Foulkes talar om gruppspecifika faktorer eller gruppens terapeutiska faktorer, som något som är skilt från den
psykoanalytiska praktikens domäner (tolkning av motstånd, överföringar etc.). Det är faktorer som tycks finnas inbygg-da i gruppens terapeutiska förmåga. Följande framställning är i huvudsak sammanställd från Foulkes och Anthony (1971).
1. Socialisation
Socialisation har uttryckts som den process som lär indi-viden hur gruppen och samhället fungerar och som därmed gör det möjligt för denna individ att förena sig med eller låta sig införlivas i detta samhälle. Denna process pågår hela livet, även om man för den vuxna människan – och särskilt för medlemmen i den gruppanalytiska gruppen – kanske snarast borde kalla detta resocialisation.
Man kan bättre förstå vikten av socialisationsfaktorn om man beaktar Foulkes syn på den neurotiska störningen som en störning av förmågan att kommunicera, med isolering
från grupp och samhälle som konsekvens. I den bemärkel-sen blir gruppens socialisationsprocess en väg tillbaka till detta samhälle. I den terapeutiska gruppen är ett nyckelord tolerans. Ömsesidig önskan att förstå och bli förstådd är grunden för lärande om det sociala livet. En grupp visar i allmänhet stort tålamod då den lyssnar på en medlem som har svårt att artikulera sitt problem och hjälper till att klarare formulera detta. Detta hjälper patienten att inse att han eller hon inte är ensam i sin situation och avlastar därmed också de känslor av skuld och ångest som patienten har.
Med ökande socialisation ändras kommunikationens karaktär. Den egocentriska och ledarcentrerade hållningen minskar till förmån för en mer altruistisk och
grupp-centrerad hållning. Från en rigid och upprepande kommunikation förändras den i gruppen mot ett mer
flexibelt och plastiskt språk. Det sker utbyte av information, de tysta medlemmarna finner gradvis sitt språk och
monopolisterna drar sig tillbaka. Värdet av att tala för kommunikationens skull blir uppenbart.
Socialisationens värde torde sammantaget ligga i att individen från en isolerad situation gradvis kan uppleva acceptans och delaktighet i ett sammanhang, i världen om man så vill. "Han är en medmänniska på lika villkor med de andra."
2. Spegelfenomenet
Detta är den faktor som i gruppen har att göra med den narcissistiska utvecklingen eller självutvecklingen. Gruppen kan – och brukar – beskrivas som en spegelsal i vilken
medlemmen kan få tillbaka bilder av olika sidor av sig själv.
Det är över en längre tid som olika fragment i gruppens diskussioner kan plockas ihop till sådana självbilder. Dessa kan kontrasteras mot tidigare och rådande identitetsuppfatt-ningar, vissa sidor av identiteten kan förstärkas och andra kan förändras eller, vilket nog är vanligare, en förändrings-process kan ta sin början.
Speglingen har sina rötter i den allra första tidens åter-spegling i moderns ansikte. Det är den kärleksfulla
bekräftelsen av den unika individen, det som skiljer jag från icke-jag, det som grundlägger känslan av ett sammanhållet själv och det som vi kallar självmedvetande eller själv-känsla. Det är inte alltför utmanande att göra antagandet att det hos gruppens medlemmar – som hos de allra flesta av oss – finns brister i dessa avseenden. Frågan är om en grupp relativt främmande människor kan ges förtroendet att bidra med dessa viktiga byggstenar. Erfarenheten visar emellertid att då patienten mer och mer tenderar att se sig själv genom gruppens ögon så får han också en sannare, mer samman-hållen och en med verkligheten mer överensstämmande bild av sig själv. Som gruppledare kan man ofta erfara den
känslighet och inträngande förmåga med vilken människan kan förstå en annan människa samtidigt som hon tycks vara näst intill blind inför sig själv. Det är lättare att se andras problem än sina egna.
Gruppen erbjuder en rik variation av livsproblematik och smärtsamma erfarenheter – och olika försvar att skydda sig mot dessa. Varje patient har möjligheten att identifiera sig med de andra och deras problem. Så väcks medvetandet om
de egna svårigheterna till liv, som på så sätt blir möjliga att kommunicera. Identifikation är en av de verksamma
processerna i gruppen, vilket även innebär en form av avskiljande, detta är inte jag, så känner inte jag, så tänker inte jag. Identifikationsprocessen är en viktig del i arbetet med att lära känna sig själv.
