Jörn Rüsen menar att de historiska händelserna har en prenarrativ karaktär, som gör att de låter sig bearbetas till berättelser. Han anser att den historiska berättelsens huvudsakliga funktion är att vara me-ningsskapande, temporalt och moraliskt orienterande och legitime-rande av identiteter.80 Rüsen menar också att det går att komma fram till den mest förnuftiga berättelsen enligt en kommunikativt säker-ställd konsensus.81 Den historiska berättelsen har ett sanningsanspråk och huruvida detta anspråk uppfylls är avhängigt av behandlingen av de händelser den relaterar till, och de normer som dessa händelser bedöms utifrån. Berättelsen måste vara empiriskt, normativt och nar-rativt trovärdig. Den normativa trovärdigheten innebär att det förflut-na, genom att berättas, får en mening för nutida moralisk orientering. Narrativ trovärdighet kan likställas med att berättelsen är koherent.82
Rüsen vill se sina teorier som ett alternativ till å ena sidan en objek-tivistisk historietolkning där meningen en gång för alla är fastslagen, å andra sidan en subjektivistisk, nihilistisk, konstruktivistisk eller rela-tivistisk historietolkning som instrumentaliserar det förflutna utifrån nuets syften.83 Han menar att berättelsens mest rationella mening måste ses i förhållande till nuets behov. Detta är ett försök att undvika den radikala relativism som enligt Rüsen uppstår då meningen endast
blir ett resultat av perspektivval. Det som förhindrar denna frihet är tre dimensioner i vår belägenhet. För det första ingår vi redan i en kul-turellt meningsfull berättelse, för det andra kan omvälvande händelser bortom vår påverkan förändra den mening vi tillskriver det förflutna, och för det tredje så finns det en prenarrativ mening i händelserna som talar till oss.84 Martin Wiklund skriver angående Rüsens arbete: ”In fact defending the idea of meaning in history against instrumentalism and scepticism, dogmatism and relativism, can be seen as one of the main threads running through his whole theoretical project.” 85
Berättelser kan enligt Rüsen förmedla fakta och normer på olika sätt, vilket i sin tur artikulerar fyra olika former av historiemedve-tande. En traditionell berättelse redogör för handlingar som redan från början hade en normativ innebörd, och dessa normer äger fort-satt giltighet genom historien. Handlingar i nuet legitimeras genom dessa en gång för alla fastslagna normer. En berättelse blir normativt trovärdig om den återger dessa samband enligt devisen ”så är det för så har det alltid varit”.86 En exemplarisk berättelse framställer gångna händelseförlopp så att det går att härleda mönster eller regler för nu-tida handling. Dessa regler äger giltighet trots att världen i övrigt har förändrats. Berättelsens syfte blir därmed att legitimera vissa normers eviga gångbarhet. Berättelsen blir trovärdig om den kan övertyga om dessa reglers permanens: ”det är trovärdigt eftersom människan alltid handlar…”. Den kritiska berättelsen förkastar istället gamla normer och menar att nya erfarenheter ogiltigförklarar tidigare värderingar. Den kritiska berättelsen blir trovärdig om den kan övertyga om att de tidigare normernas tillämpbarhet var avhängiga av en specifik social och historisk kontext: ”så trodde man då, men nu vet vi bättre”.87
Slutligen nämner Rüsen den genetiska berättelsen som beskriver ti-digare handlingar som förutsättningar för nutida handlingar. De nor-mer som äger giltighet i nuet är en konsekvens av tidigare handlingar men är inte determinerade av dessa. Berättelsens syfte blir att återge tillvarons föränderliga dimension. Normerna är därför inte a priori giltiga eller ogiltiga. Rüsen skriver: ”Exempel på genetiska berättelser
återfinns överallt där det förflutna ihågkommes i avsikt att visa att nutiden är i behov av och förmögen till förändring.” 88 Berättelsen är övertygande eftersom den genom historisk erfarenhet visar att verklig-heten är föränderlig och kontingent: ”det är trovärdigt eftersom erfa-renheten visar att ingenting är oföränderligt utom föränderligheten”.89 Rüsen utgår från vad han kallar ett ”nytt objektivitetsbegrepp”, som baseras på ”praktisk intersubjektivitet”.90 Som jag tolkar Rüsen menar han att historien har visat att de berättelser som utgår från alla människors lika värde, och hur detta värde har realiserats inom olika institutioner, besitter en högre grad av objektiv sanning.91 Min avhandling kommer att utgå från att olika berättelser, baserade på samma erfarenheter, kan vara lika sannolika, men att de i olika hög grad ger erkännande åt de människor som en gång levt. Vilka av dessa berättelser jag som historiker och individ väljer att berätta ser jag som ett moraliskt, politiskt och existentiellt val.
