Peer Gynt-exemplet ger oss en mer nyanserad bild av den hypotetisk- deduktiva modellen. Men det gör även andra liknande exempel. Mer spännande är hur Føllesdal använder sitt exempel för att kasta ljus över en av 1900-talets många, ibland fullständigt meningslösa, filosofiska strider. I detta fall konflikten mellan den analytiska filosofins syn på vetenskaplig metod å ena sidan och den hermeneutiska metoden å andra sidan.
Føllesdal är en intressant filosof eftersom han till skillnad från många andra inom sitt fack är genuint flerspråkig. Føllesdal talar givetvis en alldeles utmärkt norska och behärskar det språk på vilket denna bok är skriven, samt sannolikt ytterligare en handfull språk. Men det är inte detta vi här menar med flerspråkighet. Vi menar filosofisk flerspråkig- het. Føllesdal är lika bevandrad i det som brukar kallas den analytiska traditionen som i de fenomenologiska och hermeneutiska traditio- nerna. Han har studerat för och arbetat med några av den analytiska filosofins mest namnkunniga filosofer. Men Føllesdal har också intres- serat sig för filosofer som Edmund Husserl (fenomenologins fader), Hans-Georg Gadamer (en av hermeneutikens främsta företrädare) och Jürgen Habermas (Frankfurtskolan).
Vad Føllesdal mycket tydligt visar är att skillnaden mellan dessa tra- ditioner inte så mycket handlar om form som om innehåll. I bägge traditionerna spelar teorier och hypoteser en roll, teorier och hypoteser om vars riktighet man är osäker. I bägge traditionerna härleder man konsekvenser från dessa teorier och hypoteser, konsekvenser som utvär deras i ljuset av våra erfarenheter. Men olika vetenskaper, under- stryker Føllesdal, skiljer sig givetvis åt med avseende på innehåll. Humaniora applicerar den hypotetiskt-deduktiva metoden på ett annat (meningsfullt) material än naturvetenskapen. För forskaren inom vård och omsorg kan materialet bestå av dagboksanteckningar (se exemplet ovan), handlingar och val (vårdpersonalens men även patienternas), vårdsystem (till exempel flödesprocesser på akutmottagningar) men också vitalparametrar.
Våra tolkningshypoteser är en del av ett teoretiskt nätverk. Det är detta mer eller mindre finmaskiga nät av sammankopplade hypoteser som vi använder både för att formulera nya hypoteser och för att dra de konsekvenser som vi sedan prövar mot våra data (mot vår erfaren- het). Ofta vill vi särskilja de två roller som det omgivande nätet av hypoteser har för våra nya idéer. Hypoteser i form av bakgrundskun- skap hjälper oss att formulera nya hypoteser – och kan ofta användas för att direkt testa om en hypotes verkar rimlig eller inte. Newtons lagar och vår kunskap om Mars hjälper oss att formulera och testa hypoteser som ”sträckan ett fallande objekt nära Mars yta tillrygga- lägger är lika med 0,8 × tiden i kvadrat”. Hypoteser i form av hjälphypo- teser eller hjälpantaganden används för att ta fram testimplikationer
från våra nya hypoteser. Hjälphypotesen att klorkalk förstör likämne är avgörande för Semmelweis val av test av hypotesen att likämne i blodomloppet orsakar barnsängsfeber. Det finns massor med exempel på detta. Notera till exempel att det är en sak att tolka en patients val om vi utgår från hypotesen att vi alla är perfekt rationella, en helt annan sak om vi utgår från hypotesen att vår rationalitet ibland sviktar, och en tredje om vi omfamnar hypotesen att vi alla är djupt irratio- nella.
Varje stark tradition skapar sin egen begreppsbildning. Den herme- neutiska traditionen har myntat uttryck som förståelsehorisont (grän- sen för vår förståelse) och hermeneutisk cirkel eller spiral (hur helheten relateras till delarna och omvänt)86 samt understrukit skillnaden mellan
att förstå och att förklara.
