En berättelse karakteriseras av en intrig, vilken kan delas in i fem stadier. Dessa stadier är introduktion, stegrande handling eller kom-plikation, klimax eller konflikt, upplösning samt konklusion med vid-hängande sensmoral. Var handlingen tar sin början och hur berättel-sen introduceras och periodiseras är beroende av vilka frågor som ställs till historien, och har följaktligen ett nära samband med berättelsens meningsskapande funktion. I nuet fullföljs avsikter från det förflutna samtidigt som förväntningarna inför framtiden styr vilka händelser och processer som fokuseras i texten. Det andra, stegrande stadiet i intrigen kan markeras med uttryck som speglar föreställningar om framsteg eller förfall, modernt eller omodernt, trygghet eller otrygg-het.250 De språkliga markörer jag söker efter i texterna är begrepp som allt mer, allt mindre, ännu och fortfarande. Dessa partier är ofta tem-pusöverskridande och gör att intrigen förs framåt i tidsdimensionen.
Intrigens vändning kan ses som berättelsens konflikt eller klimax. Den tidigare utvecklingen har skapat en situation eller en konflikt som blir berättelsens kulmen. Denna leder i sin tur vidare till upplös-ningen och dess vidhängande konklusion, sensmoral och orientering mot framtiden. Berättelsens slut är målet och det viktigaste skälet för att överhuvudtaget berätta berättelsen.
och avslutande meningar. De äldre läroböckerna tillämpade inte det stilistiska greppet ”in medias res”, utan började med att slå fast de viktigaste förutsättningarna för utvecklingen. Jag utgår därför från att det är i inledning och avslutning som kontinuitet och koherens i berät-telsen tydligast kan skönjas. Det är även i relation till inledningen och upplösningen som peripetin måste sökas. Del och helhet får hela tiden belysa varandra i analysen.251 I introduktionen sås de normativa frön som skall leda till kulmen. Exempel på detta kan vara en rubrik som ”Det svenska näringslivet under fredens århundrade”.252 Det är dock viktigt att vara uppmärksam på att redigeringen av de olika kapitlen i läroböckerna inte alltid, eller ens oftast, speglar berättelsernas narra-tiva strukturer. Greimas strukturalistiska infallsvinkel används också genomgående som ett verktyg för att fördjupa analysen.
Avhandlingen redovisar även analyser av de troper och signifikanta begrepp som frekvent förekommer i berättelserna utifrån de teore-tiska ramar som redovisats i teoriavsnittet. Med troper menas här de språkliga omskrivningar, retoriska figurer och generaliserande epi-tet som används i berättelserna.253 Dessutom analyseras de retoriska vändningar och argument som används. Författarna legitimerar sina ståndpunkter med olika etiska resonemang, vilka också ger vägled-ning om berättelsernas orientering och sensmoral. Berättelser som företrädesvis presenterar en dygdetisk retorik kommer att landa i en sensmoral präglad av stolthet eller skam. Det är exempelvis en svensk dygd att försvara fosterlandet, vilket när det lyckas understödjer en nationell självkänsla och stolthet. Andra retoriska strategier bygger på konsekvensetiska argument, vilket leder till omdömen om rättfärdigt eller orättfärdigt handlande. Även om politikers handlande inte var ärevördigt kunde det få goda konsekvenser, och agerandet blev således rättfärdigt. Jag kommer i analysen att söka efter dessa retoriska vänd-ningar för att se på vilka olika sätt en svensk narrativ identitet skapas och återskapas.
Rüsens berättelsetypologi kommer också i vissa sammanhang att tas i anspråk som teoretisk resurs. Ett problem är att tolkningen av
Rüsens berättelsetypologi divergerar mellan olika forskare.254 Jag efterlyser generellt en högre grad av problematisering när det gäller kategoriseringen av berättelser enligt Rüsens typologi. Personligen anser jag att dessa problem i nuvarande forskningsläge överstiger de heuristiska förtjänster som typologin onekligen besitter. Som en kon-sekvens därav kommer jag därför inte att genomgående operationali-sera dessa kategorier, men vid enstaka tillfällen resonera kring enskilda textpartier som uppfyller kriterierna för olika berättelseformer. Jag är av den uppfattningen att arbetet med att mäta progression av historie-medvetande måste fortskrida inom det historiedidaktiska forsknings-samfundet, samtidigt som detta arbete inte får konkurrera ut andra infallsvinklar. Historiemedvetande visar sig rimligen i alla historiska berättelser, och man kan identifiera hur dåtiden relateras till framtiden utan att nödvändigtvis gradera. Ett fokus på vilka berättelser som har dominerat och vilken narrativ identitet dessa kan ha genererat är en framkomligare väg.
