Människors berättande har ett nära samband med behovet att finna mening och riktning i tillvaron, och detta sökande sker på ett både medvetet och omedvetet plan. Berättandet bearbetar livets oförutsäg-barhet och fogar in disparata händelser i ett meningsfullt mönster.208 Genom att berätta blir det främmande familjärt och det obegripliga begripligt. White menar att vi genom att infoga disparata händelser i en intrig befruktar vårt liv med kulturellt sanktionerad mening.209 Våra berättelser om oss själva och andra är ofta ett uttryck för behov och motiv som ligger bortom vårt medvetna tänkande.210 Detta an-knyter till Ricoeurs idé om att fokusera på världen framför texten. Föremålet för analysen blir då berättelsens mening, i ett ständigt för-änderligt nu. Detta utesluter inte en strävan efter att både förstå och förklara våra berättelser. Ett dubbelt perspektiv är viktigt om analysen både skall kunna utgöra grund för en konstruktiv kommunikation med andra och synliggöra och utmana de maktrelationer som påver-kat berättelserna.211 Donald P Spence menar att människans medve-tenhet om sin egen ständigt föränderliga identitet, och det faktum att hon samtidigt ägnar denna identitetsformation stor uppmärksamhet, är en bidragande orsak till förvirring och psykisk ohälsa.212 Jag före-drar att ansluta mig till Ricoeurs kommunikativa ideal och tror att en ständig ”kommunikation på bristningsgränsen” och självreflexivitet är den enda vägen att nå fram till ett samhälle i allmänhet, och en skola i synnerhet, som ger erkännande åt behovet hos människor av både kontinuitet och förändring.213
Berättelserna som ligger till grund för formandet av vår narrativa identitet konstrueras på samma sätt som andra berättelser. Individens berättande måste ta sin utgångspunkt i ett mål, eller en poäng, och dessa berättelser är därför lika teleologiska som alla andra. Nuets
ut-maningar och möten aktiverar ett behov av att förklara vår karaktär, vårt beteende eller vårt agerande.214 När avsikten med berättelsen är fastslagen styr detta beslut urvalet av händelser som skall inkluderas eller exkluderas. Dessa val sker med utgångspunkt i vad som har po-tential att legitimera eller äventyra intrigen. Alla händelser har inte förmåga att hävda sin rätt i en given intrig utan berättelsens sensmoral formerar urvalskriterierna. Berättelsen är på så sätt alltid normativ.215 Våra identitetsberättelser styrs av samma kulturellt färgade narrativa former som fiktiva eller historiska berättelser.216 Kenneth Gergen me-nar att det finns ett oändligt antal me-narrativa former som våra identi-tetsformerande berättelser kan infogas i, men att vissa former har favo-riserats under vissa historiska epoker. Våra personliga berättelser kan vara stabila, progressiva, regressiva eller utgöra en blandning av dessa olika former. Vårt liv kan exempelvis beskrivas som en långtråkig färd mot döden, en framgångssaga, eller ett fall ner i vanära och misär. De flesta av oss konstruerar olika former av intriger i olika sammanhang och sociala kontexter, beroende på vilken sensmoral vi vill framhäva. Som tidigare påpekats ligger dessa val ofta på ett omedvetet plan.217 Gergen skriver:
[T]he limits of our narrative traditions serve as the limit of our identity […] one must identify oneself as a particular identity, moving through time, in certain directions with certain endpoints being prominent. To ”remember properly” is to generate a story replete with all the earmarks of the well-formed narrative.218
Vi kan i enlighet med detta inte forma vilken identitet vi vill utan är begränsade av den kulturella, sociala och historiska kontext som vi befinner oss i. Våra berättelser måste med andra ord accepteras av vår omgivning i en ständigt pågående kommunikativ process.
