I ett par uppsatser har filosofen och vetenskapshistorikern John D. Nor- ton systematiserat några av den induktiva metodens filosofiska huvud- problem.66
Det första problemet är Humes problem. Inledningsvis och inom parentes bör kanske sägas att redan Sextus Empiricus (som levde om- kring år 200) verkar ha sett grundproblemet och Hume hade själv ett något annat problemfokus än vad vi har idag.67
Humes problem är att observationen ”Några A är B” inte ger oss grund att hävda ”Alla A är B”. Men vi gör det. Vi somnar tryggt varje kväll förvissade om att vår make, maka eller sambo inte kommer att mörda oss i sömnen, hittills har det ju inte hänt. I fysiken antar vi, för att använda ett av Nortons exempel, att elektronens laddning är 1,602177·10–19 coulomb eftersom alla mätningar hittills har visat att så
är fallet. I sjukvården görs dagligen interventioner för att de hittills visat sig fungera, och därför antas det att de även fortsättningsvis kom- mer att göra det.
Hur berättigar vi induktiva slutledningar? Ett deduktivt berättigan- de verkar uteslutet eftersom vi i så fall inte längre gör en slutledning som är ampliativ, det vill säga en slutledning som går bortom vad vi redan antagit i premisserna. Ett exempel är vad som ibland kallas per- fekt induktion. Det finns fem och endast fem röda äpplen i skålen på bordet. Det första äpplet är rött, det andra äpplet är rött … det femte äpplet är rött. Givet dessa fem belägg sluter vi oss till att alla äpplen i skålen på bordet är röda. Detta är en giltig deduktiv slutledning.
Ett genuint induktivt berättigande av den induktiva slutledningen innebär dock andra problem. Vi legitimerar den metod som kräver berättigande med just den metoden. Givetvis kan vi ta oss ur denna onda cirkel genom att berättiga den induktiva metoden med en annan induktiv metod. Men då kräver i sin tur denna nya metod ett berätti- gande av en tredje ny induktiv metod och så vidare. Finns det en väg mellan Skylla och Charybdis?
Frank Ramsey diskuterar problemet i bland annat ”Truth and pro- bability”:
We are all convinced by inductive arguments, and our conviction is reasonable because the world is so constituted that inductive arguments
lead on the whole to true opinions. We are not, therefore, able to help trusting induction, nor if we could help it do we see any reason why we should, because we believe it to be a reliable process.68
Induktiva generaliseringar är berättigade om vi utgår från att det finns bakomliggande tillförlitliga processer. Om vi tror att det finns sådana mekanismer i världen är åtminstone vissa av våra induktiva övertygel- ser berättigade.69
Humes problem handlar om berättigande och om giltighet. Den in- duktiva slutledningens premisser garanterar inte slutsatsen. Men vad är det som måste styrkas? Det generella påståendets sanning? Självklart inte. Det är regelns effektivitet vi skall garantera, att den induktiva regel vi hittar på fungerar. Det är de tillförlitliga processerna som gör detta, inte de observationer som legat till grund för generaliseringen.
Det andra problemet är Nelson Goodmans ”new riddle of induc- tion” (induktionens nya gåta).70 Alla smaragder vi observerat hittills är
gröna. Detta ger oss skäl att hävda att alla smaragder vi i framtiden observerar är gröna, och varje ny smaragd som är grön stärker oss i denna övertygelse. Goodman introducerar nu ett nytt ord på engelska,
grue. Ett föremål är grue om det före en godtycklig framtida tidpunkt t är grönt men om det undersöks efter t är blått. De observationer vi
har av smaragder stöder inte endast hypotesen att alla smaragder är gröna utan med samma styrka hypotesen att alla smaragder är grue. Och varje ny smaragd vi undersöker före t stärker vår induktivt gene- rerade hypotes. Vi kan lika väl säga att vi observerar grue smaragder som gröna.
Detta problem har diskuterats ingående och lösningsförslagen är många. Notera att problemet inte är så enkelt att man kan avfärda det genom att hävda att ”grönt” och ”blått” är primitiva egenskaper. Att vi definierar grue i termer av dessa primitiva egenskaper. Det går lika bra att definiera grue och tvillingegenskapen bleen som primitiva.
