utvecklingsaspekter
Psykodynamisk psykologi har under sin utveckling tagit upp element främst från psykoanalys men också från familje-psykologi, socialpsykologi och systemteori. Från psyko-analysen har hämtats grundhypoteserna att det psykiska livet till stor del är omedvetet och förmedvetet, att psykiskt fungerande i nuet formas av mönster från den tidigare personlighetsutvecklingen samt på intentionalitet, relationsbehov och sökande efter mening.
Katrin lyckades omedvetet med gruppens hjälp återskapa
situationen att vara "yngst" i en grupp där "ingen talar med henne om det som egentligen är betydelsefullt". Samtidigt gestaltar hon dessutom sina neurotiska hinder när hon säger sig "vilja vänta med att tala om sig själv".
Sigmund Freud skapade en metapsykologi som byggde på antagandet att psykiskt fungerande och psykiska mönster utvecklas i faser under vilka livsdrifternas (libidons) och dödsdrifternas (thanatos) derivat och mognadsformer styr utvecklingen. Driftsderivaten är enligt psykoanalytiska synsätt bland annat relaterade till kroppens växt och utveckling och särskilt till dess öppningar: mun,
tarm-öppning, genitalia. Freud kunde beskriva hur munnen, port för föda, smak och tal, både libidinöst och aggressivt
dominerar under första levnadsåret. Samtidigt med livets mest intensiva motoriska utveckling blir tarmöppningen dominerande symbol för utvecklingen under det andra och tredje levnadsåret som föremål för potträning, det vill säga början till social inträning, inlärning av lydnad och följsam-het. Därefter kommer enligt Freud början till den genitala utvecklingen under tredje till sjätte levnadsåret, en fas som betecknar höjdpunkten i den del av utvecklingen som huvudsakligen tilldrar sig i direkt samspel med föräldrarna.
Gradvis får sedan andra barn allt större inflytande, först i den sociala träningsfas under de tidiga skolåren fram till tonåren, som Freud kallade latensfasen – eftersom han i den tyckte sig se att den genitala utvecklingen åter slumrade under ytan. Den normala psykosociala utvecklingen går så över i pubertet och adolescens som leder genom emotio -nella, kroppsliga, genitala och sociala omvälvningar fram till vuxenlivet.
Beskrivningen av de olika utvecklingsfaserna har efter Freud utvecklats och fördjupats av åtskilliga författare tillhöriga de tre stora psykoanalystiska huvudströmningarna
"jag-psykologi" (Hartmann, 1939; A. Freud, 1952; Bettel-heim, 1967; G. Blanck & R. Blanck, 1976) "objektrelations-teori" (M. Klein, 1945; Fairbairn, 1952; Guntrip, 1968) och
"självpsykologi" (Kohut, 1971) liksom brobyggare dem emellan (Winnicott, 1965; Kernberg, 1975; Mahler m.fl., 1975; Pine, 1981). Erik Homburger Erikson, som närmast hörde till jag-psykologin, utvidgade beskrivningen av
identitetsutvecklingen i sitt "epigenetiska" schema till att skildra en serie av livsprojekt kring åtta existentiella
problemdimensioner. Med hans terminologi blev spännings-förhållanden mellan till exempel "tillit eller misströstan",
"autonomi eller skam", "initiativ eller skuld" och
"verksamhet eller underlägsenhet" betecknande för
dilemman och konflikter som i olika skepnad under olika livsåldrar bearbetas och omformas (1968).
Katrin förfogade över tillräcklig tillit för att fysiskt göra entré i gruppen men överväldigades senare av skam- och skuldrester som alltfort tilläts obearbetade regera hennes psykiska liv.
Erikson, som var mycket intresserad av socialantropologi, tydliggör hur livsfrågor sida vid sida av varandra cykliskt påverkar och påverkas av samspelen i det sociala nätverket, än den ena livsfrågan, än den andra i fokus. Var och en utvecklas endera framgångsrikt, vilket kan leda till mognad, skapande och vishet, eller misslyckas, vilket kan ge
stagnation, ofruktsamhet och apati. Terapigruppen är ett veritabelt kalejdoskop för sådana processer i ett mera avgränsat och tryggt format. Eriksons psykologi är alltför litet använd i gruppsammanhang, vilket är märkligt med tanke på hans socialantropologiska insatser.
Det centrala i den klassiska psykoanalytiska utvecklings-psykologin är hur det i begynnelsen omedvetna psykiska livet mognar och differentieras så att normativa ideal-funktioner (överjaget) och adaptiva, medlande och
verkställande jagfunktioner uppstår och i vilka faser och på
vilket sätt dessa funktioner utvecklas. En teoretisk utgångs-punkt är då konstaterandet att människan föds mycket mera ofullgången och hjälplös i psykiskt än i fysiskt hänseende.