Ricoeurs epistemologiska position kan inledas med hans egen pro-gramförklaring:
This is a ”realist” thesis in the sense that history locates its chronology on the single scale of time common to what is called the ”history” of the earth, the ”history” of living species […] It is precisely in connection with this, the most ”realist” thesis, that the imaginary enters for the first time into the intending of what has been. We have not forgotten that the gap between the time of the world and lived time is bridged only by constructing some specific connectors that serve to make historical time conceivable and manipulable.92
Som jag förstår det tar Ricoeur därmed ett steg längre än Rüsen mot en epistemologisk pluralism. Ricoeur betonar, mer än Rüsen, att olika berättelser måste ställas mot varandra och att man alltid kan berätta sin historia på ett annat sätt.93 Man är enligt Ricoeur tvungen att välja mellan absolut kunskap och hermeneutik.94
Ricoeur tillämpar Aristoteles mimesisbegrepp när han försöker för-klara hur den historiska representationen konstrueras. Mimesis är en
kreativ mänsklig aktivitet som återger aktörers handlande och lidande som utspelar sig över tid. Ricoeur ställer sig tveksam till att översätta
mimesis med imitation, eftersom det implicerar att imitationen skulle
utgöra en sämre kopia av verkligheten. Han menar istället att tolk-ningsakten alltid tillför något nytt och mer. De konfigurationer och berättelser som människan skapar av och om verkligheten, mimesis II, är alltid påverkade av tidigare tolkningar och föreställningar av denna verklighet, mimesis I. Ricoeur menar att denna prenarrativa verklighet har en temporal karaktär som gör att den ber om och väntar på att bli berättad.95 Uppfattningar om verkligheten kommer även att färgas av de berättelser som människan konstruerat genom mimesis II, vilket ger förutsättning för en ny tolkning vid receptionen, mimesis III. Det är detta som Ricoeur benämner textens semantiska autonomi, då texten får ett överskott av mening.96 Detta steg i mimesisprocessen uppstår då tolkaren oundvikligen måste ta hänsyn till sin egen prefigurerade verklighet i tolkningen av berättelsen. Verkligheten omfigureras även med hjälp av mythos, det vill säga de intriger och narrativa former som ligger djupt förankrade i de kulturella traditionerna. Dessa ”myter” är i sin tur avhängiga av det kulturellt konstituerade språket. Mythos kommer därmed alltid att tillföra något nytt vid konfigurationen och färga vår bild av verkligheten.97
Fiktionen och fantasin står hos Ricoeur inte i motsättning till verk-ligheten utan blir en resurs i våra språkliga konstruktioner av densam-ma, och blir på så sätt oundgängliga för meningsskapandet: ”Fiktio-nen ger den förfärade berättaren ögon att se med, ögon för att kunna vittna lika mycket som för att kunna gråta.” 98 Det handlar mer om att laborera än att fabulera. Med hjälp av metaforer, generaliseringar och abstraktioner skapar vi nya föreställningar om det som en gång skett och det som framtiden kommer att medföra. Meningen uppstår i detta spel mellan de olika delarna av mimesisprocessen. Den historiska re-presentationen kommer, liksom metaforen, att beskriva den försvunna verkligheten som något annat. Den historiska berättelsen är ett spel mellan ”är” och ”är icke”, det samma, det andra och det analoga.99
Den historiska representationen är för Ricoeur inget lättvindigt projekt utan måste präglas av ett ansvar gentemot våra dåtida med-människors lidande och kamp. ”They [historians] owe a debt to the past, a debt of recognition to the dead, that makes them insolvent debtors.” 100 Minne och glömska är alltid en fråga om rättvisans och erkännandets problematik.101 Ricoeur ser moralen som ett dialogiskt förhållande som måste präglas av likhet, oersättbarhet och omvänd-barhet, både gentemot nuvarande och dåvarande medmänniskor.102 Detta ansvar kan endast uppfyllas genom en respekt för de spår som dessa människors liv har lämnat, men detta innebär inte att en för alltid försvunnen verklighet går att återskapa.103
Till skillnad från Carr anser Ricoeur inte att livet är en berättelse: ”Livet är levande, historien är berättad […] Livet väntar på att bli berättat för att på så vis få en tidslig orientering.” 104 Berättelsen in-tegrerar disparata händelser och oavsiktliga omständigheter till en enhet. Olika berättelser måste ställas mot varandra i en kommuni-kationsgemenskap för att både absoluta sanningsanspråk och subjek-tivistisk relativism skall undvikas.105 Carr menar att Ricoeur är enig med honom om att människans liv är präglat av tidsliga strukturer, men att han närmar sig en anti-realistisk eller skepticistisk hållning i mimesisanalyserna.106