Ricoeur har understrukit att den narrativa identiteten inte endast är en individuell företeelse utan att den har en viktig sammanhållande funktion i alla sociala gemenskaper.230 På samma sätt som den nar-rativa identiteten bidrar till en känsla av kontinuitet och stabilitet hos individen, hjälper de kollektiva berättelserna gruppens medlemmar att göra det obegripliga begripligt och det osammanhängande kohe-rent. Gruppmedlemmarnas liv kommer därigenom att infogas i en kollektiv temporal helhet. Ricoeur ser här en motsvarighet till den mimesis-process som historisk representation innebär. Vi påverkas av tidigare berättelser samtidigt som vår egen belägenhet omformar dessa berättelser.231
Med utgångspunkt i detta finns det ett nära samband mellan kol-lektiv narrativ identitet och kolkol-lektivt minne. Ricoeur intar en positiv hållning till den kollektiva identitetens funktion för människan och de minnen som är förutsättningen för denna identitet.232 Det är dock viktigt att skilja mellan det goda, genomarbetade minnet som öppnar upp för andra människors tolkningar och erfarenheter, och det onda
slutna minnet som osynliggör den andre.233 White ställer sig mer av-vaktande till den kollektiva identiteten och dess konsekvenser. Han menar att alla försök att definiera identiteter har en benägenhet att hamna i ett sökande efter essensen och bli mer exkluderande än inklu-derande.234 Ett anammande av Ricoeurs definition av identitet som något som av nödvändighet alltid måste vara ambivalent, ett samspel mellan identitet som idem och identitet som ipse, kanske skulle kunna lösa några av de problem som White diagnostiserar.
Det har ofta påpekats att begreppet minne är ett elastiskt koncept som kan tolkas på många olika sätt, och att teoretiker som White, Lyotard, Ricoeur, Derrida och Foucault har bidragit till att mjuka upp tidigare mer kategoriska distinktioner mellan historia, myt och minne.235 Maurice Halbwachs hävdade att människors individuella minnen anpassas efter och uppgår i ett kulturellt och socialt sanktio-nerat kollektivt minne. Människor kan helt enkelt inte skapa perma-nenta och koherenta minnen utanför sin sociala gemenskap.236 Både Ricoeur och White förhåller sig i någon mån kritiska till Halbwachs teorier. Ricoeur finner det olyckligt att individuellt och kollektivt minne kommer att inta rivaliserande positioner och menar att Halb-wachs överbetonar gruppens betydelse. Ett minne är alltid individu-ellt, även om det oundgängligen måste artikuleras via det kulturellt och socialt sanktionerade språket. Genom språket får vi tillgång till tidigare generationers traditioner och tolkningar.237 Han ser istället de nära mänskliga relationerna som ett mellanliggande plan där det öm-sesidiga utbytet mellan de enskilda individernas levande minne och de offentliga gemenskapernas traderade minnen äger rum.238 Detta utbyte kommer på så sätt att bli en del av konstruktionen och rekon-struktionen av den narrativa identiteten.
Detta synsätt överensstämmer väl med de iakttagelser jag kan göra i elevtexterna. Eleverna kopplar sina egna personliga minnen till de indirekta och direkta minnen de fått via sina anhöriga. Det blir även tydligt att de språkliga kategoriseringar och metaforer som har över-förts via dessa minnen, och som lever vidare i elevernas berättelser, har
betydelse för berättelsernas sensmoral.239 Även Reinhart Koselleck har ifrågasatt det kollektiva minnets företräde framför det individuella. Med utgångspunkt i sina egna krigserfarenheter ser han rätten till de egna minnena som en oundgänglig del av den mänskliga värdig-heten. Kollektiva minnen kan aldrig bli något annat än diskursiva konstruktioner, till skillnad från det personliga, direkta minnets ex-istentiella karaktär.240 Jeffrey Olick har påpekat att kollektivt minne inte är detsamma som ett gemensamt massminne.241 Ett kollektivt minne är gemensamt artikulerat genom berättelser även om det inte bygger på gemensamma erfarenheter, och skapar på så sätt en mening utöver summan av de individuella minnena. Kollektiva minnen ten-derar att vara både mer bestående och ta sig mer extrema yttringar än massminnen.242
I mitt arbete utgår jag från en dialektisk syn på individuellt och kol-lektivt minne. Det individuella minnet artikuleras via det kollektiva språket och färgas av de kategoriseringar, generaliseringar och troper som det förmedlas genom. Minnena måste alltid legitimeras av om-givningen, men är inte helt prisgivna åt gruppens tolkningar.243 Det finns en möjlighet att utmana kollektiva föreställningar. Läroboksför-fattare och elever uttrycker sina minnen och erfarenheter genom ett socialt och kulturellt förmedlat och sanktionerat språk, men de har även en möjlighet att ifrågasätta och nytolka dessa begrepps innebörd. Begrepp som demokrati, rättvisa eller frihet kan innebära något annat i elevernas texter än de gjorde i de minnen som de fått återgivna. Med andra ord kommer begreppens avsedda mening att förändras. Tolk-ningarna emanerar alltid från en ny temporal, kulturell och geografisk kontext.