Vår personliga förståelsehorisont är gränsen (eller gränserna) för vårt vetande. Eftersom vi vet olika saker och olika mycket om olika ting – vårt mångfacetterade vetande skiljer sig åt i bredd och djup och på många andra sätt – lever vi med en mångfald av horisonter. Med nya data och fakta och ny information kommer dessa gränser att ändras. Den hermeneutiska traditionen avskärmar sig från objektiv kunskap och absolut kunskap. Det är den dynamiska processen som är viktig – att ta sig bortom nuvarande gränser, att nå bortom nuvarande hori- sonter.
Men, och återigen förlitar vi oss på Føllesdal, detta skiljer sig väldigt lite från hur de analytiska filosofer som förespråkar den hypotetisk- deduktiva metoden ser på världen. Skillnaden handlar mer om val av filosofisk fernissa än av materia. Våra hypoteser och teorier ritar upp gränserna för vår kunskap. Ju bättre bekräftade hypoteserna och teo- rierna är, desto tydligare ser vi horisonten, ju sämre belagda hypote- serna och teorierna är, desto osäkrare är vi på var gränsen går. Det viktiga för att kartlägga vår kunskaps gränser är de empiriska data vi har. Men dessa är ju inte objektiva i den meningen att de inte kräver en tolkning. Den diskussion som när dessa rader skrivs förs om neutri- nernas hastighet, om de kan jogga snabbare än ljuset, visar just på tolk- ningens betydelse. Tolkningar som har mycket gemensamt med, till exempel, hur vi från olika utgångspunkter försöker tolka våra medmän- niskors val och handlingar. Och notera att en av poängerna med den hypotetisk-deduktiva metoden är att vi behöver den eftersom det inte
finns någon väg till absolut kunskap. Vi kan skapa bättre eller sämre hypoteser och teorier, med större eller mindre omfång, bättre eller sämre belagda, men det är också allt.
Det finns något man skulle kunna kalla den hypotetisk-deduktiva spiralen. Vi börjar med en ganska trubbig, kanske lätt fyrkantig hypo- tes. Vi provar den mot vår erfarenhet – mot världen. Något stämmer inte. Tillbaka till ritbordet. En ny hypotes skapas. Även denna möter sitt öde i nya data. I en spiral bestående av hypoteser och belägg söker vi oss mot bättre hypoteser, mot teorier och sedan sakta mot bättre och bättre bekräftade teorier, mot bättre och bättre förklaringar av det vi studerar. Vi börjar sakta förstå. En variant av denna spiral, som också inkluderar själva problemställningen, återfinns hos Popper. Han mena- de att vi lär oss något nytt om problemet vi studerar när vi testar våra hypoteser. Den vetenskapliga kunskapens växt, menade han, kan fång- as i ett enkelt flödesdiagram:
P1 → TT → EE → P2
Här står P för problem, TT står för tentativ teori eller hypotes och EE står för error elimination eller kritisk testning.
Men detta begrepp, den hypotetisk-deduktiva spiralen, är närmast att betrakta som den hermeneutiska spiralens begreppsliga enäggs- tvilling. Enligt hermeneutiken skapas våra tolkningar genom en växel- verkan mellan (för)förståelse och erfarenheter.
En tolkning av en text som helhet hänger, säger hermeneutikern, på hur vi tolkar textens olika delar. Men hur vi tolkar delarna hänger på hur vi tolkar helheten. Vi skall senare ta upp frågan hur man skall se på vetenskapliga teoriers status. Om de är sanna/falska eller saknar san- ningsvärde. Om det de uttalar sig om verkligen finns i världen eller endast är konstruktioner av instrumentellt värde. Vi kommer då att se att teorier, oavsett vad de handlar om, är nätverk där helhet och delar hänger ihop och påverkar varandra just på detta sätt.
