Mellankrigstidens utrikespolitik får oftast ett litet utrymme i läro-böckerna. Söderlund & Tunberg skriver att Sveriges inträdande i Na-tionernas Förbund redan 1920 inneburit att ”Sverige alltså i princip övergivit sin traditionella neutralitetspolitik”.370 Att arbetet i NF ses som oförenligt med neutralitet är en hållning som senare kommer att försvinna ur läroböckerna. Värt att notera är att neutraliteten redan 1949 betraktas som ”traditionell” och som en del av identiteten. Som tidigare angivits i samband med Grimberg & Söderlund får Sveriges bidrag till det internationella fredsarbetet en uttalad plats.371 Falk & Tunberg skriver att Sverige tog emot krigsbarn, verkade i Nationernas Förbunds råd, samt framförallt satsade på ett nordiskt samarbete.372
Det svenska agerandet under andra världskriget är det som utgör klimax i de berättelser som skrivs under eller efter kriget och som därför pekar fram emot en ny neutralitetsberättelse. Grimberg & Söderlund skriver förordet till sin lärobok i juli 1940 och den måste ses som en kvarleva av de föreställningar som rådde inom vissa kretsar under krigets första år. De avslutande passagerna i boken är därför in-tressanta: ”Alla landets krafter sattes in för att svenskarna skulle kunna värna sin frihet och sitt oberoende. Ett tecken härpå var den
samlings-regering med representanter ur alla de ledande partierna, som bildades i december 1939.” 373 Detta textparti följs direkt av ett citat som enligt författarna skall ha funnits i Riddarholmskyrkan: ”Sex hava varit, äro och skola bliva orsakerna till olyckorna i Sverige: Egennytta. Lömskt hat. Förakt för lagarna. Liknöjdhet för det allmännas väl. Obetänk-sam böjelse för utlänningar. Envis avundsjuka mot landsmän.” 374 Tydligare än så kan knappast lärobokens isolationistiska konsensus-budskap formuleras. Dessa partier är omformulerade 1947 då förfat-taren istället skriver:
Genom det tyska angreppet på Polen i september 1939 hade återigen krig utbrutit i omedelbar närhet av vårt land. Liksom under första världskriget förklarade Sverige sig neutralt. Men det är inte nog att ett folk önskar hålla sig utanför kriget. Det måste också kunna försvara sig, om det anfalles. Är folket enigt och försvaret tillräckligt starkt, kan det hända, att det undgår angrepp, därför att ett anfall skulle kosta även en överlägsen angripare för mycket folk och krigsmateriel.375
Det centrala är att neutraliteten kan upprätthållas genom ett starkt försvar och en inre enighet, inte genom att passivt sitta och önska sig fred. Berättelsen fortsätter:
Enigheten kring neutralitetspolitiken visade sig bland annat därigenom, att alla de fyra ledande partierna bildade en samlingsregering med Per Albin Hansson som statsminister. Bakom denna regering stod ett enigt folk, berett att sätta in alla krafter på att värna sin frihet och sitt obe-roende.376
Den nordiska enigheten har som synes ersatts av en nationell enig-het.377 Ett betydelsefullt begrepp är ”den svenska friheten”, som kom-mer att bli meningsbärande i flera olika berättelser. I den nationalistis-ka neutralitetsberättelsen definieras denna som nationellt oberoende, men begreppet är formbart och kan fylla olika meningsbärande funk-tioner. Det asymmetriska motbegreppet till frihet i denna berättelse är ”indragen i kriget” eller ”ockuperat”. Berättelsen öppnar dock för
en antydan till problematisering då det konstateras att det ännu inte går att avgöra huruvida neutralitetspolitikens framgång berodde på ett starkt försvar, en skicklig regering eller andra omständigheter. Berät-telsen avslutas med ett påpekande att Sverige tack vara sin effektivitet lyckades hjälpa grannländerna. De små rester som finns kvar av den stora berättelsen om den nordiska sammanhållningen handlar nu om hur Sverige hjälper danska judiska flyktingar och norska motstånds-män, eller bistår med livsmedel till grannländerna efter kriget.378
Odhner, Westman & Forssell skriver 1954 att Sverige i samband med kriget ”måste [ … ] nöja sig med att söka bevara sin frihet och neutralitet och så vitt möjligt hjälpa sina nordiska grannar i deras nöd”.379 Det påpekas att Sverige ”nödgades […] tillsvidare” att till-låta permittenttrafiken och division Engelbrecht, men att liknande förbjöds sedan försvarskrafterna ökats. Detta textparti följs av en lång uppräkning av svenska hjälpinsatser.380
Söderlund & Tunbergs framställningar av andra världskrigets för-hållande är i flera avseende intresseväckande. Författarna skriver 1949:
För den svenska stadsledningen gällde det under dessa omständigheter att förhindra, att Sverige drogs in i ett krig mot Tyskland vid en tid-punkt, då ingen hjälp utifrån var att vänta, men att ändå hävda Sveri-ges självständighet inför ofta mycket energiskt framförda tyska krav på eftergifter i neutralitetspolitiken. Vid några tillfällen bedömdes sådana eftergifter som nödvändiga. [- - -] Alla dessa avsteg från den strikta neu-tralitetens princip väckte stark opposition inom vida kretsar i Sverige. Allteftersom […] blev Sveriges hållning gentemot Tyskland fastare. Detta tycks ha förorsakat en ganska långt avancerad planläggning av ett tyskt anfall på Sverige i början av år 1942.381
Självständigheten finns fortfarande kvar som honnörsord. Det är dock första gången som en inre opposition mot eftergiftspolitiken nämns. Denna berättelse kan därför ses som en övergång till den pragmatiska berättelsen. Vissa ändringar i 1961 års utgåva kan noteras. ”Mycket energiska tyska krav” har ändrats till ”tyska krav” och de tyska an-fallsplanerna finns inte längre med.382 Den ursäktande tonen är med
andra ord nedtonad och läroboken har på så sätt med små medel tyd-ligare närmat sig den pragmatiska neutralitetsberättelsen.