Freud beskriver den nyfödde som ett helt oskrivet blad, som får sin identitet och sitt psykiska fungerande utifrån, först genom modern och senare genom båda föräldrarna.
Psykoanalytisk teori formulerades till en början tillbaka-blickande ur material från psykoanalyser med vuxna. Snart blev det en intellektuell nödvändighet att även studera barnet medan det ännu är barn för att bekräfta de uppställda teorierna. Eftersom det en forskare eller observatör kan observera starkt färgas av de begrepp och den människosyn han medför till forskningen, var det inte alldeles förvånande att en stor del av den i psykoanalysen postulerade libido-utvecklingen kom att igenkännas – och i viss mån förfinas – genom observationsstudier av små och späda barn.
Men det uppstod också invändningar. Melanie Klein fann i sina observationer av barnanalyser inga riktigt tydliga gränser mellan faserna. Inte heller kunde hon bekräfta de tidigare beskrivna karakteristiska driftsmönstren för de orala, anala och genitala faserna osv. I stället tycktes henne alla typer av driftsderivat finnas där redan mycket tidigt under första levnadsåret och till och med ansatser till genitalitet, primitiva ideal och hotbilder. Hon fastnade för dualismen mellan det eftertraktade och dyrkade och det fruktade och farliga hos den första och viktigaste personen i livet: modern. Hon menade att modern bäst symboliseras av bröstet, den kroppsliga källa till näring, närhetsupplevelse och njutning hon har och delar med sig av.
Klein byggde sin utvecklingsteori inte längre på faser utan på positioner i relation till modern, senare i livet också till andra: en schizoidparanoid position i början av späd-barnstiden dominerad av klyvningar i ont – gott, idealiserat – nedvärderat som i fortsättningen kan leda fram till
utveckling av en depressiv position då gott och ont förs samman till en och samma viktiga person som samtidigt
"förloras" i den meningen att den blir avskild från det nu övergivna barnet. Det av Melanie Kleins bidrag som jag menar kan ha särskild betydelse för gruppteori är positions-begreppet: ett perspektiv som styr hela det psykiska
fungerandet vid en tidpunkt, kan överges – utan att vara avslutat – när mognaden frambringat ett alternativt perspektiv att bruka, för att återigen senare återtas när omständigheterna, det vill säga samspelet med andra, nödvändiggör detta. Denna sekvens liknar i hög grad vad vi kan iaktta i grupper.
En frågeställning som är central i Kleins teorier och för övrigt i all psykoanalytisk teoribildning är i vilken mån fokus placeras inom individens inre värld eller på
relationerna mellan personer som är viktiga för varandra.
Båda perspektiven är nödvändiga i teorier om grupper, plus perspektivet på gruppen som helhet. Melanie Klein
fokuserar i allt väsentligt intrapsykiskt, liksom Freud och de flesta andra psykoanalytiska författare. Melanie Klein var inte alls intresserad av grupper eller gruppterapi. Hennes lärjungar Bion, Ezriel och senare Hinshelwood har emeller-tid utvecklat viktiga gruppbegrepp med kleiniansk
inriktning.
Betydelsefullt för denna diskussion är emellertid att det skett en viss tyngdpunktsförskjutning i riktning mot att tydliggöra åtminstone förhållandet mellan modern och barnet på sätt som frambringat mera av en tvåpersons-psykologi. Man fann anledning anta att också det helt
nyfödda spädbarnet har en medfödd förmåga, ja drift till, att relatera till modern och de avgörande objekten i livet
(Guntrip) på motsvarande sätt som modern har behov och förmåga att relatera till sitt barn (Winnicott). Denna
relationsdrift tvingar fram relationer nödvändiga för att överleva, växa och utveckla ett eget själsliv. Den för också fram till att barnet invecklar sig i ett nätverk av efter hand allt mer komplexa relationer.
Freud har beskrivit hur modern vid sidan om och i
rivalitet med fadern blir till den grad betydelsefull genom att barnet investerar libido och aggressivitet i henne och gör henne åtrådd och fruktad samtidigt med att fadern också – av motsvarande skäl – blir snarlikt åtrådd och farlig. Detta triangeldrama symboliseras av den klassiska myten om kung Oidipus och innebär att sonen söker bli den som får hela moderns kärlek på bekostnad av och i rivalitet med fadern (men till skillnad från den klassiska myten) utan att gå miste om möjligheten att få hela faderns kärlek på
moderns bekostnad, i båda "hörnen av triangeln" utan att bli straffad eller tillintetgjord av rivalen (som Oidipus blev, i den klassiska myten uttryckt som att han blev straffad av ödet, det vill säga gudarna). För dottern (i klassisk mytologi:
Elektra) blir triangelproblemet detsamma men det primära kärleksobjektet omkastat. Triangelproblematiken blir
emblematisk för den psykosociala utvecklingens paradoxala utvecklingsproblem.
