Berättelsen tar sin början med böndernas urgamla frihet, som blir synonym med folkets frihet, och denna frihet löper sedan som en röd tråd genom hela berättelsen. Detta artikuleras explicit i Odhner, Westman & Forssell 1954: ”[S]om en genomgående ledtråd framstår
den politiska frihetens och självstyrelsens öden i Sverige.” 766 Denna berättelses centrala betydelse för meningsskapande och legitimering av identiteten synliggörs genom att dessa formuleringar ofta står att finna i läroböckernas förord. Det är i dessa inledningar som förfat-tarna artikulerar sin programförklaring och formulerar läroböckernas övergripande syfte och mål, vilket ringar in författarens avsedda me-ning. Senare förvecklingar och dramaturgiska vändningar relateras alla i någon mån till denna frihet, vilken i berättelsens slut blir syno-nymt med både demokrati och neutralitet, både inre och yttre frihet.
Här samlades svearna beväpnade vid kungshögarna. Konungen satt på sin stol, omgiven av sina män, och runt omkring stodo bönderna i täta skaror. Först tog en norrman ordet och sade, att hans konung ville ha fred. Därpå uppmanade Ragnvald Jarl kung Olov att förlika sig med konungen i Norge. Men Olov svarade honom med hårda och vredgade ord. Då reste sig den gamle lagman Torgny, den mäktigaste bondehöv-dingen i landet, och började tala å böndernas vägnar. Han sade, att folket i Sverige icke vara vant vid att bli bemött med övermod av sina konungar och att bönderna ej voro sinnade att tåla sådant av kung Olov. […] Allt folket slog med svärden på sköldarna och ropade högt för att visa, att de gillade Torgnys ord.767
Berättelsen om Torgny lagman illustrerar tydligt hur författarna för-söker bevara en äldre sensmoral i ett skede när de gamla nationalis-tiska berättelserna utmanades av ett nytt historievetenskapligt ideal i weibullsk anda.768 I 1934 års utgåva finns en infogad bisats med ordalydelsen ”berättar sagan”, men inga andra källkritiska kommen-tarer redovisas.769 När läroboken ges ut i en reviderad upplaga år 1954 har författarna lagt till en fråga efter berättelsen som både accentuerar berättelsens fiktiva karaktär och betonar den normativa sensmora-lens kontinuitet: ”Vad lär oss sagan om Torgny lagman om det sätt varpå Sverige styrdes?” 770 Författarna har på ett elegant sätt kommit undan den kritik som kan tänkas komma från akademin, samtidigt som sensmoralen i berättelsen förstärks. Torgny lagmans dagar i den svenska historiekulturen är emellertid räknade vid den här tiden, och
han finns inte med i rollen som den svenska frihetens föregångsgestalt i några andra läroböcker. Åsa Linderborg och Ulf Zander har pekat på den kamp som stod om minnet över Torgny lagman. Han har både fått symbolisera en revolutionär kraft som förespråkade folkets makt och en klok och besinnad bonde som mäklade fred mellan folk och kung.771 De aktuella författarna har lyckats med konststycket att förena dessa två symbolgestalter.
De övriga äldre läroböckerna formulerar tankar kring en urgammal svensk frihet, självbestämmande och rättskänsla på alternativa men närbesläktade sätt, även om de tar sin utgångspunkt i högmedeltiden eller Engelbrektsupproret 1434. Flera av författarna beskriver allmo-gens unika självständighet och möjlighet till politiskt inflytande.772 Grimberg & Söderlund skriver således:
Berömda lärda män, som jämfört olika folks gamla lagar med varandra, ha kallat de nordiska folkens äldsta lagar för mästerverk, som knappt ha sin like i hela världen. Ur dessa lagar talar en levande rättskänsla, som av ålder varit de skandinaviska folkens styrka och lycka.773
Berättelsen stegras under Engelbrektsupproret när den svenska frihe-ten hotades av främlingsvälde. Som Grimberg & Söderlund konstate-rar: ”Svensken är tålig. Men nu var måttet rågat.” 774 De utländska fog-darna hade ingen förståelse för den svenska allmogens urgamla frihet, och den svenska uniciteten var därmed i fara. Berättelsen konvergerar härmed med berättelsen om den onde främlingen, vilket ytterligare förstärker berättelsens legitimerande kraft. Engelbrekt blir den som räddar allmogen, och böndernas deltagande vid riksmötet i Arboga 1435 utgör en milstolpe i dramaturgin. Slutomdömet om Engelbrekt leder berättelsen vidare och håller samman tematiken. Grimbergs & Söderlunds sammanfattning av hjältens och folkets kamp lyder:
Kort blev Engelbrekts hjältebana, men betydelsefull som få. Han har
förenat de skilda landskapens inbyggare till arbete för ett och
gemen-samt fädernesland att värna. Genom frihetskampen hade bönderna
också för all framtid räddat sig från att bli livegna. Det svenska fol-ket är tack vare Engelbrekt ett av de få, vars allmoge aldrig varit någons trälar.775
Falk & Tunberg för ett liknande resonemang men utökar menings-sammanhanget genom att lägga till signifikansen av Engelbrekts be-tydelse för riksdagen.776 I och med att Engelbrekt betraktas som den som väckt den svenska nationalkänslan, och att denna känsla kopplas samman med självbestämmande och frihet, kommer Engelbrekt att utgöra en centralgestalt i den svenska grundningsmyten.777 Flera fors-kare har visat på hur en gestalt som Engelbrekt kan utgöra meningsal-strande stoff i en mängd olika berättelser med olika ideologisk färg och skiftande anspråk när det gäller legitimering av identiteter.778
Odhner & Westman skapar ännu ett meningssammanhang genom att implicit koppla samman Johan III:s politik med katolicismen och ett ökat förtryck av bönderna. Detta kan tolkas som ett uttryck för en för sin tid vanlig meningsbärande dikotomi mellan en ”odemokra-tisk” katolicism och en folklig och individualistisk protestantism.779 Spänningen i odalbondens demokratiberättelse stegras ytterligare när nya faror hotar den svenska allmogen i samband med stormaktstidens gods- och ränteavsöndringar.780 Enstämmigt hävdar författarna att livegenskapen var nära och att den politiska friheten och medbestäm-mandet var i farozonen. Det som räddar bönderna vid detta tillfälle är Karl XI:s reduktion.781 Denna tolkning av Karl XI:s politik tonas efter hand ned, och i 1954 års utgåva av Odhner, Westman & Forssell är textpartiet borttaget. Denna förändring ligger i linje med den ned-värdering av Karl XI som från 1930-talet kan iakttas i den socialde-mokratiska historieskrivningen. Odalbonden kom allt mer att överta kungarnas roll som symbol för ett demokratiskt svenskt sinnelag.782 Detta visar att förändringar i den socialdemokratiska retoriken kan ha påverkat även konservativt färgade läroböcker. Som vanligt visar sig tendenserna i läroböckerna med en viss fördröjning.
Frihetstiden är en omstridd tid i svensk historia, vilket bäddar för att skedet kan få en symbolisk roll i de olika berättelserna. I odal-bondens demokratiberättelse är detta en mörk tid då den svenska fri-heten hotades. Falk & Tunberg skriver 1931: ”De tre högre stånden hade sina privilegier, vilka de hänsynslöst försvarade. Bondeståndet var däremot tillbakasatt och måste ständigt kämpa för sin rätt i sam-hället.” 783 Denna negativa syn på frihetstiden var under den aktuella tiden under omförhandling. I 1939 års upplaga har det infogats ett resonemang om frihetstidens goda och onda sidor. Trots att det häv-das att perioden kan ses som en plattform för utvecklandet av ett fritt statsskick, och en god grogrund för framväxten av ett politiskt intresse hos olika samhällslager, avslutas resonemanget med ett konstaterande att Sverige kom i nesligt beroende av främmande makter.784 Även Grimberg & Söderlund uttrycker sig negativt om perioden. Författar-na pekar på likheter mellan frihetstiden och andra perioder av förfall, vilket kan ses som en variant av ett politisk-pedagogiskt historiebruk: ”Upplysningens jämlikhetsidéer omfattades av många även i Sverige. Det blåste upp till kamp mellan frälse och ofrälse, som erinrade om Kristinas dagar och tiden närmast före Karl XI:s reduktion.” 785 Den uppmärksamme eleven kom säkert ihåg att dessa skeenden, enligt lä-roboken, inte varit några lyckosamma tider för det svenska folket, och sensmoralen av det tveksamma värdet av upplysningens jämlikhets-idéer är därför tydlig.
De positiva konnotationer som frihetstiden kommer att få i senare berättelser finns inte med i odalbondens demokratiberättelse. Par-tistrider och brist på konsensus ses genomgående som ett hot mot landet och folket. De enda författare som nämner begreppet ”parla-mentarism” i detta sammanhang är Odhner, Westman & Forssell i den senare utgåvan från 1954 och Ander från 1958. Den förstnämnda läroboken gör dock inga vidare kopplingar till en senare utveckling.786 I den tidigare upplagan från 1934 av samma bok betonas istället de negativa konsekvenser som man ansåg att styrelseskicket fått: