socioekonomiska faktorer. Och endast hälften av dem som får en infarkt är i livet ett år efter det att de skrevs ut från sjuk huset.
Vårdforskaren Mona Schlyter har undersökt de medicinska, sociala och psykosociala faktorer som korrelerar till följsamhet till behandling och långsiktig prognos efter hjärtinfarkt.84 Målsättningen är att individ-
anpassa vården efter en hjärtinfarkt och därmed förbättra den dystra statistiken. Schlyters forskning visar att bra vårdforskning mycket väl kan vara tydligt hypotesdriven.
En av Schlyters hypoteser har varit att personlighetsfaktorer och depression påverkar hur snabbt omhändertagande man får vid en in- farkt. Här finns en hel del vetenskapsteoretiska frågor. Hur forsknings- områdets komplexitet gör det svårt att generera ”lättestade” hypoteser. Hur svårt det är att ha kontroll på olika faktorer när man testar hypo- teser. Men framförallt visar forskningen just hur viktigt det är att ha hypoteser, hur viktiga gissningarna är för kunskapssökandet och kun- skapsuppbyggnaden.
Eva Åkerman har som vårdforskare studerat hur patienter som vår- dats på en intensivvårdsavdelning mår efter vårdtiden och hur man kan
förbättra rehabiliteringen.85 Man har bland annat funnit att intensiv-
vårdspatienter inte sällan har orealistiska förväntningar på tillfrisknan- det, något som man ser som en följd av att denna patientgrupp inte sällan drabbas av minnesluckor.
Åkermans och hennes kollegers forskning är i detta sammanhang intressant för att den är tydligt hypotesdriven. Även Åkermans viktiga forskning visar att det inte finns någon märklig vårdforskningslag som säger att vårdforskare inte kan styra sin forskning med hypoteser. Hen- nes mål är kunskap om ett visst fenomen och hon har därför valt en strategi som kan ge denna kunskap. Som vetenskapsteoretiker skulle man kanske kunna önska att hypoteserna var mer uttalade och kanske också att även hjälphypoteserna gjordes mer explicita.
En övergripande hypotes har varit att individanpassade rehabilite- ringsprogram påverkar tillfrisknandegraden och tillfrisknandehas- tigheten. Speciellt har man studerat den roll dagböcker har för till- frisknandeprocessen. Vilka vetenskapliga belägg för användandet av dagböcker finns det?
En viktig del i detta arbete har varit själva metodutvecklandet. Om man vill mäta patienternas fysiska och sociala problem efter det att de skrivits ut från en intensivvårdsavdelning krävs ett instrument med vilket man kan göra tillförlitliga mätningar. Med utgångspunkt i den forskning som gjorts om intensivvårdspatienter, deras fysiska och socia la problem samt deras behov av eftervård formulerar forskar- gruppen ett sådant instrument, ett 53-punkters formulär, vars tillför- litlighet studerades empiriskt. I detta sammanhang är det inte resulta- ten av denna studie som är intressanta utan tillvägagångssättet. Hur gissningar och hypoteser formuleras och sedan utsätts för prövning.
I en av sina studier använder sig Åkerman av vad hon kallar en be- skrivande utforskande strategi. Hur används dagböcker och hur förs dagboksanteckningar av personalen på intensivvårdsavdelningar? Forskarna vet att minnesluckor från tiden på intensivvårdsavdelningar kan påverka tillfrisknandeprocessen. Det är en vedertagen åsikt att dag- böcker, artificiella minnen, begränsar problemet med minnesluckor. Samtidigt har man inte vetenskapligt studerat den eventuella effekten. Det finns som Åkerman och hennes kolleger visar med sin studie en rad viktiga frågor som måste besvaras. Det finns ett urvalsproblem. Vilka patienter får dagböcker? Är urvalet godtyckligt? Baserat mer på
känsla och beprövad erfarenhet än på vetenskapliga fakta? Sedan finns det en rad frågor om själva dagboksförfarandet. Finns det gemensamma mål med dagböckerna? Förs de på ett likartat sätt och på ett sätt som vetenskapligt studerats? Åkerman visar att här fanns en hel del att göra. Varken utifrån urvalet av patienter eller det sätt på vilket dagböckerna förs och används kan man dra några slutsatser om journalförandets effekter. Det spännande är att det Åkerman kallar en beskrivande ut- forskande metod i grunden är ett användande av den hypotetisk-deduk- tiva metoden. Bakom hennes telefonintervjuer och frågeformulär döl- jer sig gissningar och hypoteser som med hjälp av empiriska studier bekräftas eller förkastas. En strategi som leder till nya frågor och giss- ningar.