Bildernas betydelse för meningsskapandet kommer till viss del att behandlas i analysen. Under de första decennierna av undersöknings-perioden var bilder sällsynta, och då de förekom visade de nästan uteslutande kungar och prominenta herrar. Olika illustrationer blev sedan allt vanligare, för att mot slutet av undersökningsperioden få en stor del av läroböckernas utrymme. Resonemang kring dessa bil-der infogas vid de tillfällen då jag anser att de kan ha haft betydelse för meningsskapandet eller då förlagen har bytt bilder utan att texten har förändrats. Det som problematiserar analysen är frågan vem som har valt bilderna. Efter vad som framkommit i en intervju med en läroboksförfattare är det förlagets bildredaktörer som väljer bilderna. Författaren påpekar emellertid att han har haft möjlighet att påverka dessa val.255 Huruvida dessa förhållanden är generaliserbara kan jag inte avgöra. Denna urvalsprocess påverkar dock inte det meningsska-pande som läsaren och tolkaren av bilderna sedermera gör.
Det identifieras fem olika teman i materialet, vilka kan ses som fem meningsbärande huvudberättelser. Man skulle även kunna tolka varje
underberättelse som en egen berättelse med sin unika narrativa form, temporala utsträckning och sensmoral. Jag har dock valt den aktuella strukturen för att underlätta jämförelsen med elevernas berättelser. Ur ett hermeneutiskt perspektiv måste man understryka att vilka teman läsaren tycker sig urskilja är en direkt följd av läsarens egen historiska kontext. Tolkaren blir alltid en länk i den förmedling och transfor-mering av värderingar, tematiseringar och perspektiv som hela tiden fortgår.256 I min tolkning infogas implicita ”därför att” för att skapa koherens i berättelserna. Hur dåtidens elever tolkade dessa kausala samband och temporala dimensioner är omöjligt att veta, men jag utgår från att vår kulturella tradition har skapat vissa tolkningsramar som är gemensamma för oss. Berättelserna hade och har funktionen att skapa, stabilisera eller förändra deras såväl som min identitet.
För att skapa förutsättningar för en intersubjektiv bedömning av tolkningarna redovisar jag utförliga resonemang. Den rikhaltiga fö-rekomsten av citat har till syfte att skapa transparens och reliabilitet i analysen. Redovisningen av citaten är en medveten strategi då jag anser att författarnas och elevernas egna formuleringar och ordval är av största vikt då det gäller att ringa in berättelsernas sensmoral. Det är min övertygelse att samtidigt som jag sammanfattar och refererar formuleringar, filtrerar dem genom mitt eget historiemedvetande, och på så sätt lägger till en meningsdimension som inte finns i den ur-sprungliga texten.257 Ett annat argument för att vara generös med citat är att det skapar förutsättningar för läsaren att se alternativa berättelser i materialet. Jag har här försökt att ”leva som jag lär” och öppna upp för en fortsatt diskussion kring olika tolkningar. Strävan efter kom-munikation och perspektivmångfald skall ses som ett övergripande mål för avhandlingen. Då berättelserna oftast är skrivna av många olika författare blir sammanhangen ibland otydliga. Detta förhindrar dock inte att läsaren gör kausala kopplingar för att skapa mening i berättelsen och göra världen begriplig.
