Varför uppstår denna typ av mer eller mindre direkta feltolkningar av positivismen? En möjlighet är givetvis att läroboksförfattare inte går till källorna och därför hamnar fel. En annan möjlighet är att de häm- tar sin information från en gemensam källa, som till synes verkar på- litlig men inte är det.
En hypotes, framförd av Johannes Persson i International Journal of Nur-
sing Studies,129 är följande. Det finns en grupp av filosofer som i mitten
av 1900-talet attackerade vad de såg som positivismens syn på förkla- ringar och orsakssamband. Det primära målet med det filosofiska anfal- let var givetvis inte att med slipade vapen nedlägga positivister (vid det här laget hade mötena i Wien sedan länge upphört, ett krig hade sking- rat kärntruppen och dess sympatisörer över världen och de filosofiska idéerna hade så sakta kommit att förfinas och förändras), utan målet
var affischeringen av egna idéer och teorier. Det är mycket av denna diskussion och dessa debatter som man nu återfinner i olika läroböcker. Framförallt i de metodläroböcker som skrivs av icke-filosofer.
William Drays Laws and Explanation in History som publicerades 1957 är ett bra exempel. Dray är betydligt mer inläst på den positivistiska traditionen än många av dagens läroboksförfattare och han har en för- måga att med eftertryck argumentera för sina åsikter. Dray inleder, inte med en direkt kritik av positivismen, utan genom att formulera den syn på förklaringar som han anser vara den gällande och alltså före- språkas av många av hans samtida. Enligt denna syn innebär en förkla- ring att man inordnar det som skall förklaras, till exempel en händelse, i ett system av generella lagar.
Det har hävdats att yrkeserfarenhet gör sjuksköterskor mindre på- verkade av sina patienters lidande och att detta påverkar deras besluts- fattande. Hur förklarar vi detta fenomen? Man kan tänka sig en allmän psykologisk lag som säger att om man frekvent utsätts för något så blir man efter hand mindre känslig för fenomenet, man blir helt enkelt avtrubbad. En sådan lag skulle då förklara den emotionella avtrubbning som drabbar sjuksköterskorna.
If this is a valid explanation one might expect that novices would assess more pain than experts. The first aim of the present study is to investi- gate whether the pattern of decreasing levels of assessed pain intensity with an increasing level of expertise will stand up to replication in a controlled study.130
Lagtanken är inte helt gripen ur luften. Ernst Weber och Gustav Fech- ner är berömda för att i mitten av 1800-talet ha upptäckt en allmän psykofysisk lag som beskriver hur vi upplever olika typer av föränd- ringar i vår omgivning. Vår förmåga att uppfatta förändringar, visade Weber och Fechner,131 avtar kraftigt när retningen ökar. Om lidande är
retningen behöver en erfaren sjuksköterska uppleva ett kraftfullare li- dande än en oerfaren sjuksköterska för att samma emotionella reaktion skall kunna iakttas hos dem. Denna typ av generell kunskap har använts för att förklara varför vi inte påverkas av samhälleliga katastrofer och andra olyckor på samma sätt som vi påverkas av det individuella lidan- det. En enskild persons lidande kan påverka oss mer än en grupp av personers kanske betydligt större lidande.132
En förklaring av detta slag kallar vi en deduktiv-nomologisk förkla- ring (a covering law explanation på engelska). Förklaringsmodellen är starkt förknippad med Carl Hempel. Teorin formuleras och utvecklas i en rad arbeten som han publicerar mellan 1948 och 1965 och den återfinns i hans inflytelserika monografi The Philosophy of Natural Science som utkom 1966. Hempel ansåg att den deduktiv-nomologiska förkla- ringsmodellen korrekt beskriver hur en viktig delmängd av våra veten- skapliga förklaringar är strukturerad. Ur en eller flera allmänna lagar och med hjälp av initialvillkor (explanans) härleder vi det vi vill ha för- klarat (explanandum). Hempel räknas allmänt som en av de klassiska logiska positivisterna.
Det är värt att observera, och vi återkommer till detta i ett senare kapitel om vetenskapliga förklaringar, att lagarna inte behöver vara ”kausala”. Lagarna i Hempels modell kan vara regelbundenheter av den typ som positivisten kan acceptera. Hempel har blivit kritiserad just för att de regelbundenheter som hans förklaringsmodell accepterar som lagar ger upphov till möjliga motexempel och konflikter som inte skulle ha uppstått om förklaringarna varit orsaksförklaringar.
Karl Popper är en annan filosof som utvecklat samma teori om för- klaringar. Popper, som hade en anspråkslös imperialistisk läggning, hävdade att det var hans teori. Även om Poppers teori är betydligt mindre utförligt utvecklad än Hempels är den i sammanhanget av in- tresse. I The Open Society and its Enemies från 1952 säger Popper:
To give a causal explanation of a certain event means to derive deduc- tively a statement (it will be called a prognosis) which describes that event, using as premises of the deduction some universal laws together with certain singular or specific sentences which we may call initial
conditions. […] The initial conditions (or more precisely, the situation
described by them) are usually spoken of as the cause of the event in question, and the prognosis (or rather, the event described by the prog- nosis) as the effect.133
Notera att Popper här direkt kopplar samman tanken på förklaringar i termer av lagar med ett krav på att lagarna säger något om orsakssam- band. Är det Popper som förfört vår tids läroboksförfattare? Har man blandat ihop p:na? När Dray kritiserar den deduktiv-nomologiska för- klaringsmodellen citerar han Popper (precis samma citat som ovan). Och, säger Dray:
Popper’s account of explanation would, I think, generally be spoken of as ‘positivist’. It appears in various guises in the writings of analytic philosophers influenced by the logical positivist movement of the twen- ties and thirties; and it is anticipated in the work of the nineteenth- century positivists Comte and Mill.134
Man kan riktigt höra det vassa höga ljudet från Neuraths visselpipa. Popper skulle inte fått många sylar i vädret med sitt tal om orsakssam- band.
Det är litet märkligt att Dray inte är mer försiktig i presentationen av Poppers teori om förklaringar och etiketteringen av Poppers posi- tion. Popper själv såg sig inte som positivist. Tvärtom. Han såg sig som deras motståndare. Att hans tänkande var starkt influerat av positi- vismen, i många avseenden var enkla variationer på ett positivistiskt grundtema, är en annan sak. Dray är dock inte ensam om att räkna Popper bland positivisterna. Hacking menar att många namnkunniga sociologer också gjort det misstaget.135 Det ökar naturligtvis något
sannolikheten att halmdockan har kommit till på det vis som Perssons hypotes beskriver.