En av de mest välkända och diskuterade vetenskapliga strategierna är den så kallade induktiva metoden. Den har i olika versioner föresprå- kats av ett helt batteri av kända vetenskapsteoretiker och filosofer, däribland David Hume, John Stuart Mill, Ernst Mach och den tyvärr alltför sällan läste William Whewell. För att inte tala om alla de fors- kare som i praktisk handling visat vilken metod de tror på.
Den induktiva metoden är, brukar man säga, vägen nedifrån och upp, den går från iakttagelser av det enskilda (observationer) till det allmänna. En färdriktning som enligt flera av 1900-talets mest inflytel- serika vetenskapsteoretiker egentligen inte har någon given riktning överhuvudtaget utan kan ta oss mer eller mindre vart som helst. För att visa hur feltänkt metoden är brukar kritikerna framställa den i sin sämsta dager. Karikatyrer har sina brister men i detta fall lär de oss något väsentligt.
Schabloniserad säger oss metoden att forskarens uppgift är att obser- ve ra världen som den är, utan några gissningar, hypoteser och förutfat- tade meningar. Efter idoga observationer skall det vunna (och sannolikt omfattande) materialet analyseras och systematiseras, också det utan att blicken grumlas av gissningar, hypoteser och förutfattade meningar. Så långt har vi identifierat induktivismens två karakteristiska egen- skaper. Den första har att göra med förhållandet mellan premisser och slutsats i ett induktivt argument. Slutsatserna omfattar mer än premis- serna. Om slutsatsen är riktig för de observationer som faktiskt gjorts gäller den troligen också mer allmänt. De 100 järnstavarna utvidgades vid upphettning, alltså utvidgar sig metallstavar vid uppvärmning. Den andra har att göra med hur datainsamling och vetenskapliga upptäckter går eller bör gå till. Åren runt sekelskiftet mellan 1500- och 1600-tal är en guldålder för induktivistiska uppmaningar. Kan du bli som ett barn igen inför naturen så är det en fördel, menar Bacon,32 åtminstone om
du blir ett eftertänksamt barn. De joniska naturfilosoferna hade enligt honom en mindre attraktiv kombination av barnsliga drag. De före nade ”the readiness to talk, with the inability to produce anything”.33 Släng
dina böcker och köp rejäla skor, råder den danske medicinaren Petrus Severinus sina framgångsrika lärjungar.34 I uppmaningen till förut -
sättningslöshet ligger också implicit ett krav på att skapa en god bas för induktiva generaliseringar. En observation är inte tillräcklig. Det skall vara så många observationer och så varierade klassificeringar som möj- ligt.
Slutsatsen från en induktiv studie kan mycket väl formuleras som en hypotes och testas på andra sätt och i nya situationer. Men vi har då lämnat det som är karakteristiskt för induktivismen. Det finns skäl att inte slentrianmässigt kalla alla strategier som tar sin utgångspunkt i enstaka observationer för att landa i en mer allmän hypotes för induk- tiva. Den hypotestestande fasen skulle induktivismen ha gemensamt med till exempel hypotetisk-deduktiv metod och falsifikationism (se nästa kapitel), och många skulle säga att abduktion (se kapitel 7) är en metod som kombinerar induktiva och hypotestestande strategier. Det finns därför ingen anledning att hålla fast vid idén att allt som börjar förutsättningslöst fortsätter att vara induktivt genom hela forsknings- processen. Så fort hypotesen formulerats och testas bör vi hellre kalla strategin något annat än induktivism. Vad skiljer då induktion från abduktion? En viktig sak är att den induktiva studien lägger mer vikt vid det noggranna faktainsamlandet och hur det underbygger den all- männa slutsatsen. En annan viktig sak är att abduktionen introducerar nya idéer och begrepp. Mer om detta i kapitel 7.
Vad 1900-talets vetenskapsfilosofer lätt förnumstigt men korrekt påpekar är att vi omöjligt kan se någonting om vi inte vet vad vi letar efter. Och hur, säger de, kan vi systematisera, om nu detta är liktydigt med att planmässigt ordna, någonting överhuvudtaget om vi inte har en plan? Vad blir det för ordning om vi inte har en hypotes, en gissning – en idé om hur saker och ting hänger ihop?