Som påpekats är konstruktionen av vår narrativa identitet något som sker i interaktion med andra. Margaret R Somers hävdar att de ontologiska berättelserna, som rör vår egen identitet, måste samman-fogas med kollektiva berättelser till berättelsesystem. Det är också via
dessa kollektiva berättelser som de ontologiska berättelserna förs vi-dare eller transformeras. Människor agerar eller låter bli att agera i linje med hur de tolkar de berättelser som de uppfattar att de ingår i.219
Även Ricoeur har betonat det sociala samspelets betydelse för ut-vecklingen av vår narrativa identitet: ”It is in this way we learn to become the narrator and the hero of our own story, without actually becoming the author of our own life.” 220 Ricoeur menar att det är viktigt att påminna sig om innebörden och implikationerna av latinets två olika ord för identitet, idem respektive ipse. Å ena sidan handlar identitet om likhet, ett svar på frågan: Vad är jag? Denna aspekt av identiteten utgår från idem, den som är lik någon annan. Denna lik-het kan handla om olika aspekter. För det första den som är av samma kategori, exempelvis svensk, för det andra kvalitativ likhet, det som förefaller lika, och slutligen kan det handla om kontinuitet, samma individ.221 Jag kan tala om min identitet som svensk eller kvinna och syfta på mina likheter med andra människor men också om en oför-ändrad karaktär. Den sistnämnda aspekten är egentligen självet som framstår som idem för omvärlden. Den andra aspekten av identitet besvarar frågan: Vem är jag? Denna fråga berör det unika, det som skiljer mig från andra och som trots en föränderlig tillvaro och ett förändrat jag innebär någon form av permanens. Denna definition av identitet benämner Ricoeur det existentiella självet eller ipse. Detta själv förutsätter en omväg över självreflexionen och en förmåga att se sig själv utifrån. Föreställningar om ett permanent ipse skapas genom de berättelser jag berättar om mig själv. Ricoeur betonar att det sker en ständig dialektisk process mellan dessa två aspekter av identiteten, och att de måste relateras till varandra genom berättelser.222 Kristens-son Uggla formulerar Ricoeurs tankar enligt följande: ”Genom den narrativa fantasins förmåga att utforska möjliga kombinationer av permanens och förändring i den personliga identiteten kommer spelet mellan likhetens ’är’ och skillnadens ’är icke’ att rotas i själva hjärtat av den personliga identiteten.” 223 Den narrativa identiteten kommer följaktligen att konstitueras och legitimeras även av berättelserna om
dem som är annorlunda. På samma sätt kommer berättelser om vad som inte ses som förändringsbart att utgöra restriktioner för självets utvecklingspotential. Dessa berättelser kommer att ingå i den ständiga förhandling som formar identiteten.224
Identitetens olika aspekter kopplas även hos Ricoeur till etiken. Identiteten kan alltid vara öppen för förändring, utan att individens betydelse som medmänniska som förtjänar tillit äventyras. Männis-kan Männis-kan genom att infoga sig själv i berättelser uppfatta sig som både förmögen till utveckling och ansvarig. Självrespekt är omöjlig utan respekt för den andre såsom för mig själv, för mig själv såsom för den andre.225 Enligt min mening tillför Ricoeurs teorier en intressant dimension till de frågor om identitet och erkännandets problematik som är ständigt närvarande i samhället i allmänhet, och i skolan i synnerhet. Charles Taylor menar att det måste finnas en balans mel-lan individens rätt att erkännas utifrån sitt ständigt föränderliga själv och gruppens rätt att få erkännande för sina kollektiva värderingar.226 I skolan ställs frågan om elevens rätt att bli bekräftad som individ, och rätten till bekräftelse utifrån andra kollektiva identitetskategorier, ständigt på sin spets. Berättelserna i dagens läroböcker pendlar mellan en betoning av en nationell, etnisk eller religiös identitet som präglas av kontinuitet och särdrag och ett hyllande av ett liberalt frihetsideal utan begränsningar av traditioner. Andra identitetskategorier får litet utrymme i läroböckernas berättelser. Som senare skall visas indike-rar elevtexterna från den aktuella skolan att nationalitet och etnicitet bibehåller en stark identitetsgrundande ställning i elevernas föreställ-ningsvärldar, samtidigt som kategorin generation är betydelsefull i en värld som präglas av kommunikation och globalisering.227 En ständig kommunikation kring identitetens komplexitet och ambivalens kan överbrygga dessa motsättningar.
Ricoeurs kopplingar mellan identitet och etik kan även tillföra flera dimensioner till textanalyserna. Argumentationen i läroböcker och elevtexter för och emot olika handlingsalternativ grundar sig på olika etiska ställningstaganden. En dygdetisk argumentation kan se ett
spe-cifikt förhållningssätt som ett ahistoriskt krav, och därför knutet till ett individuellt eller kollektivt idem.228 Kravet att försvara fosterlan-det eller att hävda de mänskliga rättigheterna kan vara en del av en svensk oföränderlig identitet enligt denna argumentation. En konse-kvensetisk argumentation bygger istället på den aktuella situationen och förordar flexibilitet, vilket skapar nya identitetslegitimerande be-rättelser. Evigt giltiga normer förkastas och handlandets verkningar står i fokus när den individuella eller kollektiva aktörens ständigt nya position i den historiska kontexten beaktas. De inom moralfilosofin erkänt stora problemen med att beräkna en handlings avsedda eller oavsedda konsekvenser kan få större eller mindre utrymme i denna argumentation.229