Det hjälper heller inte att försöka punktera Goodmans exempel genom att skjuta in sig på den roll tidpunkten t spelar i argumentatio- nen. Att denna tidpunkt på något sätt särskiljer grue och bleen från grön och blå. Om vi definierar de förra egenskaperna som primitiva är det de senare som är tidsstämplade. Den bästa lösningen på problemet är troligen att försöka visa att komplexa egenskaper inte är verkliga egenskaper.71
Det tredje problemet är det så kallade problemet med underbestäm- ning av teorier.72 Detta är egentligen inte ett problem utan en grupp
problem. Det finns i litteraturen två huvudvarianter av underbestämd- hetsproblemet. Den första varianten, Duhem-Quine-tesen, säger att alla teorier (och hypoteser) prövas i ljuset av ett antal bakgrunds antaganden. Dessa antaganden kan till exempel vara andra teorier och hypo teser, eller olika typer av ontologiska och metodologiska antaganden. En teori eller hypotes orkar inte av egen kraft utsäga något om världen som vi kan använda för att verifiera eller falsifiera den. När väl våra studier (experiment) avslöjar att en teori inte håller måttet, att förut- sägelserna är felaktiga, finns därför alltid möjligheten att skydda teorin genom att skylla på ett eller flera av dessa bakgrundsantaganden. En biolog skulle säga att teorin var adaptivt immun mot patogener (falsifi- kationer). Vi får anledning att återkomma till Duhem-Quine-tesen när vi senare i denna bok diskuterar falsifikation som vetenskaplig strategi.
Låt oss ta ett delvis konstruerat exempel. Anta att vår hypotes säger att stödsamtal vid cancerdiagnos är något som alla patienter behöver (det påverkar deras hälsa i rätt riktning). Hypotesen testas i olika stu- dier. Studierna visar att endast cirka 20 % behöver denna form av stöd- samtal. Hypotesen borde därför förkastas. Vi borde leta efter nya hypo- teser. Men, visar det sig nu, när vi testade hypotesen fick patienterna stödsamtalet per telefon och av sjuksköterskor som alla talade en vack- er välartikulerad gotländska. Två bakgrundshypoteser har därför an- vänts när vi gjort studien och dragit våra slutsatser – kommunikations- metoden påverkar inte stödsamtalens effektivitet och stödsamtal är idiomneutrala. Det behöver alltså inte vara vår hypotes det är fel på utan det kan vara en av eller båda dessa bakgrundshypoteser.
Den andra huvudvarianten av underbestämdhet brukar benämnas kontrastiv (contrastive underdetermination). Inom nästan alla forsk- ningsområden där det förekommer teorier har vi exempel på en kon- kurrerande teori. Att vi har konkurrens beror inte sällan på att de be- lägg vi har inte räcker för att välja en teori framför en annan. Nu är tesen att underbestämdhet är något oundvikligt. Vi kommer aldrig att kunna få belägg som låter oss en gång för alla välja mellan konkurre- rande teorier.
Vi nöjer oss här med att nämna denna typ av problem. Det finns en omfattande och nyanserad diskussion av de bakomliggande filosofiska
frågorna; litteraturen erbjuder en minutiös genomgång av olika argu- ment och filosofiska positioner.73
En sak bör dock nämnas. Om forskarens primära mål är att hitta en användbar teori verkar denna typ av problem mindre intressanta. Man kan rycka på axlarna. Teorin ger väldigt bra förutsägelser och är kanske oerhört välbekräftad. Vad mer kan man begära? Teorin är visserligen underbestämd och det finns konkurrenter som är precis lika väl bekräf- tade, men vad gör det, teorierna fungerar – de besvarar de frågor vi har. Hur vi ser på denna typ av problem och kritik hänger mycket på vilket mål vi har med vår vetenskapliga verksamhet – vilket omfång och vilket djup vi vill att våra teorier skall ha, och om vi tror att det finns en sann teori eller många redskap.