Med utgångspunkt i Rüsens narrationsteorier kan man se vilka erfa-renheter som aktualiseras, och vilken betydelse dessa har givits i för-hållande till den historiska frågan.383 Den grundläggande frågan som dessa berättelser svarar på är hur Sverige har kunnat hålla sig utanför krigen under de senaste drygt hundra åren. Berättelsen aktualiserar minnen av olika hotsituationer, vilkas lösningar blir vägledande för nuet. De tidigare strategierna har lyckats bevara freden och ger därför en orientering inför framtiden.384
Berättelserna om freden skapar en kontinuitet mellan då, nu och sedan, och blir därför ett verktyg för att hantera förändringar i tillva-ron. Dessa kan också ses som en hjälp för att bekräfta eller grundlägga självbilden av den fredlige svensken som undviker konflikter, även om denna berättelse ännu inte är helt konsekvent i de äldre läroböcker-na. Berättelserna får funktionen att förstärka, eller snarare förändra identiteten, och de kan därför ses som både ett ideologiskt och ett existentiellt historiebruk. Dessa historiebruk blir således en del av den narrativa identiteten.385
Med utgångspunkt i bland annat den ”naturliga samhörigheten” som alltid har rått mellan brödrafolken kan de kategoriseras som tra-ditionella berättelser. Berättelserna problematiseras inte, utan de his-toriska skeendena bara finns där. Dock tycker jag mig se flera inslag av exemplarisk berättelse där de ”goda” exemplen ur det förflutna får ge vägledning i nuet. Budskapet blir då att om de nordiska länderna håller ihop och Sverige satsar på försvaret så kommer Sverige att lyckas hålla sig utanför även kommande konflikter.
I läroboken skildras genomgående situationer där Sverige genom militär och diplomatisk rådighet har lyckats undvika krig. Det som
utgör faran är bristande försvarsvilja hos olika grupper i samhället. En tydlig koppling mellan begreppen fred, självständighet, neutralitet och starkt försvar ger både en orientering inför framtiden och en iden-titetsskapande grund. Identiteten kopplas även till hjälpinsatser, vilka blir avhängiga av självständigheten. Det är tack vare det starka försva-ret som Sverige kan spela en aktiv roll i Nationernas Förbund och har möjlighet att hjälpa flyktingar och nödställda. Insatserna legitimerar på så sätt den förda politiken.
Identiteten knyts i de äldre läromedlen också till nedärvda egen-skaper på ett sätt som blir obsolet mot undersökningsperiodens slut. Här kan man, med Paul Ricoeurs terminologi, se ett mycket starkt betonat kollektivt idem. Föreställningen om en gemensam essentiell identitet blir på så sätt ett viktigt element för den narrativa identite-ten.386 De aktualiserade erfarenheterna ges ibland, som exempelvis när Falk & Tunberg skildrar krigsrisken i samband med Krimkriget, en ny signifikans och stärker på så sätt berättelsens sensmoral. Dessa förändringar uppfattar jag som ett utslag av både omedvetna historie-kulturella reflexer och medvetna strategier i syfte att skapa stabilitet och kontinuitet åt identiteten.387 Författarnas avsedda mening är att fostra till nationell sammanhållning och offervillighet, vilket redan Herbert Tingsten konstaterade under 1960-talet.388
Med utgångspunkt i Greimas terminologi är det eftersträvade ob-jektet i de äldre böckernas berättelser självständighet och oberoende, för att allt mer övergå till att vara fred och neutralitet i senare läro-böcker.389 Det sker små glidningar mellan begreppen över tid och de betraktas i berättelsen ofta som synonyma. Innehav eller avsaknad av objektet härstammar från kungens eller regeringens agerande. Här är det viktigt att uppmärksamma resonemanget angående objektets ”natur”. Är neutralitet ett tillstånd behöver det inte nödvändigtvis ha någon avsändare.390 De som ytterst kommer att beröras av berättelsens konsekvenser, eller har funktionen mottagare, är det svenska folket. Konsekvenserna för folket behandlas ofta inom ramen för ”folkför-sörjning” i texterna.391 De som motverkar projektet är de som inte
vill satsa på ett starkt och modernt försvar eller nationell eller nord-isk sammanhållning. ”Motsättningen mellan herremän och bönder” hindrar subjektet från att få eller förverkliga objektet, och blir därför berättelsens opponent. ”Försvarsvänner” och ”det nordiska samarbe-tet” är det som skall rädda subjektet undan faran och hjälpa subjektet att få det begärda.