De fem narrationer jag fokuserar på är berättelsen om det neutrala Sverige, berättelsen om vandringen från Fattigsverige till välfärds-
el-ler välståndsland, berättelsen om det demokratiska Sverige, berättelsen om främlingen och berättelsen om hur Sverige blev jämställdhetens föregångsland. De är alla teman som stått i fokus för forskning och de-batt under de senaste årtiondena. Jag har dock inte tagit del av någon forskning som på ett övergripande sätt studerat hur dessa berättelser förändrats över tid, och hur de konvergerat och divergerat i svenska historieläroböcker. Andra teman som skulle kunna vara föremål för analys är berättelsen om Sveriges förhållande till Europa, berättelsen om det svenska näringslivet, miljöberättelsen eller berättelsen om det jämlika landet. Jag har valt de aktuella perspektiven eftersom jag anser att de har stor betydelse för legitimeringen av en svensk narrativ iden-titet, men är samtidigt medveten om att alternativa perspektiv är både rimliga och värda att utforska. Olika berättelser har fått olika stort utrymme i avhandlingen, vilket är avhängigt av hur mycket som finns skrivet om respektive tema i läroböcker och elevtexter.
Läroböckerna gavs i många fall ut under ett stort antal år, med mycket små tillägg eller omarbetningar. För att få en bild av de för sin tid utmärkande tendenserna är det centralt att närmare studera någon av de tidigaste upplagorna, samt att se vilka ändringar och tillägg som senare skett. Detta är också viktigt när man analyserar intrigen. Den ursprungliga strukturen förskjuts då ytterligare berättelseelement läggs till utan att gamla tas bort. Detta kan leda till att berättelserna brister i koherens och kontinuitet, men ger samtidigt spännande underlag för analyser av avsedd mening, orientering och narrativ identitet.
Sammanfattningsvis är det viktigt att understryka att jag har ett pragmatiskt förhållningssätt till de redovisade teoretiska verktygen. De teorier och metoder som hjälper mig att komma åt meningsska-pande i en specifik analyskontext tas i anspråk och anpassas efter de förutsättningar som det aktuella materialet ger. Min förhoppning är att flera olika analysredskap skall kunna komplettera varandra och ge en mer komplex bild av materialet.
Material
Materialet består dels av 52 läroböcker utgivna mellan 1931 och 2009, dels av 54 elevtexter insamlade år 2010. Jag har inte haft som målsätt-ning att analysera samtliga läroböcker som gavs ut under de aktuella decennierna. Jag har dock försökt att få ett så brett och representativt material som möjligt. Merparten av de under åren utgivna gymnasie-läroböckerna finns därför representerade i materialet. De läroböcker jag har uteslutit är i de flesta fall de där samma författarkonstellation ger ut i det närmaste identiska läroböcker anpassade för olika linjer på gymnasieskolan. Jag har även valt att infoga fem historieläroböcker för realskolan. Eftersom gymnasieskolan under de första decennierna av undersökningsperioden vände sig till en betydligt mer avgränsad grupp av elever jämfört med den senare gymnasieskolan, ansåg jag att materialet från 1930-, 1940- och 1950-talen borde kompletteras. De senare gymnasieläroböckernas omfång och stoffmängd befinner sig närmast på en nivå mitt emellan realskolans och gymnasieskolans läroböcker. När det gäller realskolans läroböcker har jag dock inte strävat efter att få tillgång till ett så stort material. Ett möjligt urvals-kriterium hade kunnat vara att analysera de läroböcker som haft de största försäljningsframgångarna. Dessa uppgifter har dock inte varit möjliga att frambringa.258 När jag refererar till läroböckerna i löpande text har jag för läsbarhetens skull genomgående valt att utesluta ”med flera” då läroboken är skriven av flera författare. Dessa uppgifter fram-går dock i noterna.
Jag har haft som målsättning att integrera de läroböcker som använ-des då avhandlingen författaanvän-des, men jag har inte, med ett undantag, tagit med de läroböcker som författats inför den nya gymnasieskolan 2011. Undantaget är Sture Långströms Historia – 1 då, nu och
se-dan, som ursprungligen planerades inför den inhiberade
gymnasiere-formen 2007 och därför fanns i tryck tidigare än övriga läroböcker. Avgränsningen bakåt i tid är svårare att göra. Min slutliga avgränsning
baseras på en önskan att inlemma en tidig representation av första världskriget och den ekonomiska kris som uppstod under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. Detta för att kunna se hur dessa företeelser fogades in i olika temporalt dimensionerade berättelser.
