Det står ett antal människor och väntar på en buss vid ett av stadens torg. Är det en grupp? Jag ber en passerande vid utkanten av torget beskriva vad han ser. Jodå, han benämner människorna som en grupp: "Det står en grupp människor där borta vid busshållplatsen." Jag frågar en av dem som står i kön: "Tillhör du den här gruppen?" Hon ser förvirrad ut. Jag försöker förklara mig: "Skulle du beskriva dig som tillhörig en grupp människor, den här gruppen, som nu står och väntar på bussen?" Förvirringen verkar inte avta
nämnvärt. "På sätt och vis, vi står ju här ihop, och vi har ju samma mål, nämligen att resa med nians buss. Men... ja, jag vet inte. Jag kan väl inte säga att jag upplever mig som tillhörig en bestämd grupp här på torget. Frågan låter egentligen mycket akademisk."
Det är den naturligtvis. Frågan har enbart betydelse om man är intresserad av att närmare undersöka de processer som sker i grupper, hur dessa processer genomsyrar och påverkar alla i gruppen ingående enskilda individer, hur dessa i sin tur reagerar på och därmed bidrar till att påverka gruppen. Genom sådana studier vill man försöka få svar på frågor rörande vilka förändringar som sker – med såväl enskilda individer som med de organisationer vi bygger upp och omger oss med. Vi kan även studera de ibland något krampaktiga försök till motstånd mot dessa förändringar vi utvecklar. Sådana motstånd är inte sällan uttryck för
individuella eller kollektiva psykiska försvar.
Frågan om exakt vad som konstituerar en grupp har försökt besvaras av åtskilliga socialpsykologer. Cooley
benämner de viktigaste som primära grupper: det är de som bärs upp av ett kontinuerligt nära och långvarigt samarbete.
Cooley benämner primärgruppen som det sociala livets källa; det är den som förser oss med det stöd vi behöver för att kunna utvecklas till kompetenta, sociala varelser.
Sekundärgrupper, ibland även benämnda referensgrupper, är följaktligen de något mindre frekventa sociala
mötes-platserna: det kan vara intresse- eller yrkesföreningar,
grannarna i bostadsområdet, kolleger på arbetsplatsen i stort etc. Dessa är naturligtvis inte betydelselösa, eftersom de medverkar till ett klargörande av identitet, sociala gränser och därmed föreställningar om både möjligheter och omöjligheter.
Puristiska forskare, som Homans, har dock gått längre när det gäller att avgränsa och säkerställa gruppbegreppet.
Observationer av frekvensen av och platserna för människornas möten, och vad som utbyts individerna emellan, har lett honom till en mer precis, låt vara kanske inte mer meningsfull, definition av begreppet grupp.
Inom socialpsykologin är det även vedertaget att benämna grupper som formella respektive informella.
Formella grupper är strukturerade och fastställda, vanligen av en väldefinierad organisation, t.ex. ett företag. De har således konstituerats med avsikt att nå vissa bestämda mål.
De informella grupperna bildas utan sådana klargjorda strukturer. De uppstår ofta spontant på grund av fram-växande sociala behov och intressen. Att den informella strukturen, och de informella processerna, ofta har minst lika stor betydelse för människans agerande som de formella
har belysts i flera socialpsykologiska experiment. Ett av de mer kända har givit upphov till den så kallade Hawthorne-effekten (från Western Electric Company i Hawthorne i USA), där forskarna under 30-talet fann att enbart det faktum att de intresserade sig för att studera företeelser på fabriken – det gällde såväl den fysiska miljön som
detaljerade observationer av arbetarnas beteenden och
vanemönster – fick de flesta anställda att producera mer och trivas bättre: dels blev de uppmärksammade, dels innebar forskningen i sig en stimulerande omväxling (se bl.a.
Schellenberg, s. 193 ff.).
Vad konstituerar då en grupp? Det finns som framgått flera mer eller mindre fantasifulla avgränsningar och
definitioner. Svedberg (1992) har sammanställt flera av dem till följande: "I en grupp samspelar medlemmarna (minst två) för att nå ett mål eller utföra en uppgift" (s. 11).
Människorna i busskön bildar därmed inte en grupp av betydelse. De samspelar nämligen inte för att nå sina mål.
Det är ett antal avgränsade, enskilda personer som samlats på den plats som bussbolaget och stadens myndigheter uppsatt som en lämplig hållplats – ingenting annat.
Det arbetslag av snickare, elektriker, rörmontörer och målare som under en längre tid samverkar i avsikt att få upp ett hus på en plats går dock att definiera som en grupp.
Likaså bilförsäljarna på det stora bilföretaget, eller de åtta människor som under två–tre års tid möts en bestämd tid i veckan i avsikt att tillsammans skapa förutsättningar för att lära känna sig själva mer. I dessa sammanhang produceras specifika kulturer: föreställningar, idéer, normer, regler,
visioner. Det är den kulturen som bildar basen för de enskilda individernas sinnelag, dvs. det som vi uppfattar som individuella karaktärsformer: frågor som tillit eller misstro, förhoppningar eller hopplöshetskänslor, mod eller missmod, intellektuell vitalitet eller tröghet, kreativitet eller reaktionär återhållsamhet. Därmed inte sagt att gruppen ger upphov till allt, och antagligen inte till all detaljutformning av den enskildes förhållningssätt. Det finns faktiskt även genetisk arvsmassa, och det finns rent biokemiska och fysiologiska olikheter människor emellan. Men gruppen kan ändå beskrivas som en av våra "mödrar": vi har alla fötts i och ut ur en mycket specifik grupp (primärfamiljen), och de personer som befolkade den föddes också i och ut ur mycket specifika grupper. Formationen, skapandet, av
primär-familjen ledde till något som blev till den första psykiska
"mjölk" vi drack.