Grimberg & Söderlund utgör här ett intressant undantag. ”Fol-ket” är den ständiga aktanten i denna berättelse. Det är folket som strävar efter neutralitet, självständighet, fred, trygghet, frihet och oberoende.392 Dessa objekt används ofta synonymt med varandra. Neutraliteten och självständigheten härstammar från folkets förnuft och enighet. Det är även folket som är avsändare till det aktuella ob-jektet. Freden är något som folket får för att de har förtjänat den, inte något som någon annan har gett dem. Ödet är den enda yttre kraft som anges, och då i samband med Danmarks krig 1864. Folket är dessutom mottagare i denna berättelse. Det är de som räddas undan krigets fasor och umbäranden. Detta betonas även i berättelsen om landets ekonomiska utveckling. Riksdag och regering blir de aktörer som hjälper folket att bevara freden, medan kungarna har en rela-tivt undanskymd plats i 1947 års berättelse. De som löser problemen utan våld och satsar på upprustning, nordisk sammanhållning och enighet är de som innehar den hjälpande funktionen. ”Ryssland”, ”de välrustade grannarna”, ”det norska stortinget”, ”det norska folket”, ”stormakterna” och ”Tyskland” är exempel på aktörer som motarbetar projekten fred, trygghet och självständighet.
Ricoeur menar, som tidigare nämnts, att vissa begrepp har ett ”överskott av mening”.393 Begreppet ”folk” har konnotationer till en mängd andra positivt eller negativt värdeladdade företeelser, eftersom begreppet har tolkats på nya sätt efter textens tillkomst. Folk är ett begrepp som både kan knytas till den svenska folkhemstanken och till nationalsocialismens definitioner.394 Denna berättelse måste med andra ord analyseras både utifrån sin egen kontext och utifrån de fö-reställningar den har genererat. Kanske är det just de begrepp som
har flera funktioner i berättelsen som också är predisponerade att få ett överskott av mening.395 Begreppen kan således koloniseras från många håll. Begreppet folk kan på så sätt fylla en central funktion vid konstruktionen av den narrativa identiteten. Berättelser om vad folket har uppnått, och varför det har förtjänat dessa framgångar, är i stånd att skapa identitetslegitimerande cirkelresonemang. Sverige har haft fred för att svenskarna är ett fredligt folk och svenskarna har blivit fredliga eftersom landet har haft fred under så lång tid.
Hayden White hävdar att en berättelses meningsskapande är knutet till den form som intrigen har. En berättelse kan emellertid innehålla flera narrativa former som existerar parallellt i berättelsen.396 Odhner & Westman skildrar stundtals det bristfälliga nuet i kontrast mot en bättre dåtid. Målet blir att återgå till ett mer idealiskt urtillstånd, när till exempel Finland delade Sveriges öden ”ljuvt och lett”.397 Formu-leringar som ”att det gäller att väcka det svenska folket till nytt mod”, implicerar också en annan tid då detta inte var nödvändigt.398 White menar att denna narrativa form är en ”anarkistisk” variant av romans, vars sensmoral är att hjälten, i det här fallet Sveriges folk, skall över-vinna motgångarna och hitta tillbaka till en bättre tillvaro.399 Den helt dominerande narrativa formen i övrigt är vad White benämner komedi. Utvecklingen har gradvis lett fram mot bättre villkor utan att detta krävde några omvälvande förändringar.400 Detta organiska framåtskridande är noterbart i hela textmaterialet. Välstånd växer fram när konsensus råder och svenskarnas inneboende fredlighet får komma till sin rätt. Som tidigare diskuterats menar White även att en analys av de troper som förekommer i en text är ett sätt att identi-fiera berättelsernas inneboende sensmoral och ideologiska implikatio-ner.401 Man kan anta att ett begrepp som av författaren används som metonymi genom sin vandring genom olika historiekulturella lager förvandlas till synekdoke för läsaren och för senare författare i den historiekulturella traderingen. Begreppet ”försvar” kan från början ha betytt endast en del av landets militära resurser som representerade dess övriga funktioner. Genom ett flitigt bruk i olika sammanhang
kan begreppet ha utvecklas till en synekdoke. Begreppet kom så små-ningom att beskriva kvaliteter hos Sveriges hela militära resurs, och på så sätt påverka verklighetsuppfattning, orientering mot framtiden och identitetsskapande. Eftersom svenska vapen enligt denna definition endast används till att försvara ett fredligt folk blir tropen en viktig beståndsdel i den narrativa identiteten.