Elevtexterna samlades in under försommaren och hösten 2010. Alla texter är skrivna av elever från en och samma skola. Jag har inte på något sätt försökt att uppnå representativitet, eftersom jag anser att detta inte är möjligt då urvalet är begränsat. En mer elaborerad be-skrivning av dessa texters tillkomstprocess finns i anslutning till de aktuella kapitlen.
3
Forskningsläge
Att skriva ett forskningsläge innebär att man sätter in sin egen forsk-ning i en berättelse. Forskaren väljer var berättelsen skall ta sin början och hur handlingen skall stegras. Givetvis vill hon eller han se sin egen forskning som intrigens peripeti. Berättelsen skall även orien-tera framåt mot nya forskningsfrågor och utmaningar för vetenskaps-samfundet. Att skapa denna berättelse handlar, liksom allt annat me-ningsskapande berättande, om att välja bort.
Denna avhandling måste dock oundvikligen ses som ett möte mel-lan flera olika berättelser, ett möte som förhoppningsvis kan generera nya frågor och perspektiv. Jag har medvetet valt att sammanföra teore-tiska riktningar som inte alltid har setts som kompatibla, men som jag menar kan befrukta varandra. Genom valen av signifikanta begrepp och troper talar forskaren om i vilket samtal hon vill ingå, och genom vilka glasögon hon vill bli läst. Som White har påpekat finns kontex-ten även i texkontex-ten.259
Den stora metaberättelsen som avhandlingen ingår i är den her-meneutiska tolkningstraditionen. Filosofer som Martin Heidegger, Hans-Georg Gadamer och Paul Ricoeur har initierat berättelsens början, där avsaknaden av ett orörligt epistemologiskt fundament är det centrala.260 Kunskap är inget evigt eller oföränderligt utan ska-pas oupphörligen på nytt i nya tolkningsprocesser. Sökandet efter den absoluta sanningen är ett omöjligt projekt, helt enkelt för att den inte finns.
meningsskapande huvudrollen. Denna berättelse kan i sin tur delas upp i två underberättelser. Den ena handlar om hur historia kom-municeras generellt i samhället. I den andra är handlingen förlagd till skolsalarnas historielektioner. Min avhandling kommer att beröra båda dessa områden och kan därför ses som en bro mellan dessa tradi-tioner. I båda dessa inriktningar har begrepp som historiekultur, his-toriemedvetande, berättelse, historiebruk och kollektivt minne intagit en central position.
Den mer generella historiedidaktiska berättelsen, i narrationsteore-tisk tappning, tar sin utgångspunkt i att människan skapar mening i tillvaron genom att organisera den i berättelser. Även här har de tidigare diskuterade filosoferna, historikerna och idéhistorikerna Da-vid Carr, Paul Ricoeur, Jörn Rüsen och Hayden White lagt grunden för intrigen, vilken i en svensk kontext har förts vidare av historiker som Martin Alm, Martin Wiklund, Marie Cronqvist och Lina Stur-felt. Alm kan ses som pionjären i detta sällskap. Hans avhandling visar hur två olika berättelser har givit motstridiga bilder av Amerika i den svenska historiekulturen. Amerika som modernistiskt föregångs-land har ställts mot berättelser om det hotfulla och förfallna föregångs-landet. Amerika kom därför att utgöra jämförelsepunkten i berättelserna om Sveriges framtid, som förebild eller avskräckande exempel. Alms ut-gångspunkt är, liksom min, att vi genom att berätta om ”de andra” egentligen berättar om oss själva.261 Berättelserna om den onde spio-nen som på olika sätt hotade Sverige är utgångspunkten i Cronqvists avhandling. Berättelser om spionen har haft funktionen att definiera sin motsats, det trygga och neutrala folkhemmet.262 Sturfelt redovi-sar i sin avhandling berättelser om första världskriget i svensk vecko-tidningspress. Hon fokuserar på hur svenska värderingar kommuni-ceras genom dessa berättelser. 263 Förutom den narrativa teoretiska infallsvinkeln är beröringspunkterna med mitt projekt intresset för hur svenskhet beskrivs och fogas in i större berättelser. Vid operationa-liseringen av de narrationsteoretiska verktygen ser jag ingen avgörande skillnad mellan Alms, Cronqvists, Sturfelts, Wiklunds och min
håll-ning. Deras arbeten har därför utgjort en stor och viktig inspirations-källa vad det gäller att spåra berättelsers meningsskapande.