Den svåretablerade skiljelinjen mellan historiemedvetande och kol-lektivt minne är något som diskuterats av såväl historiker som histo-riedidaktiker. Klas-Göran Karlsson påpekar att minnet är en viktig del av människans historiemedvetande. När historiemedvetandet ”ut-vidgar vår individuella livshorisont genom att skriva in den i en större social och kulturell tid” kommer minnena att ha en central
funk-tion.244 Bearbetningar av våra minnen sker på det individuella planet, men genom att dessa bearbetningar dessutom sker i ett socialt och kulturellt sammanhang kommer historiemedvetandet även att ha en central funktion när det gäller konstruktionen av gemensamma före-ställningar och identiteter. Karlsson skriver: ”Själva begreppet ’medve-tande’ illustrerar etymologiskt denna process då individuella minnen blir kollektiva sociala och kulturella minnen, eftersom det handlar om att få vetskap om något tillsammans med andra.” 245
Jag ser historiemedvetandet som förbindelselänken mellan den nar-rativa identiteten och det kollektiva minnet. Genom att vi filtrerar de kollektiva berättelserna genom vårt historiemedvetande infogas de egna identitetsskapande berättelserna i de gemensamma kollektiva berättelserna, vilket genererar en ömsesidig påverkan. Historiemedve-tandets delvis framåtriktande funktion befruktar det kollektiva min-net med handlingsberedskap. En nationell eller etnisk berättelse kan exempelvis tolkas utifrån personliga referenser och erfarenheter, och på så sätt bli en integrerad del av den personliga identiteten, samtidigt som individen ges en central och drivande roll i det drama som bär upp det kollektiva minnet. Individens livssituation, i positivt eller ne-gativt avseende, integreras med det kollektiva minnet och blir en del av den kollektiva berättelsens sensmoral, samtidigt som det kollektiva minnet omtolkas utifrån individens nuvarande belägenhet och orien-tering mot framtiden. På så sätt kommer hjältarna från det förflutna att agera i enlighet med de moraliska koder som nuet genererar. Den narrativa identiteten kan även skapa ett avståndstagande gentemot ett kollektivt minne och en kollektiv identitet, som man av den omgi-vande kulturen förväntas omfatta. En betoning av den egna uniciteten i förhållande till kollektivet, identitet som ipse, kan vara en central beståndsdel i berättelserna om den egna identiteten.246
Det sker en ständig omförhandling om vilka händelser som skall inkluderas i det kollektiva minnet och hur dessa händelser skall tol-kas.247 White relaterar till Ricoeurs tankegångar när han hävdar att människors oupphörliga strider om den rätta historien och de rätta
minnena ytterst handlar om människans eviga kamp mot meningslös-heten i den individuella existensen och en kaotisk tillvaro utan mål.248 Definitionen av vad som är historia och vad som är kollektivt minne i dessa processer diskuteras ständigt. Representanter från historieve-tenskapen, intellektuella eliter och andra maktpositioner, exempelvis konstruktörer av skolans styrdokument, tävlar ständigt om hur dessa gränser skall dras och på vilket sätt kategorierna ska överlappa varan-dra.249