Semmelweisexemplet är ett exempel på hur en forskare använder sig av den så kallade hypotetisk-deduktiva metoden. Ibland kallas metoden Semmelweisstrategin, vilket blir något missvisande eftersom den inte uppstod med honom. Metoden är hypotetisk därför att den ber oss for- mulera gissningar, hypoteser och teorier med vars hjälp vi kan besvara hur-, vad- och varförfrågor. Metoden är deduktiv därför att den säger att vi från dessa hypoteser skall härleda empiriskt prövbara konsekven- ser. Forskaren skall med andra ord vara kreativ och beläggande eller kritiskt utvärderande.
Metoden säger inget om våra hypotesers materiella innehåll. Meto- den är inte tänkt att tillämpas inom ett särskilt forskningsfält utan är tänkt som en allmänt användbar forskningsstrategi. Hypoteserna vi formar kan handla om neutriner, omhändertagande vid hjärtinfarkt eller något helt annat, det är inte det viktiga, det väsentliga är att hypo- teserna är prövbara.
Hypotesernas riktighet prövas alltså genom att man från teorin deduktivt härleder en eller flera konsekvenser. Man brukar kalla dessa observationssatser, testimplikationer, empiriska konsekvenser eller förutsägelser. Ordleden ”observation” och ”test” säger att härledning- en skall resultera i något vars sanning eller falskhet kan fastställas genom tester och observation, ordet ”implikation” i sin tur säger att hypotesen implicerar dem – om hypotesen är sann så är testimplikatio- nen sann:
Such test implications are thus implications in a twofold sense: they are implications of the hypotheses from which they are derived, and they have the form of if then sentences, which in logic are called conditionals or material implications.81
Naturvetaren laborerar ofta med hypoteser och förutsägelser. Det finns flera mer eller mindre synonyma termer i omlopp. I det här kapitlet kommer vi genomgående att använda testimplikation och (empirisk) konsekvens.
Från Semmelweis psykologiska hypotes kan vi till exempel härleda testimplikationen: om bara prästen håller sig borta från avdelningen så kommer antalet döda i barnsängsfeber att sjunka. Ett påstående som man genom en relativt enkel intervention kan testa.
Ur en hypotes kan vi härleda andra sorters påståenden än om-så- satser. Ibland kan ett existenspåstående användas för att testa hypote- sen. Ett aktuellt exempel som redan nämnts ovan är jakten på den förmodade Higgspartikeln. Partikelfysikens standardmodell säger att den finns. Problemet med denna empiriska konsekvens är att den inte anger under vilka omständigheter vi skall se den (om den finns). Hittar vi den inte visar detta därför inte att hypotesen är fel, vi kanske bara har haft otur i vårt letande. Möjligheterna att bortförklara ett miss- lyckat sökande skall dock inte övervärderas. Partikeln skall genomsyra universum, så man kan inte skylla på att man letat efter den på fel plats. Även om positiva existenspåståenden, det vill säga påståenden som säger att något existerar, i princip är omöjliga att vederlägga är fysi- kerna övertygade om att de kommer att hitta Higgspartikeln om den finns. Däremot är negativa existenspåståenden vederläggningsbara. Påståendet ”Det finns ingen nu levande dront” förkastas ju omgående om vi hittar ett exemplar som vi kan visa upp för världen.
Den empiriska konsekvensen måste alltså inte ha formen av en im- plikation, en om-så-sats, för att gå att använda i hypotestestning. Det viktigaste är den empiriska konsekvensens logiska koppling till hypo- tesen. En koppling som stävjar de mest irreguljära formerna av god- tyckligt resonerande. Å andra sidan är det inte ointressant med empi- riska konsekvenser i form av om-så-satser. Tvärtom är de värdefulla för att visa kopplingen mellan en hypotes och hur man kan testa den i ett experiment eller annan intervention. Om prästen håller sig borta så sjunker dödligheten i barnsängsfeber säger både vad vi skall manipulera i vår interventionsstudie och vilka effekter som är relevanta att obser- vera. Men hypoteser kan testas med hjälp av rena observationer också.
De empiriska konsekvensernas sanningsvärde avgörs alltså genom observation eller annat empiriskt accepterat förfarande. Är satsen falsk
är teorin vederlagd. Hypotesen förkastas och en ny skapas. Är satsen sann är detta belägg för teorins riktighet och vill man gå vidare utsätts teorin för nya prövningar, antingen genom att man gör om försöket och varierar det något eller genom att helt nya testimplikationer här- leds.
Det finns i sammanhanget några enkla saker man bör notera. För det första: den hypotetisk-deduktiva metoden kräver att slutled- ningen skall vara logiskt giltig. Det deduktiva inslaget handlar inte om att hypotesen skall vara säker. Hypotesen vi har är just en hypotes – en gissning, ett teoretiskt antagande. Hade vi vetat att den var sann hade vi inte vunnit något på att testa den genom dess konsekvenser. Men om vi inte vet det är det klart intressant att om hypotesen och vanligt- vis en eller flera andra premisser, så kallade hjälphypoteser eller hjälp- antaganden, är sanna är konsekvensen sann. Slutledningen, från pre- misser till slutsats, är logiskt bindande. Den ”deduktiva” delen av den hypotetisk-deduktiva metoden har alltså inget med hypotesens mate- riella innehåll att göra.
