Vad vi behöver är ett pålitligt porträtt av positivismen. Vilka var positivisterna? En enhetlig grupp? Nej, de som brukar omtalas som positivister är en heterogen skara tänkare – filosofer, matematiker, eko- nomer, psykologer, fysiker, samhällsvetare. I sin artikel om ”Vienna Circle” i Stanford Encyclopedia of Philosophy nämner Thomas Uebel några av de viktigaste tänkarna och några av dem som mer eller mindre aktivt brukade delta i Moritz Schlicks berömda seminarium mellan 1924 och 1936. Lägger vi till Uebels lista på forskare från andra delar av världen och tar med tidigare positivister som Auguste Comte så blir skaran betydligt brokigare.121
En av de saker de hade gemensamt var att de antingen var filosofer med ett starkt intresse för en eller annan empirisk vetenskap eller också empiristiskt motiverade forskare med starka analytisk-filosofiska intres- sen. Empiri och filosofi var de gemensamma nämnarna. Framförallt var det övertygelsen om empirins betydelse för framväxandet av en sund vetenskap som höll dem samman.
Wienkretsen ogillade metafysik, det vill säga generella frågor om vad som egentligen finns och hur det är beskaffat. I Det analytiska greppet åter- ger Sören Halldén vad Åke Petzäll (en svensk filosof som senare blev pro- fessor i Lund) hade att säga om Wienkretsens klassiska torsdagsmöten:
Ett torsdagsmöte var den vanliga samlingsplatsen när verksamheten blev mer regelbunden. … Åke Petzäll … har berättat för mig om en vana (eller ovana) som Otto Neurath hade. När någon under samtalet
använde en term som Neurath ansåg att han inte förstod brukade denne blåsa i en visselpipa. Rimligen lär det ha blivit en aning störande – det var ofta som Neurath fann varningen befogad. Men en längtan efter förståelse och klarhet kom till uttryck, och den delades säkert av många av de närvarande. Det är Sokrates gamla budskap som här blir framfört på ett levande sätt.122
Det var framförallt föraktet mot metafysiken som Otto Neurath på detta sätt gav uttryck för. Ett förakt som delades av kretsens medlem- mar. Visselpipan var möjligen tänkt som en form av beteendeterapi. Ett liknande slags situation återges i en annan bok om positivismen.123
En deltagare vid ett av seminarierna bad Neurath att humma ”Mmm …” i stället för att ropa ”Metafysik!” var gång denna kommentar kän- des tvungen. Neurath frågade då om det inte vore än mindre störande om han istället sa ”Inte-M” när det som diskuterades inte hade med metafysik att göra (vilket var mer sällsynt).
Många positivister ifrågasatte också ett vi-och-de-tänkande inom vetenskapen. Inte minst Neurath var en stark talesman för den riktning som förespråkade vetenskapernas enande. Om nu empiri är grunden för god vetenskap finns inga filosofiska skäl att försöka särskilja natur- vetenskap från humaniora eller humaniora från samhällsvetenskap. Studieobjekten är trivialt olika men metoderna de samma och målen de samma. Det finns något väldigt tilltalande i denna tes. Det finns också ett enkelt sätt att markera sitt avståndstagande. Förutsättningen att empiri är grunden för all vetenskap är naturligtvis ingen trivial tes. Det är inte heller antagandet att allt som är empiriskt kan studeras med samma metod. Ser man till samtida vetenskap finns det tendenser att markera avstånd på detta vis: Vi vårdvetare arbetar med andra metoder än de där medicinarna. Vi tolkar och förstår, de förklarar och beskriver. Men kan man inte empiriskt bekräfta sina vetenskapliga påståenden finns det en avsevärd risk, oavsett om man är medicinare eller vård- vetare, för att man till slut skadar patienten. Det finns med andra ord en enkel moralisk dimension i positivismen. Vi skall ha goda belägg för vad vi påstår och gör.
Uebel citerar Carl Hempel, en av de klassiska positivisterna. Citatet visar att det inom traditionen fanns mycket viktiga filosofiska menings- skiljaktigheter, åsiktsskillnader man måste ha klart för sig när man vill generalisera och i svepande ordalag tala om Positivismen.
When people these days talk about logical positivism or the Vienna Circle and say that its ideas are passé, this is just wrong. This overlooks the fact that there were two quite different schools of logical empiri- cism, namely the one of Carnap and Schlick and so on and then the quite different one of Otto Neurath, who advocates a completely prag- matic conception of the philosophy of science … And this form of empiricism is in no way affected by any of the fundamental objections against logical positivism …124
Det finns en rad nyttiga sammanfattningar av positivismen. Ian Hack- ing konstaterar att en positivist
1. betonar verifikation (ibland falsifikation)
2. betonar observationens betydelse som medel för berättigande 3. tror inte på orsaker
4. tonar ned betydelsen av förklaringar
5. är emot användandet av så kallade teoretiska termer (endast obser- verbara termer är helt acceptabla)
6. är emot alla former av metafysik.
Den sista punkten är inte minst viktig och Axel Hägerströms kända motto, Praeterea censeo metaphysicam esse delendam, uttrycker samma
ståndpunkt.