De nationalistiska berättelserna driver genomgående en övervä-gande dygdetisk eller pliktetisk argumentation. Det är ibland svårt att avgöra skillnaden eftersom författarna ser ett fosterländskt sinnelag som en plikt.402 Citaten visar att det är folkets plikt att ställa upp för fosterlandet och dess självständighet. Sensmoralen landar därmed i en anda av stolthet då dessa intentioner förverkligas av de handlande sub-jekten. Argumentationen förs även enligt konsekvensetiska linjer, vil-ket medför att handlandet kan ses som rättfärdigt. Exempel på detta kan ses i Odhner, Westman & Forssell:
Först 1942 kom en försvarsordning till stånd, som upprättade full krigs-beredskap inom här, flotta och flygvapen. Under sådana förhållanden måste Sverige nöja sig med att söka bevara sin frihet och neutralitet och såvitt möjligt hjälpa sina nordiska grannar i deras nöd. När kriget i Norge upphört år 1940, nödgades Sverige tillsvidare medge tyskarna att på våra järnvägar överföra krigsmateriel och permitterade soldater och forsla manskap mellan olika tyska förläggningar vid atlantkusten. Likaså tillät vi, att en tysk division vid det rysktyska krigsutbrottet 1941 transporterades från Norge till Finland. Men sedan vår försvarskraft ökats, förbjöds 1943 all dylik trafik. Under krigstiden lämnades i olika samband betydande hjälp i penningar och varor till Finland, Danmark och Norge. I Sverige hade de danska och norska motståndsrörelserna ett verksamt stöd och utbildades danska och norska trupper och po-lisstyrkor. Där omhändertogs också omkr. 50 000 danska och norska flyktingar.403
Oavsett om det är kungar, regeringar eller det närmast mytiska be-greppet folket som kan ta äran åt sig, är detta den entydiga sensmo-ralen, präglad av både stolthet och rättfärdighet. Dessa formuleringar får även betydelse för den narrativa identiteten. Berättelserna om vad
det innebär att vara svensk utformas med dessa argument som bas. I den dygdetiska argumentationen blir svensken den som modigt ställer upp för sitt fosterland och inte tvekar inför faran. När denna berättelse kombineras med berättelsen om den hjälpande svensken skapas en stark grund för skapande och legitimering av en narrativ identitet.404 Man kan i Odhner & Westman och Odhner, Westman & Forssell se en glidning mellan olika argumentationslinjer. I den förstnämnda är det en ”fosterländsk anda” som skall frammanas, medan det i den an-dra utgåvan är en ”offervillig anda”.405 Att olika delar av en berättelse inte alltid är koherenta negligeras, även då de förekommer i samma lärobok. Grimberg & Söderlund skriver:
Sveriges utrikespolitik efter 1920 gick framför allt ut på att lojalt uppfyl-la de förpliktelser, som det medförde att vara medlem av folkförbundet, men att undvika att indragas i tvisterna mellan stormakterna. Några bundsförvanter sökte vårt land inte, ej heller garantier för sitt område. Samarbetet mellan Nordens folk, som hade betytt så mycket under kri-get, utvecklades dock i hög grad.406
Mitt antagande är att denna inkoherens är något som, medvetet eller sannolikare omedvetet, förbises så länge berättelserna fyller en vik-tig existentiell funktion för det kollektiva minnet och den narrativa identiteten. Om inkoherensen uppmärksammas upplöses berättelsen och dess legitimerande funktion upphör, vilket kan leda till individu-ell individu-eller kollektiv identitetskris. Eftersom en svensk narrativ identitet inte längre byggde på militära bedrifter krävdes nya berättelser som kunde legitimera rollen som moralisk stormakt. Detta innebär att be-rättelsens funktion får högre prioritet än kravet på att berättelsen är konsistent. Kristian Gerner och Ann-Sofie Nilsson knyter begreppet moralisk stormakt till en socialdemokratisk utrikespolitik under efter-krigstiden, men jag menar att dessa attityder även fanns hos konserva-tiva läroboksförfattare under 1940-talet.407