Skillnaden mellan vår strävan att förklara och att förstå och dess koppling till hypotetisk-deduktiv metod är också mer undflyende än den ibland presenteras som. Lunds universitet, ett av de största nordis- ka universiteten, pryder 2012 sina officiella utskick och produkter med en så kallad ”profiltext”87 som tagits fram av universitetets kommuni-
kationsavdelning och godkänts av dess rektor. Den inleds med att återge visionen i universitetets strategiska plan 2012–2016:
Lunds universitet strävar efter att vara ett universitet i världsklass som förstår, förklarar och förbättrar vår värld och människors villkor.
Att både ”förstå” och ”förklara” finns med skulle naturligtvis ha kunnat bero på att man ville ha tre ord på ”f”, men det finns en vetenskaps- teoretiskt intressantare förklaring. Sven Strömqvist, vicerektor, lingvist och mannen bakom denna slogan svarar så här på vår fråga:
Jag har naturligtvis valt ”förstå” och ”förklara” med omsorg. I traditio- nen från von Wright med Explanation and Understanding – naturveten- skap och humaniora. ”Förbättra” blev mitt eget tillägg – för att få med delar av medicin och teknik men också för att understryka den mer aktiva roll i samhället som även till exempel humaniora och samhälls- vetenskap spelar. Det var också lite kul när jag presenterade denna slogan för rektors nya ledningsråd i januari och Anders Axelsson berät- tade att LTH var förtjusta i den nya strategiska planen och dess visions- motto och att de själva höll på att slutföra arbetet med sin fakultets- specifika strategiska plan. Den senare skulle de skriva i mycket nära anslutning till den övergripande planen. ”Men”, sa Anders, ”vi hoppar nog över det där med att förstå och förklara – förbättra räcker bra för oss.” Och då reste sig Olov Sterner (ny dekan på N) och sa: ”Det är lugnt – vi hjälper till och förklarar.”88
Det ska poängteras att LTH också har med alla tre orden – förstå, för- klara, förbättra – i den vision som man själva antagit.89 Man kan inte
förbättra utan att förstå och förklara, meddelar Anders Axelsson: ”vi behöver vara bra på alla tre sakerna”90. Lunds universitets bevekelse-
grund är att inkludera så många relevanta perspektiv som möjligt, och fakulteterna menar att det är en styrka att göra det. Vissa förstår, andra förklarar. Funderar man vidare blir situationen snabbt mer komplice- rad. Det är inte uppenbart att ens enskilda forskare bara gör det ena. Forskarna på LTH gör kanske båda. Läser man till exempel William Drays utläggningar om historievetenskapen framtonar en intressant möjlighet, nämligen att historikern inte accepterar förklaringar som inte också ger förståelse:
”Only by putting yourself in the agent’s position can you understand why he did what he did.” […] Its function is […] to formulate, how- ever tentatively, certain conditions which must be satisfied before a histo- rian is prepared to say: ”Now I have the explanation.”91
Två saker förtjänar att sägas här. Det första är att man möjligtvis kan förklara i historievetenskaperna utan att kunna sätta sig in i agentens position. I debatten mellan Dray och Hempel menade den senare att historievetenskapen borde kunna förklara också i situationer där till exempel paranoida agenter spelar en roll, genom att referera till vad psykologerna lärt oss om principerna för psykopatologi. Det andra är att måltavlan för flera av dem som betonar förståelse är ett specifikt begrepp om naturvetenskapliga förklaringar, ett begrepp vari skillna- den mellan att förutsäga och förklara är minimal:
[…] it cannot be a sufficient objective of social theory that it just pre- dict … the actual pattern of social or historical events. … A satisfac- tory explanation must also make sense of the agents.92
Vi diskuterar förklaringars natur längre fram i boken. Då kommer vi bland annat att möta deduktiv-nomologiska förklaringar som har en komponent – en generell, laglik premiss – som ofta gör förutsägelser möjliga. ”Alla svanar är vita” är ett mycket enkelt exempel på en gene- rell, laglik premiss som skulle kunna användas i en deduktiv-nomolo- gisk förklaring av varför svanen vi just såg var vit. ”Alla svanar är vita” gör ju också olika förutsägelser möjliga. Mer om detta i kapitel 7.