För det andra: det är metodens deduktiva inslag som gör att vi kan säga att om testimplikationen är falsk så är hypotesen falsk. Om hypo- tesen implicerar testimplikationen och denna konsekvens är falsk är hypotesen falsk. Om prästens nya rutt inte har någon effekt är hypote- sen felaktig. En slutsats som Semmelweis också drog.
För det tredje noterar vi att det vore ett logiskt felslut att från det faktum att observationssatsen visat sig vara sann dra slutsatsen att hypo tesen är sann. Semmelweis lyckade försök med handhygien och klorkalklösning ger belägg för hans hypotes men bevisar inte dess san- ning.
För det fjärde lär oss metoden att upprepning och variation inte visar att våra hypoteser är sanna, i bästa fall blir de mer sannolika. Det spe- lar ingen roll hur många empiriska konsekvenser av hypotesen vi testar och finner stämma med verkligheten – hypotesen är ändå inte san- ningsgjord. Det finns normalt två oberoende skäl till detta. Det första skälet är samma problem som möter induktivisten. Generella påståen- den görs inte sanna av enstaka sanna observationer, oavsett hur många de är eller hur varierade de är. Hypoteser i form av generella påståenden kräver helt andra typer av sanningsgörare (en fråga vi skall återkomma till i ett senare kapitel). Många intressanta hypoteser är generella. ”Lik-
ämne i blodomloppet är nödvändigt för att insjukna i barnsängsfeber” är en av dem. Men alla hypoteser är inte generella, och det är därför viktigt att också redogöra för det andra skälet till att vi inte kan sluta oss från testimplikationens (den empiriska konsekvensens) riktighet till hypotesens sanning. Detta andra skäl har att göra med det som vi sagt i de tre föregående punkterna. Det finns en inbyggd asymmetri mellan att visa att en hypotes är sann och att den är falsk i den hypote- tisk-deduktiva metoden. Medan slutledningen:
Premiss 1. Om hypotesen är sann är testimplikationen sann Premiss 2. Testimplikationen är falsk
Slutsats: Hypotesen är falsk
är logiskt giltig (den brukar kallas för modus tollens) gäller det inte för: Premiss 1. Om hypotesen är sann är testimplikationen sann
Premiss 2. Testimplikationen är sann Slutsats: Hypotesen är sann.
Detta är det logiska felslutet vi beskrev ovan. Denna asymmetri finns i princip alltid med när vi har med hypotetisk-deduktiv metod att göra, oavsett om vi testar generella hypoteser eller hypoteser av mer enskild natur – som till exempel ”Christer Pettersson sköt Olof Palme” – och oavsett om hypoteserna får belägg eller blir motbevisade genom att vi kommer underfund med att hypotesernas empiriska konsekvenser är oriktiga.
En som gjort ett stort nummer av denna skillnad är vetenskaps- teoretikern Karl Popper, som av detta skäl vill distansera sig från den hypotetisk-deduktiva metoden i allmänhet och istället förfäkta falsifi- kationism inom vetenskapen. Det är bara falskheten i en vetenskaplig hypotes vi på ett logiskt giltigt sätt normalt kan komma åt när vi testar hypotesen genom dess konsekvenser. Av detta drog Popper slutsatsen att det verkligt vetenskapligt värdefulla förhållningssättet är att vara kritisk mot sina hypoteser. Den kritiska attityden, menade han, var också nödvändig för att komma tillrätta med de problem som Bacon identifierat och som vi diskuterat tidigare:
Like Bacon, we might describe our own contemporary science […] as consisting of ”anticipations, rash and premature” and of ”prejudices”. […] But these marvellously imaginative and bold conjectures or ”an- ticipations” of ours are carefully and soberly controlled by systematic tests. Once put forward, none of our ”anticipations” are dogmatically upheld. Our method of research is not to defend them, in order to prove how right we were. On the contrary, we try to overthrow them.82
För det femte: en vederläggning behöver inte alltid innebära att vi ger upp hypotesen. Det vanliga är att observationssatserna eller testimplika- tionerna härleds från ett antal premisser. En av premisserna är hypo- tesen som står i fokus för vårt intresse. Övriga premisser tjänstgör som hjälphypoteser eller hjälpantaganden. Deras roll är att se till att hypo- tesen går att testa hypotetisk-deduktivt, det vill säga att vi verkligen kan dra slutsatsen att hypotesen (eller hjälphypotesen) är falsk om test- implikationen är det. En sådan hjälphypotes kan till exempel vara att ämnet som används för desinfektion verkligen är smittrenande. Om nu den härledda konsekvensen inte stämmer med vad vi kan observera betyder detta att vi inte direkt kan hävda att vår hypotes är felaktig. En eller flera av premisserna är osanna, det vet vi, men inte vilken. Flera vetenskapsteoretiker har, som vi minns från ett föregående kapitel, menat att detta är normalfallet. Pierre Duhem hävdade att åtminstone i fysiken testas hypoteser aldrig direkt utan alltid tillsammans med en mängd hjälphypoteser.
I föregående kapitel nämnde vi precis detta, att alla hypoteser prövas i ljuset av ett antal bakgrundsantaganden av olika slag. Vilket innebär att det alltid finns utrymme att skydda sin hypotes mot vederläggning genom att skylla på ett eller flera av de hjälpantaganden vi alltid måste göra. I teorin vill säga. I praktiken är forskare rätt skickliga på att hitta felaktiga antaganden. Detta visar vetenskapshistorien. Dock händer det att just denna strategi används för att hålla fast vid vad som till synes förefaller vara en hopplös och gediget överbevisad hypotes, kreationis- men är ett belysande exempel.