Positivisten är med andra ord och som vi redan betonat övertygad om att det som utmärker meningsfulla vetenskapliga påståenden är att dessa påståendens sanningsvärde kan avgöras genom empiriska studier – veri- fikation (falsifikation). Bakom verifikationstanken finns en stark tro på det vetenskapliga. Positivismens förtrupp, ”Ernst Mach Verein”, som bestod av samhällsforskaren Otto Neurath, matematikern Hans Hahn och fysikern Philip Frank, var starkt påverkad av Ernst Machs veten- skapsteoretiska tankar.125 Ernst Mach, en filosof, fysiker och vetenskaps-
teoretiker som kanske är mest känd för sin underbara och fortfarande läsvärda bok Die Analyse der Empfindungen und das Verhältnis des Phy- sischen zum Psychischen (1886), understryker i ett arbete som utkom tre
år tidigare, Die Mechanik in ihrer Entwicklung, att det som inte kan veri-
fieras eller falsifieras inte har något med vetenskap att göra. Verifikation och falsifikation blir en garanti mot det spekulativa, mot nonsens och låtsasvetenskap. I detta sammanhang har direkta observationer en sär- ställning. Det är bättre att oförmedlat känna, höra eller se något än att
observera indirekt med hjälp av mer eller mindre avancerade instrument. Synen på verifierbarhet kom genom åren att förändras. En fenomenolo- gisk position ersattes av ett mer fysikalistiskt synsätt. Och man insåg tidigt att en alltför strikt verifikationism exkluderade generella veten- skapliga påståenden eftersom påståenden av typen ”För alla … gäller att …” och ”För några … gäller att …” måste betraktas som menings- lösa. Påståenden som har en särställning i vetenskapen. Vidare såg man relativt tidigt att dispositionella termer (som ”löslig”) snabbt ledde till ohanterbara problem om man envisades med ett för oböjligt menings- begrepp.
Det är två av punkterna i Hackings sammanfattande lista som vi skall uppehålla oss speciellt vid. Anledningen är att det är med avseende på dessa två punkter som kritikernas halmdockor ställer till flest missför- stånd. Det handlar om positivisternas syn på orsaker och förklaringar.
En del positivister är övertygade om att det inte finns några orsaker i världen. Vad som finns är regelbundenheter som vi i bästa fall kan beskriva. Andra intar en mer agnostisk hållning. Kanske, kanske inte, finns det orsaker. Frågan är, menar de, hur som helst ointressant efter- som det enda våra vetenskapliga metoder kan ge oss kunskap om är regelbundenheter.
En del positivister är måna om att inte alls tala om förklaringar. Sökandet efter förklaringar tillhör ett annat, metafysiskt stadium av vår syn på vetenskap. Andra menar att förklaringar visst kan vara an- vändbara, men att de saknar sanningsvärde och inte ger några djupare insikter eller ny kunskap. Förklaringar är användbara när man går från en datamängd till en annan, inget annat.
Båda dessa perspektiv (Hacking talar om dem som instinkter) gör att positivisten fjärmar sig från den vetenskapliga realismen:
Positivists tend to be non-realists, not only because they restrict reality to the observable but also because they are against causes and are dubious about explanations.126
Vi återkommer till frågor om realism och instrumentalism i kapitel 11. För att ge en försmak vill vi säga att många positivister ser vetenskap- liga teorier som redskap för att göra förutsägelser. Det är en instrumen- talistisk syn på vetenskap. Vad gör man då med teoretiska termer?
Teoretiska termer, som affekt, diabetes och nytta, kan och skall redu- ceras till observerbara termer, inte nödvändigtvis till något mätbart men väl till något iakttagbart. Rudolf Carnap kämpade fortfarande i mitten av 1960-talet med dessa frågor.127 Ramsey visade dock redan
1929 att det inte finns någon poäng i att göra sig av med våra teoriers teoretiska termer. Vi kan definiera de teoretiska termerna i termer av observerbara termer men vi kan också göra det omvända. Vad Ramsey lär oss är att beroende på vilken typ av definitioner vi väljer kommer vi att göra våra teorier mer eller mindre stelbenta. Vilket är problema- tiskt eftersom vad vi behöver är dynamiska teorier som vi kan utveck- la och förändra i ljuset av nya belägg. Ramsey förklarar de teoretiska termernas funktion, varför de är viktiga och vilken plats de har i hel- heten. Teorier behöver ett visst mått av metafysisk ballast. När Carnap nästan fyrtio år senare använder sig av de ramseyska idéerna för att ånyo försöka göra sig av med de teoretiska termerna undrar man vad han egentligen håller på med. Det finns flera skäl till denna strävan, men en motivation står alltså att finna i positivistens inställning till orsaker och förklaringar. Det omvända gäller förstås också – givet en instrumentalistisk grundhållning blir det svårt att se på förklaringar och orsaker på något annat sätt.
Efter denna utvikning återkommer vi till problemet med halmdockan. Notera nu att det Polit och Beck och Lincoln och Guba hävdar direkt motsäger punkterna (3) och (4) på Hackings lista. Även punkterna (5) och (6) verkar komma i konflikt med vad dessa författare säger. Låt oss ta dessa ”konflikter” i tur och ordning.