Låt oss anta att vårt systematiserande gett en handfull mätpunkter linjärt ordnade i ett koordinatsystem. Det krävs inte mycket matema- tiska muskler för att hitta den linjära ekvation, y = kx + m, som går genom punkterna. Men har vi därmed hittat det funktionella samban- det? Har vi hittat hypotesen? Är detta en bra gissning?
Det är lätt att se att vi har hittat en (om vi nu antar att konstanterna k och m är givna) av bokstavligen oändligt många (inte bara oändligt många utan faktiskt en överuppräknelig mängd) möjliga funktioner som tar sin väg genom punkterna. Var och en utgör en möjlig gissning, en möjlig hypotes, en möjlig systematisering av datamaterialet. Vad ger oss grund att välja en av dessa funktioner snarare än någon annan? Enkelhet, säger någon, men det som är enkelt i ett (koordinat)system kan se förskräckligt komplicerat ut i ett annat (koordinat)system. En- kelhet är något som ligger i betraktarens ögon. Epistemiska dygder av detta slag skall man alltid vara på sin vakt mot.35
Vi vet alla att bitarna i en låda med Lego kan fogas samman på otaliga sätt och till nästan vad vi vill, brandbilen på utsidan är bara en av många möjliga ”hypoteser”, den finns där mest för att ge oss inspira- tion. Klossarna kan också användas till att bygga ett hus, ett tåg eller en bazooka.
1900-talets vetenskapsteoretiker har gjort det lätt för sig i kritiken av induktivismen. De har systematiserat och sedan konstruerat en skröplig halmdocka som de med logisk precision skär i bitar. Trots det lär de oss ett par viktiga saker. Observation och reflektion görs alltid i ljuset av någonting. Det kan vara en fullt utvecklad teori, en modell eller en enkel gissning, men om vi inte har några glasögon på ser vi ingenting. Vårt kunskapssökande är därmed alltid intressestyrt och i denna enkla mening värderingsimpregnerat. Det andra de lär oss är att det inte finns en och endast en väg från det enskilda till det allmänna.
Låt oss nu med dessa förbehåll titta på några exempel på induktivt tänkande i vetenskapen.
Skörbjugg
1628 skriver amiral Claes Fleming: ”Sedan vi seglade från Kalmar är trettio döda och ej mer än sju båtsmän och tolv soldater vid hälsa på mitt skepp. Min balber benämnd Mester Hans har legat tolv dagar sjuk av stark bensjuka och måste nu ligga där än och dö, vad man för honom brukat, det hjälpte inte.” Livet ombord på dåtidens krigsskepp var i mycket ett lidande. Skörbjugg var en av de sjukdomar som hårt drab- bade sjömännen. Under ett antal århundraden dog sammanlagt fler sjömän av skörbjugg än av andra orsaker – strid, dåligt väder, olyckor
och andra sjukdomar inräknat. Även om man inte kände till bristsjuk- domens mekanismer kände man i början av 1600-talet väl till hur den kunde botas och motas. I ett brev till Axel Oxenstierna skriver Fleming: ”… och av skörbjugg tappar de tänderna. Jag har använt citroner så långt de räcker. Jag köpte hundra stycken av en holländare.”36
Skörbjugg är en rälig sjukdom.37 Första iakttagbara symptomen är
oförklarlig plötslig trötthet, samt muskelvärk och värkande leder.38
Hippokrates beskriver en senare fas i sjukdomens utveckling då den sjuke får en stinkande andedräkt (en vedervärdig lukt av förruttnelse), sårigt och blödande tandkött och näsblod. I detta stadium börjar även tänder trilla ut, den tidigare värken i leder och muskler övergår till smärta och inte sällan uppstår sår på ben och fötter som leder till kall- brand. Sjukdomsförloppet kröns av att huden får svarta fläckar och att man drabbas av kraftig feber, och man dör vanligtvis på grund av inre blödningar.
