Terapeuten utövar sin roll genom att ta ansvar för upprätt-hållandet av gruppens ramar och struktur samt genom de interventioner hon/han gör. I början av grupptiden ligger tyngdpunkten dels på att befästa ramar och normer, som skapar en trygg analytisk miljö, dels på att anpassa struk-turen till den ångestnivå som är optimal för de enskilda individerna. Långa tystnader kan kännas mycket pressande och leda till hämmande försvar eller begynnande dissocia-tion. Gruppledaren kan genom att inte låta tystnaden pågå för länge ge mer struktur om ångestnivån tenderar att bli för hög. Exempel på interventioner kan vara att fråga vad
tystnaden står för eller vad som sker inombords medan tystnaden pågår. Det kan röra sig om rädsla för att göra bort sig, skamkänslor, oro att bli avvisad om man ger utlopp för sina känslor, eller en magisk föreställning av att om man bara inte talar om svårigheterna så blir de inte verkliga.
Gruppens tema blir då att arbeta med alla dessa fantasier som hämmar den öppna kommunikationen. Det är viktigt för gruppledaren att skapa en accepterande atmosfär, som leder till den fritt flytande kommunikation som grupp-analysen bygger på. På vägen dit bearbetas motstånd som hämmar eller stoppar kommunikationen.
Gruppmedlemmarna söker till en början trygghet hos gruppledaren, som är den enda personen i gruppen de träffat tidigare. Detta får till följd att en stor del av kommunika-tionen går genom gruppledaren som hamnar i gruppens centrum (se figur 2). Dennes uppgift blir att ändra kom-munikationsflödet genom att få till stånd en gruppcentrering
och skapa ett nätverk av relationer som ersätter det första ledarcentrerade mönstret.
Kommunikationen går genom
gruppledaren Kommunikationen är
gruppcentrerad
Figur 2. Kommunikationsflödets förändring från inledande till etablerad fas.
Gruppcentreringsprocessen
Gruppcentrering innebär att gruppledaren vänder kom-munikationsflödet in mot gruppen genom att rikta in gruppmedlemmarnas seende på sin egen och gruppens process och gör interventioner som i första hand är baserade på gruppen-som-helhet. Detta behöver inte innebära att interventionen alltid riktas till hela gruppen. Grupp-centrering sker genom såväl explicita som implicita interventioner. Gruppledaren tar ansvar för att kommunikationsflödet inte fortsätter att i lika stor utsträckning som tidigare gå genom henne/honom.
Gruppledaren exemplifierar detta genom sitt eget förhållningssätt och blir en modell för ett gruppcentrerat rela
-terande dels genom explicita interventioner, dels genom mer subtila icke-verbala signaler. Exempel på explicita inter-ventioner är att ställa frågor som vänder sig till hela
gruppen, att returnera frågor som ställs till terapeuten, t.ex.
"det här är en fråga som kanske flera av er funderar på", att omformulera individteman till gruppteman, "ni andra
kanske har varit med om liknande?". Sammantaget kan sägas att gruppledaren håller fram de för grupprocessen viktiga observationerna för att hela gruppen skall engagera sig i och studera sin egen process. Ytterligare möjligheter är att fokusera på gemensamma stämningar som t.ex. en
spänning, förväntan, konflikt eller ambivalens.
De icke verbala signalerna kan vara ögonrörelser, exem-pelvis att då och då låta blicken svepa över gruppen. Medan en gruppmedlem talar ser gruppledaren också på de övriga, deras icke verbala responser såsom rörelse och mimik.
Gruppledaren kan med en lätt gest runt gruppen visa att det som sägs omfattar alla, nicka eller humma uppmuntrande när gruppmedlemmarna vänder sig till varandra, föra upp-märksamheten i en viss riktning genom att böja sig framåt eller vända sig vidare till en annan gruppmedlem. En hel del av gruppledarens deltagande och engagemang förmedlas på så vis till gruppmedlemmarna.
För att bevara det gruppcentrerade arbetssättet undviker gruppledaren att föra längre dialoger, att intervjua någon i gruppen, att vända sig direkt till en gruppmedlem med frågor och kommentarer till det sagda. En negativ
konse-kvens av att föra dialog i stället för att vända sig till gruppen som helhet är att de andra deltagarna hamnar i en passiv lyssnarroll. En annan negativ konsekvens är att det för vissa gruppdeltagare kan kännas som att terapeuten försummar dem när han/hon vänder sig specifikt till någon eller favoriserar vissa gruppmedlemmar eller ett visst tema.
Genom att direkt följa upp vad en deltagare säger föreligger risk att gruppledaren tömmer ut temat i stället för att låta det utvecklas av de gruppmedlemmar som känner sig berörda.
Detta förhindrar utvecklandet av gruppens process och hindrar eller utarmar gruppmedlemmarnas egna bidrag i form av associationer, spegling, erfarenhetsutbyte och konfliktbearbetning.
Som helhet kan betonas att gruppledaren i sina inter-ventioner genomgående prioriterar gruppen som ett
terapeutiskt instrument och inväntar gruppmedlemmarnas reaktioner. Därigenom visar gruppledaren att han i sin roll inte vill leda eller dominera gruppen utan komma in endast där han själv bedömer att hans intervention är av vikt för den fortsatta analysen.
Gruppledarens betydelse som modell och normbildare är stor. Han/hon blir auktoritet, överföringsobjekt och en modell för relaterande. Modellfunktionen finns där hela tiden. Vare sig terapeuten gör eller inte gör något blir det lika synligt för gruppmedlemmarna. Hur gruppledaren hälsar, ger ögonkontakt, visar engagemang eller motsatsen;
inte ser, inte bryr sig eller inte hälsar, är också av vikt.
Terapeutens engagemang, acceptans och förståelse av varje enskild deltagare är av stor betydelse för att patienten skall
kunna ta till sig terapin (Stiwne 1989, 1992). Gruppledaren gör också ett avsevärt inre arbete under och efter terapi-sessionerna. För varje session utvecklas och fördjupas kunskapen om de enskilda individerna. Detta engagemang på individplan sker parallellt med ett betraktande av
gruppen som helhet, där det individuella materialet relateras till gruppens dynamik. Gruppledaren måste också vara i kontakt med sina egna känslor, iaktta sin motöverföring, sina interventioner och deras konsekvenser.
Slutord
Sammanfattningsvis kan man om den formativa fasen säga att målet för gruppledarens arbete i denna fas är att få fram och bevara en tolererande och accepterande atmosfär, som möjliggör en fri och spontan kommunikation med gruppens blick engagerat riktad in mot sin egen process. Gruppen är redo att gå djupare in i sin analys och förstår sin del i
ansvaret att tillsammans med gruppledaren utforska tankar, känslor och relationsmönster. Gruppledaren har under den formativa fasen övergått från att vara ledare av gruppen till att bli ledare i gruppen, dvs. en speciell del av det totala nätverket – den observerande, kännande och tolkande del-tagaren. I och med detta är den formativa fasen genom-gången. Gruppen rör sig in i en period av fördjupad bearbetning, som mot slutet av psykoterapin övergår i en avslutande separationsfas.