Wiklunds avhandling är den som tematiskt ligger närmast min egen. Det är även en avhandling som både tematiskt och teoretiskt har givit ett utgångsläge att arbeta vidare från. Wiklund presenterar fem olika berättelser om Sveriges historiska utveckling under 1900-talet, var och en utifrån sin ideologiska premiss. Syftet är dels att identifiera vilken kritik mot det moderna Sverige som framförts från olika håll, dels att bedöma vad som är en rimlig berättelse om det moderna Sve-rige.264
Föreliggande studie gör inte anspråk på att gradera de olika berät-telserna som mer eller mindre rimliga, utan jag nöjer mig med att presentera vilka berättelser som förekommer och göra tentativa an-taganden om varför de ser ut som de gör. Jag betraktar det inte bara som ett omöjligt projekt att kora en rimlig berättelse om Sverige, utan ser det inte heller som eftersträvansvärt. Ricoeur menar att man i av-saknaden av konsensus och fundament istället måste ta till vara den resurs som finns i demokratins synliggjorda konflikter och alternativa berättelser.265 Detta innebär dock inte att alla berättelser är lika rim-liga. Koselleck uttrycker detta som att ”everything can be justified, but not everything can be justified by anything”.266
Den som läser referenserna i denna avhandling ser att det finns två namn som är väl representerade i notapparaten. Ulf Zander och Bo Stråth har båda bidragit med forskning om hur historia förmedlas i samhället och vad det är som gör att denna förmedling förändras. Zanders avhandling är en viktig utgångspunkt för kartläggningen av de historiekulturella kontexterna.267 Hans fokus på historiebruk och historiens funktion i samhället, både i avhandlingen och i övrig forsk-ning, har utgjort ett betydelsefullt avstamp.268 Stråths arbeten om hur historia har konstrueras och förmedlas i en svensk kontext, vad denna förmedling betyder för identitetsfrågor och det teoretiska ramverket för denna förmedling, har också utgjort en viktig plattform.269
med den generella, lagt ett allt större fokus på meningsskapande, his-toriemedvetande, historiekultur, berättande och historiebruk. Denna tradition växte fram i Sverige under 1980-talet under tyskt och danskt inflytande. Historiedidaktiker som Karl-Ernst Jeismann, Jörn Rüsen, Sven Sødring Jensen och Bernard Eric Jensen kom att inspirera svens-ka forssvens-kare att överge ett enkelriktat fokus på ”hur-frågorna” för att istället fråga sig vilket syfte historieundervisning har för människor. Historieämnets existentiella dimension kom därmed att utgöra fokal-punkten.270 Birgitta Odén, Christer Karlegärd, Klas-Göran Karlsson, Per Eliasson och Ulf Zander har fört det historiedidaktiska samtalet vidare under de följande decennierna.271 Teorierna kring historiemed-vetande, historiekultur och historiebruk kom därmed att operationa-liseras i en mängd olika sammanhang. Under åren 2009–2012 kunde man notera en kvantitativ ökning av den historiedidaktiska ningen. Regeringens satsning på kvalificerad ämnesdidaktisk forsk-ning resulterade i ett stort antal licentiat- och doktorsavhandlingar.272 Även den här avhandlingen är ursprungligen en del av denna stora forskningssatsning.
Några avhandlingar och verk, producerade under åren före denna historiedidaktiska våg, bör dock uppmärksammas. Dessa har på olika sätt utgjort avstamp för senare forskning i allmänhet, och för min avhandling i synnerhet. Dessa verk kan kategoriseras i två huvudgrup-per. Dels finns de som inriktar sig på historiemedvetande, identitet och historiebruk, dels finns renodlade läroboksanalyser. Det går inte att dra någon tydlig skiljelinje mellan dessa två kategorier, eftersom flera av avhandlingarna, inklusive min egen, passar in i båda katego-rierna. Läromedelsanalyser har dessutom ingått i mer allmänna histo-riedidaktiska avhandlingar och som inlägg i samhällsdebatten, vilket också måste ses som en del av forskningsläget.
Kenneth Nordgren behandlar frågan om vems historia som ges ut-rymme i det mångkulturella samhället. Han har tagit ett brett grepp