Kring sådana beskrivningar skapade den ursprungliga psykoanalysen sitt teoribygge och sin praktik. Utan att freudiansk psykoanalytisk teori förnekade själva
rela-tionerna som sådana mellan barnet och dess föräldrar, alltså barnets objektrelationer, är det likväl först moderna teorier, som sätter dem mera i fokus. Det gör till exempel de
engelska objektrelationsteoretikerna, och det gör Winnicott och på sitt vis även Kohut i sin självpsykologi och Bowlby med sitt "attachment"-begrepp. Ändå är återigen dessa teoretiker till syvende och sist mest inriktade på
intrapsykiska fenomen. I USA utvecklade Sullivan (1953) däremot en interpersonell psykologi när han sökte förstå schizofreni. Jung för sin del byggde sin psykologi på kollektiva fenomen som överbryggar personliga och historiska gränser med sina arketyper: omedvetna basala föreställningar och (socialt? interpersonellt?) förvärvade myter som grundar det individuella psykiska livet. Både Sullivan och Jung har begrepp som kan tydliggöra vissa gruppfenomen.
Här skall inget försök göras att sammanfatta den väldiga och mångskiftande teoriutvecklingen i de psykoanalytiska skolbildningarna. Jag gör endast ett personligt urval bland begrepp jag menar har särskilt förklaringsvärde i grupp-psykoterapi. Att begrepp har stor användbarhet i gruppsam-manhang betyder nödvändigtvis inte att deras upphovsmän varit engagerade i gruppterapi. Sigmund Freud var själv avvaktande skeptisk, liksom dottern Anna, Melanie Klein
var som nämnts direkt avvisande, liksom Jung och så vidare.
Grundläggande i psykodynamisk teori är att människan har ett inre, i övervägande grad omedvetet, psykiskt liv. Det uppstår ur erfarenheter under uppväxten som formar
personlighetsmönster vilka ständigt kommer att aktiveras i nuet och styra relationer, emotioner, kognitioner och beteenden. Lesche har i sin psykoanalytiska kunskapsteori (1971) påmint om det faktum att långa sekvenser i psyko-analys och psykoterapi flyter på obehindrat och inte behöver rationellt förklaras eller förstås. Det är när flödet blockeras som obegriplighet, osäkerhet eller ångest dominerar
iakttagaren/analytikern. Det är då behovet av en lämplig teori för att komma förbi blockeringen gör sig påmint. Med det psykodynamiska grundantagandet att tidigare personlig -hetsutveckling dominerar psykiskt fungerande i det
närvarande blir utvecklingspsykologi betydelsefull för möjligheten att förstå psykodynamiken. Sambandet med utveckling av egentliga psykoterapeutiska tekniker är kanske inte lika uppenbart men blir tydligt när vi börjar analysera vilka interventioner gruppledaren kan använda sig av.
Låt oss anta att gruppledaren i exemplet ovan i stället för att fastna vid att söka hålla Katrin kvar i gruppen riktat sina interventioner till det övergivna, inte sedda, inte tilltalade barnets smärta inom alla gruppens medlemmar. Kunde inte det både ha minskat trycket på Katrin att tala om sig – och då bli "tvungen att avslöja sitt brott" – och ökat allas kontakt med minnena av sina separationsskador som
ju lägger starka hinder i vägen för att våga bli djupt fast vid och beroende av gruppen?
Vilka krav måste ställas på en utvecklingspsykologi som skall vara bra som underlag för gruppanalytisk och annan psykodynamiskt inriktad gruppterapi?