Projektiva processer har en naturlig hemvist inom detta område. Delar eller aspekter av självet projiceras på de omgivande medlemmarna i gruppen för att granskas, förstås, tas tillbaka och smältas, kanske i en modifierad form.
3. Kondensatorfenomenet
Detta fenomen har att göra med gruppens kollektivt omed-vetna och aktiveringen av detta. Denna aktivering gör sig gällande genom ett plötsligt utsläpp av djupt och primitivt material, en urladdning av problem och konflikter med underliggande känslor som under en tid har samlats i gruppen. Interaktionen mellan gruppens medlemmar löser gradvis upp gruppmotståndet och det härmed aktiverade omedvetna materialet ackumuleras. Det är som om det kollektivt omedvetna lagrade känslomässiga erfarenheter från gruppens liv och sedan släppte ut dessa då någon viss stimuli är för handen i en gemensam händelse i gruppen.
Detta utsläpp tar ofta form av drömmar (företrädesvis gruppdrömmar, dvs. drömmar som handlar om och kastar ljus över gruppens liv), gemensamma rädslor och fobier eller fantasier som innehåller gemensamt symboliskt material. Det som gruppen på så sätt uttrycker och har
gemensamt kan också i gruppen gemensamt granskas och förstås.
4. Utbyte
Under denna rubrik ryms det utbyte av erfarenheter och åsikter som gruppens medlemmar har med varandra, information om vars och ens symtom och problem, likaväl som de råd och förklaringar man ger varandra. Foulkes menar att detta utbyte utövar en stark påverkan just för att det finns en jämlikhet i gruppsituationen och att det därför är lättare att acceptera och ta emot synpunkter på samma sätt som det är lättare att ta emot från kamrater i barn-gruppen eller från syskonen än från föräldrarna.
Till detta kan läggas att utbytet ofta innebär användandet av den terapeutiska förmågan, som ofta är betydande och på detta sätt kan införlivas i självbilden. I denna process ingår naturligtvis både projektiva och identifikatoriska processer.
Den ökning av medlemmarnas inlevelseförmåga över tid som oftast kan observeras i gruppen leder till en ökad och mer fullödig kommunikation och därmed också till en utveckling av den terapeutiska processen.
5. Kedjefenomenet
Gruppen kan ibland i sin kommunikation närma sig den psykoanalytiska tekniken med fria associationer. I den fritt flytande diskussionen kan vid vissa tillfällen medlemmarna i tur och ordning ge sitt bidrag till ett anslaget tema.
Ursprunget kan sökas i en spänning kring en känsla som har utlösts i gruppen, till exempel av rädsla, fruktan, skam.
Medlemmarna ger var och en sina bidrag till associations-kedjan som kan leda till en fördjupning av kommunika-tionen – man delar, kanske för första gången, något svårt, känsligt eller skamligt – och ernår en ny, gemensam erfarenhet som leder till att gruppen utvecklas.
6. Resonans
Termen är en analogi hämtad från fysiken. Tonen förstärks för någon då någon annan talar, en genklang uppstår.
Resonans är förknippad med olika nivåer av omedveten kommunikation och då likartade försvarsmekanismer
korresponderar med varandra. Men resonans refererar enligt Anthony också till de olika psykosexuella stadierna (orala, anala, genitala). Den psykoanalytiska teorin talar ju om regressioner och fixeringar till de olika stadierna i samband med hinder och avbrott i den normala utvecklingsprocessen.
I gruppen samlas individer med olika fixeringar och olika benägenhet för regression till vissa stadier. Sålunda styr de första levnadsårens omedvetna referensram de kommande årens associationer och responser på omvärldens stimuli.
Detta är den resonans som uppstår då medlemmar associerar och reagerar på händelser i gruppen allt utifrån sina
personliga fixeringar. Från samma diskussion – eller företeelse i diskussionen – kan sålunda olika medlemmar associera till symboler för de olika stadierna, exempelvis bröst, exkrementer, genitalia o.s.v. Resonansbegreppet torde även kunna avse det igenkännande, med åtföljande
förstärkning, vad gäller olika reaktioner inför omvärlden
som kan iakttas i en grupp, även om detta är till stor del hänförbart till individens försvarsmekanismer.
Ytterligare en faktor som Foulkes nämnde och som synes stå i ett intimt samband med resonansbegreppet är Polari-sering ("Polarization"). Detta innebär att motsatta reaktioner uppstår som svar på ett stimuli i gruppen. Någon övertar till exempel överjagets ansvarstagande och kritiska funktioner och någon annan svarar för en impulsiv, utlevande det-funktion.