Det har ibland hävdats att vi kan förstå (och förklara) händelser utan att använda oss av generella, laglika påståenden. Dray menade till exempel93 att följande historiska förklaring var helt i sin ordning utan
att innehålla något som liknade en lag:
Ludvig XIV dog impopulär för att han bedrev en politik som gick emot viktiga franska intressen.
I kapitel 7 kommer vi att diskutera Drays exempel mer utförligt (inklu- sive den möjliga invändningen att förklaringen visst förutsätter gene- rella, laglika premisser). Det är kanske svårare att tänka sig en natur- vetenskaplig förklaring som inte innehåller någon generalisering. Vi
vill därför inte förneka att det kan finnas en vetenskapsteoretiskt intres- sant skillnad här. Men flera frågetecken återstår innan vi kan utgå från att så är fallet. Några av de mest grundläggande begreppen och proble- men återstår att reda ut: Vad är egentligen förståelse? Varför är det viktigt med förståelse? Frågorna är kanske för stora att närma sig i detta kapitel, men det är ändå intressant att formulera dem. De ger genast upphov till nya frågor som vi måste kunna besvara för att veta om det finns någon koppling mellan förståelse och generalisering, och hur den i så fall ser ut. Till exempel: Om jag har två alternativa för- ståelser, A och B, av en händelse – hur avgör jag då vilken av de två som ger mig bäst (eller mest) förståelse?
Det finns nämligen vetenskapsteoretiker som hävdar att graden av förståelse har att göra med ens förmåga att besvara frågor av typen tänk-om-saker-hade-varit-annorlunda (what-if-things-had-been-diffe- rent). Ju mer variation av sakernas tillstånd som jag med bibehållen förståelse kan klara av, desto bättre förstår jag det ursprungliga tillstån- det. Jim Woodward och Petri Ylikoski är två av dem som utvecklat detta spår.94 En konsekvens av det tankespåret är förstås att förståelse
innefattar generalisering och (någon motsvarighet till) orsaksbegrepp. Återigen blir skiljelinjen mellan förståelse och förklaring mer diffus.
En annan koppling som bland andra Daniel Little tar upp i boken
Varieties of Social Explanation är om inte värdet av förståelseinriktad
forskning som inte går att generalisera är klart överdriven. Den förståel- se som inte går att generalisera har ofta ett mindre vetenskapligt värde. Slutligen något om kopplingen mellan förståelse och hypoteser. Hypoteser kan vara ett sätt att nå fram till förståelse. Det är så Peer Gynt-exemplet verkar fungera. Ett annat synsätt kommer från Max Weber. Han menade att förståelse handlade om att placera en handling i en större kontext, att den blev förståelig i en ”more inclusive context of meaning”95. Men hur går detta till? Jo, genom att först generera en
serie hypoteser om de av agentens möjliga mentala tillstånd som skul- le kunna ge upphov till handlingen och sedan testa dessa mot all den evidens som finns att tillgå. I de här två fallen behöver vi hypotetisk- deduktiv metod för att förstå. Det omvända förhållandet förekommer också, som vi nu skall se. Förståelse genom att empatiskt försöka sätta sig in i en annan agents kläder kan vara ett kraftfullt sätt att generera hypoteser:
This method of empathy is, no doubt, frequently applied by laymen and by experts in history. But it does not in itself constitute an explanation; it rather is essentially a heuristic device; its function is to suggest certain psychological hypotheses which might serve as explanatory principles in the case under consideration.96
Vi menar inte att det alltid måste vara så. Det är inte alltid så att vi formulerar hypoteser. Och vi menar inte heller att idén om strävan efter förståelse skall ses som en heuristik (tumregel). Vårt argument är mindre anspråksfullt. Vi vill motbevisa idén om att förståelse aldrig har något med hypotes och förklaring att göra. En idé som framstår som helt orimlig så fort man skrapar litet på ytan.
Som sagt, skyttegravar skall inte grävas i onödan, det tar bara onödig kraft, man blir trött och förlorar problemfokus när man väl grävt ner sig.