Betecknande för processer i grupp är som redan påpekats att de sker i relationer, präglade av ömsesidighet. De tilldrar sig både på manifesta och på djupare underliggande plan och de frambringar, i olika sekvenser, material från grupp-medlemmarnas inre psykiska liv som gestaltas, kläds i ord eller byggs in i relationer och överföringar. Den utveck-lingspsykologi som behövs skall alltså kunna tydliggöra övergångarna mellan en persons yttre och inre psykiska världar. Den skall också kunna tydliggöra vad en relation är – med sina rötter i de medverkandes inre, i deras samspels-mönster och rollfördelningar – och helst idéer om vad relationerna kan innebära i terapeutiskt hänseende. Den skall slutligen åstadkomma användbara bryggor mellan individuell nivå och gruppnivå hos gruppen-som-helhet och då ge god möjlighet att undersöka latenta nivåer av
gruppens dynamik. Eftersom en teori bara undantagsvis förmår täcka hela detta behov måste vi använda flera, och då måste de i tillräcklig grad vara kombinerbara inbördes
(kompatibla). Hittills har diskussionen nalkats problemet på individens nivå, men det finns även välkända och betydelse-fulla teoretiska bidrag som avser gruppens kollektiva nivå.
Bäst allmänt känd är Bions teori om "grundantagande-grupper" (1961). Den beskriver ett grupptillstånd av
optimalt målinriktat arbete (i linje med gruppens specifika målsättning) som benämns "arbetsgruppen" ("work group") som alternerar med tre regressiva grupptillstånd vars
dynamiska innehåll i förstone är obegripligt. De blir förståe-liga först ifall man gör de "grundläggande antagandena"
("basic assumptions", det ordval som fått ge namn åt hela teorin) att gruppen är till för att endera a) vara beroende av en omnipotent ledare ("dependency group"), b) kämpa med eller fly undan från en gemensam fiende ("fight/flight group") eller c) via ett par gruppmedlemmar som får överta hela interaktionen skapa ett slags "Messias", alltså "föda fram" en symbolisk frälsande lösning på gruppens problem ("pairing group"). Bions teori har visat sig möjlig att
utveckla till forskningsmetodik (H.A. Thelen & D. Stock Whitaker, 1954; B.Å. Armelius, 1982) men är svår att applicera på gruppterapeutisk metodik. Den innehåller antagandet att det i personligheten hos enskilda individer finns särskilda benägenheter ("valenser") för att föredra en eller en annan av grundantagandegrupperna, vilket bidrar till deras framväxt i gruppen. Teorin tydliggör i övrigt inte de individuella medlemmarna i gruppen särskilt mycket.
Stock Whitaker har formulerat en teori om att terapi-grupper uppvisar "fokalkonflikter" ("group focal conflicts") gemensamma för gruppen, innehållande en fara eller ett hot (om skamkänslor, skuldkänslor, ångest eller bestraffningar av något slag) ifall ett behov (till exempel att monopolisera gruppen eller exklusivt lägga beslag på dess ledare etc.) skulle manifest tillfredsställas i gruppen (Stock Whitaker &
Liebermann, 1964). För att undvika detta täcker gruppen
över hela konflikten med något slags lösning som i mera primitiv form (till exempel förnekande eller
reaktions-bildning) leder till att gruppen dynamiskt stampar på samma ställe eller i mera mogen form kan leda till sublimering, alltså ett delvis tillfredsställande av det underliggande behovet och medvetandegörande av konflikten på sätt som ökar gruppens problemlösningskapacitet och därför på sikt också dess mognad.
I exemplet ovan blir det väluppfostrade, artiga accepterandet av Katrins tystnad en restriktiv lösning som gömmer undan allas syskonrivalitet och behov att monopolisera och få ledaren/
"föräldern" helt för sig själv och hindrar all behovstillfredsställelse ens i sublimerad form. Processen blir i stället utstötande för
syndabocken Katrin – och tvärtom för Emy.
Stock Whitakers teori har också tillämpats i forskning (Sigrell, 1968; Karterud, 1991) och är lättare brukbar för metodutveckling av terapeutisk metodik än Bions. Den tydliggör emellertid inte medlemsindividerna i gruppen.
Det gör i stället Agazarians teori om den "osynliga" och den "synliga" gruppen (Agazarian & Peters, 1981). Med hjälp av begreppen medlemsroller och grupproller kan hon konsekvent tydliggöra övergångar mellan individers inre värld och gruppens såväl manifesta ("synliga") som latenta ("osynliga") samspelsprocesser i en systemteoretisk modell som är mycket konsekvent och väl genomtänkt. Den har hjälpt henne att utveckla en särskild terapeutisk metodik ("Systemscentered Group Psychotherapy"). Agazarians teori
är väl kompatibel med utvecklingspsykologi, fast hon själv inte hittills utvecklat det temat särskilt mycket förutom i en beskrivning av gruppers utvecklingsfaser byggd på Bennis och Shepards grupputvecklingsmodell (i sin tur byggd på Bions gruppteori). Agazarians gruppteori avser mera gruppers dynamik i allmänhet än gruppterapi.