Iakttagelser
Vilka lärdomar kan vi dra av dessa och och andra liknande exempel? Inom vissa forskningsområden har som sagt den hypotetisk-deduk- tiva metoden beskrivits som naturvetarnas metod. En kvarleva av föga eller intet värde för vårdvetare, samhällsvetare och humanister. De fors- kare som drivit gränsdragningsfrågan har med emfas försökt att dis- tansera sig från allt som har med denna form av hypotesprövning att göra. Argumenten mot den hypotetisk-deduktiva metoden och för det egna alternativet skiftar i form, innehåll och kvalitet. Ibland är de väl genomtänkta – ibland är argumentationen mer av formen intellektuell pajkastning.
Det är, säger man, en sak att skapa hypoteser och teorier och ge förklaringar – en annan att tolka och förstå. Det är en sak att betrakta världen utifrån, från en plats där man som observatör inte påverkar skeendena – en annan att vara en integrerad del av det som undersöks. Det är en sak att mäta, kvantifiera, använda numeriska metoder – en annan att använda kvalitativa verktyg. Det är en sak att undersöka det enskilda – en annan att leta efter det generella. Allt detta är sant, men vår poäng är att det är irrelevanta skillnader för den som ställer sig frågan om hon kan använda en hypotes eller inte.
Man skall inte gräva skyttegravar om det inte behövs. De grävs alltför ofta på grund av feluppfattningar och grävandet tar kraft och energi från forskningen. Føllesdal sätter fingret på några tydliga missförstånd.
Exemplen ovan, och det finns som sagt många fler, visar att den hypotetisk-deduktiva metoden är en allmän strategi som passar många vetenskaper. Man behöver inte vara naturvetare för att använda den, lika lite som man behöver vara naturvetare för att använda en induktiv forskningsstrategi. Vad som krävs är att man har ett tydligt problem- fokus och att man har en tillräckligt precis gissning gällande lösningen på problemet. Inte heller behöver man vara en renodlad empiriker för att tillämpa modellen. Det finns inget krav på att man experimentellt skall kunna avgöra testimplikationernas riktighet. Inte i den meningen att man relativt handfast skall kunna göra ett upprepbart experiment eller genomföra en randomiserad studie. Här har Semmelweisexemplet och liknande typiserade standardexempel bidragit till att skapa oreda. Men Semmelweis gör själv bara ett par ”experiment”, bara ett par verk- liga interventioner. Hans användning av metoden är vidare än så.
Om vi och allt annat är resultatet av en enda stor smäll, och om vi tror att vi kan bekräfta eller förkasta denna hypotes om vår tillblivelse (och alla andra spännande hypoteser den genererat), så är det definitivt inte genom att under kontrollerade former göra om ”experimentet”. I detta fall är astronomi ett tydligt hypotesdrivet forskningsfält men inte en experimentell vetenskap.
Det är också lätt att se den hypotetisk-deduktiva metoden som en metod som inte alls fungerar när vi har med människor att göra och speciellt inte i sådana fall då forskaren och försökspersonerna växelver- kar. Något som ibland krävs i den psykologiska forskningen. Inget kunde vara mer felaktigt. Hela psykologins historia, och vi snuddar i denna bok vid några exempel, är full av forskning där forskare och försökspersoner samverkat och hypoteser samtidigt testats.