En papyrusrulle från cirka 1550 före Kristus (Papyrus Ebers) beläg- ger att vi redan då kände till sjukdomens orsaker och därmed hade kunskap om att en viss typ av kost botar och förebygger. Lök föreslås på en av raderna i den 20 meter långa rullen.
1536 övervintrade den franske upptäcktsresanden Jacques Cartier i det nuvarande Québec. Flera av hans män drabbades av skörbjugg. De botades dock av indianer som gjorde ett avkok på städsegröna växter. Ögonvittnesskildringar berättar att när den svenska armén 1703 beläg- rade den polska staden Torun så var det brist på färsk frukt och grönt som orsakade den omfattande skörbjuggsepidemin.39
Den skotske marinläkaren James Lind skrev 1753 klassikern A Trea-
tise of the Scurvy.40 I sin bok ger Lind oss en klar bild av hur vår kunskap
om sjukdomen med viss seghet vuxit fram. Hur en viss typ av induk- tion, inte det blinda insamlandet av allt mellan himmel och jord, utan det systematiska sammanbringandet av likartade erfarenheter, kan vara en plattform för förutsägelse och intervention. Men Lind ser också bristerna i de data han har. Hörsägen räcker inte. Erfarenheten måste sättas på prov i kontrollerade studier.
1747 genomför Lind ett kontrollerat experiment – ett av de tidigaste klinisk-medicinska experimenten. Tolv sjömän, alla med symptom på skörbjugg, delades in i sex grupper. De fick samma baskost men olika kosttillskott. En grupp fick några deciliter cider varje dag, en annan
grupp fick några droppar av en vitriolblandning (en blandning av svavelsyra, alkohol och kryddor), en grupp fick några skedar vinäger och ytterligare en av grupperna fick dagligen två apelsiner och en citron. Efter fem dagar avbröts den del av försöket som innebar ett tillskott av färsk frukt. Frukten tog slut. Vilket just i detta fall inte var ett stort problem eftersom sjömännen var botade. Även cider visade sig ha en effekt, men för övrigt noterade Lind ingen effekt när försöket avbröts. Linds försök bekräftar det som författarna till papyrusrullarna, de nordamerikanska indianerna och de tyska läkarna på 1700-talet trodde sig veta: ”Färsk frukt och grönt hindrar skörbjugg.”
Skörbjuggens historia visar att svaren på frågan ”vad” funnits åt- minstone sedan 1550-talet f.Kr. Det finns hundratals beskrivningar av och vittnesmål om skörbjuggens härjningar. Lind var inte helt fram- gångsrik i sina försök att övertyga sina överordnande om hur skörbjugg bäst skulle bekämpas. Trots att det verkar som om vi i flera tusen år vetat vad vi skall göra för att undvika sjukdomen. Situationen är paral- lell med metallstavsexemplet. När Lind gör sitt experiment kan vi be- skriva och förutse men vi saknar de redskap som behövs för att för- klara vad som händer. Vi noterar att alla homogena kroppar utvidgas vid upphettning. Vi ser att avsaknaden av viss mat leder till skörbjugg. Vi observerar en del av processen; vi får viss inblick i hur-frågan. Men varför förhåller det sig på detta sätt? Vilka är de bakomliggande meka- nismerna? Vilka är orsakssambanden? Linds kontrollerade experiment belägger en orsakshypotes, gör det möjligt att besvara åtminstone någon av de många varför-frågor vi kan ställa om skörbjugg. Men de viktigaste mekanismerna kvarstod att upptäcka.
Först mot slutet av 1920-talet kom forskare mekanismerna på spå- ren. 1937 belönades den ungerske fysiologen Albert von Szent-Györgyi Nagyrápolt med Nobelpriset i medicin för, som Nobelpriskommittén uttrycker det, ”his discoveries in connection with the biological com- bustion processes, with special reference to vitamin C and the catalysis of fumaric acid”. Samma år får den brittiske kemisten Sir Walter Norman Haworth ett delat Nobelpris i kemi. Haworth får priset för syntetiseringen av C-vitamin, som gjordes 1933, några år efter Szent- Györgyis upptäckter.