Än tycks emellertid inte den svenska fredligheten under 1800-talet helt ha slagit igenom. Sveriges aktivistiska planer i samband med skan-dinavismen och Krimkriget redovisas fortfarande i de äldre böckerna
i denna kategori.415 Planerna i samband med skandinavismen kom att leva kvar längre i läroböckerna än vad ambitionerna att ingripa i Krimkriget gjorde.416 Aktivismen beskrivs emellertid som ett pro-jekt som var dömt att misslyckas, och som rådigt avstyrdes av mer omdömesgilla krafter inom landet. De krigiska intentionerna fram-ställs nu som kungliga projekt, vilka de kloka regeringarna lyckades avstyra. Ett exempel på detta är Bäcklin som beskriver det som ”en äventyrlig politik”.417 Från 1990-talet blir det allt ovanligare att dessa erfarenheter överhuvudtaget aktualiseras i berättelserna. Den fredliga berättelsen accentueras med hjälp av alternativa berättelseelement och 1800-talets utrikespolitik får allt mindre utrymme i berättelserna.
Försvarsstriderna förs allt mer åt sidan under den aktuella perioden och unionskrisen beskrivs inte längre som en revolution som hotar den svenska tryggheten, utan som ett resultat av rättmätiga krav från ett parlamentariskt föregångsland.418 Kumliens bok kan återigen ses som ett gränsfall mellan de två olika berättelserna. Norge anses ha haft goda skäl att dra sig ur unionen, men berättelsens sensmoral blir att kung Oscar och hans son Gustavs fredliga sinne avgjorde krisen till det bästa, vilket skapade ”en i världen i övrigt ytterst sällsynt fredlig avveckling”.419 Denna andemening är vanlig även i yngre läroböcker, dock med mindre betoning på kungens agerande. Bäcklin menar att det var stormakternas inflytande som hindrade krisen från att utveck-las till ett krig.420 Borg & Nordell betonar att Norge var ett parla-mentariskt föregångsland, men fokus läggs på jämförelsen med de kri-giska andra. Författarna skriver: ”Ute i Europa hårdnade de nationella motsättningarna till nya kriser. I Norden bildades en nära hundraårig nationell frihetsrörelse på fredlig väg.” 421 Bergström beskriver istället hur högern i Sverige ville bevara unionen med militära medel men hur ”de flesta” var emot väpnad konflikt och därmed räddade freden.422 I den pragmatiska neutralitetsberättelsen kommer försvarsfrågan allt mer att inkorporera frågan om parlamentarism, och berättelsen får därigenom en annan sensmoral.423
nationa-listiska berättelsens beskrivning av Gustav V:s agerande under borg-gårdskrisen och första världskriget kommer efter hand att försvinna. En majoritet av de senare utgivna läroböckerna tar Staaffs parti i borg-gårdskrisen. Gustav V, ”hans dolda rådgivare”, eller ”de högre sam-hällsskikten” blir således de som motverkar parlamentarism, fred och neutralitet, till skillnad från Staaff som vill satsa på sociala reformer.424 Endast två av läroböckerna i denna kategori framställer borggårdskri-sen ur ett kungavänligt perspektiv, och skapar på så sätt alternativa sammanhang.425 Kumlien påpekar att neutraliteten kunde bevaras tack vare Hammarskjölds skickliga politik och Gustav V:s initiativ. Borg & Nordell menar att de svenska sympatierna var på Tysklands sida men att endast ett fåtal aktivister var beredda att gå i krig. I övrigt var både folk och statsledning besjälade av en stark önskan att bevara freden.426 Båda dessa läroböcker balanserar mellan de olika berättel-sekategorierna. Kumliens och Borgs & Nordells tydligt pragmatiska hållning i samband med skildringen av andra världskriget har dock gjort att jag placerat dem i den aktuella kategorin. I andra samtida lä-roböcker tycks det omöjligt att okommenterat hävda att ”Sverige” stod på Tysklands sida. Den historiekulturella kontexten tycks ha inlem-mat andra världskrigets erfarenheter och författarna tolkar även första världskriget med utgångspunkt från dessa. Bergström beskriver emel-lertid skeendet på ett sätt som skapar en alternativ spänning i intrigen:
Till bönderna på borggården höll Gustav V ett tal, skrivet av dolda råd-givare. Han förklarade att ”försvarsfrågan i sin helhet bör behandlas och avgöras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang” […] Kungen lyckades få en ny regering tillsatt med Hjalmar Hammarskjöld som statsminis-ter. Den nya regeringen hade inte något direkt stöd i riksdagen, och på så sätt avbröts utvecklingen mot parlamentarism.427 [- - -] I Sverige tog man i de högre samhällsskikten parti för Tyskland särskilt i krigets början. Det fanns grupper från olika samhällslager som arbetade för ”en modig uppslutning på Tysklands sida”. De här s k aktivisterna vann emellertid inte någon bredare opinion för sina syften och regeringen sökte konsekvent hävda Sveriges neutralitet.428
Om man associerar Gustav V med de högre samhällsskikten blir re-sonemanget något ologiskt. Denna inkoherens kommenteras inte, utan folket och regeringen får representera de fredliga goda krafterna i landet. I 2007 års utgåva har intrigen ändrats. Gustav V utser en konservativ regering, vilket gör att den parlamentariska utvecklingen avstannar. Striden löses automatiskt vid krigsutbrottet eftersom både Staaff och Branting utlovar borgfred. Inga aktivistiska planer eller tys-ka sympatier redovisas utan fokus läggs på att ”Hungerskjölds” politik förorsakade försörjningsproblem.429 Berättelsen är nu mer koherent när vissa erfarenheter uteslutits i förhållande till äldre berättelser. Den för den narrativa identiteten besvärande tyskvänligheten är borta och de goda och onda krafterna tydligare profilerade.430
Skildringarna av borggårdskrisen och första världskriget är berät-telsens stegring. Det är här den hållning grundläggs som skall bli den normerande under den fortsatta utvecklingen. Sveriges isolationistis-ka inställning framställs allt mer som grundmurad och den nordisisolationistis-ka sammanhållningen står inte längre i fokus.