För att utreda betydelsen av gruppens ledare kan det vara av värde att försöka föreställa sig vad som händer vid en
grupps födelse och dess första tid. Människor samlas i någon avsikt som får dem att gradvis konstituera sig till en grupp. Även om den underliggande drivkraften kan
benämnas som en lust, en känsla av att det är roligt och trivsamt att ha fått gruppen till stånd, kommer de under-liggande psykologiska spelen snart att forcera individerna till att försöka forma någon grad av ordning och struktur. En
sådan behövs som motvikt mot de gränsprövande utspelen.
Utan ordning uppstår risk för kaos och gruppens sönderfall.
En sådan risk genererar motsvarande ångest som vanligen brukar beskrivas som en enskild, individuell företeelse.
Individens inre ordning och struktur formas genom en
intern, oftast helt omedveten kommunikation mellan dennes jag (realitetens övervakare) och överjag (påbud, normer, tabun, moral etc.).
Gruppens motsvarighet till överjaget är normbildningen.
Normen, dvs ramen för vad som i gruppen kommer att mer eller mindre uttrycksfullt stadgas som acceptabla beteenden och uttryck, kommer automatiskt att växa fram i och med att gruppens deltagare lyssnar in varandra. Att "lyssna in"
betyder att var och en skapar sina egna föreställningar om vad de övriga har för toleransgränser, främst kring områden som är associerade med primitiv sexualitet och aggres-sivitet. Vad är det som uttrycks – och vad är det som inte uttrycks? I vilken utsträckning varnas för vissa typer av invitationer och utspel?
När det späda barnet söker sig till sin mors bröst kombi-neras hungern med den oralsexuella njutningen. När modern svarar med att ge barnet bröstet kan hon göra det med
motsvarande förhöjd lust inkluderande en sexuell stimulans.
I denna dygd knyts därmed lusten till tryggheten och tillförsikten. Den spirande sexualiteten är accepterad.
I en grupp, särskilt den som består av både män och kvinnor, kommer motsvarande underliggande processer att äga rum. Någon söker sig fram, prövar, undersöker möjlig-heter, oftast mycket försiktigt – och tolkar reaktionerna.
Eftersom sexuella framstötar på genital nivå kan upplevas som klart hotfulla för en grupps sammanhållning är det ytterligt vanligt att just dessa blockeras – t.ex. med olika typer av förstelnade uttryck, inkluderande tystnad. Så bildas och utvecklas gradvis den norm som främst tjänar som bas för en efterlyst ordning. Ordningen skall om möjligt
garantera gruppens fortbestånd. Det är – återigen – bara det att ordningen alltid kommer att fungera som en intern motståndare mot individens lust att gynna sina egna drifter.
Därför måste ordningen gå hand i hand med vissa regressiva mönster. Det är i detta perspektiv som gruppens behov av en ledare kan betraktas.
En grupp söker oftast sin ledare eftersom denne blir en levande gestalt som har att ansvara för ordningen. Den som således önskar ordning önskar ledarskap. Genom att på detta sätt personifiera ordningen kan man lättare föreställa sig att ha den under viss kontroll. Den kan eventuellt påverkas, styras och förändras – allt efter behov. Vill man således uppmuntra deltagarna i en grupp till upplevelser av aktiv medverkan och till en förtröstan och ett hopp om framtiden är det rekommendabelt med en ledare som har en viss flexibilitet och social smidighet i sin framtoning. I den socialpsykologiska och sociologiska litteraturen beskrivs många gånger ledarskapet i relativt enkla kategoriseringar:
den flexible och socialt kompetente brukar kallas demo-kratisk och jämföras med den auktoritäre och den med en låt-gå-hållning (från den forskning som Lewin drev tillsammans med några kolleger). Dessa kategoriseringar kan ibland ses som stiliserade teckningar av mer nyanserade
och subtila roller. Det hindrar dock inte att människan under olika epoker och samhällsformer spelar ut sitt intresse för just det stiliserade. Ibland tycks den överdrivet kraftfulle ledaren behövas – kanske för att åstadkomma den enighet som skall motverka en tilltagande splittring inom en grupp.
Ibland är det mer önskvärt med en laissez-faire-hållning – kanske för att inspirera till en mer gränslös föreställning om de enskilda individernas frihet och kompetens.
Ytterst tycks det handla om både fort- och överlevnad. I ett kortare perspektiv – individens fortlevnad – kan krafter gynnas som ständigt ifrågasätter gruppens, och därmed även gruppledarens, existens och hållning. I ett längre perspektiv – artens överlevnad – blir gruppen viktigare än individen.
Ledaren skall då inte enbart stå för ordning och struktur, utan även för sådana egenskaper som skulle kunna gynna artens fortbestånd. Detta har lett till mängder av modern så kallad managementteori och sökandet efter det excellenta.
Den excellenta människan skall visserligen visa sig primärt kompetent att leda företag i ett allt mer konkurrenskrävande öppet marknadsfält, men ur psykologisk synpunkt är det inte främmande att föreställa sig att denna trend är väl samman-hängande med de ibland uppdykande rashygieniska före-språkare, som envetet letar efter den perfekta människan och hennes överlägsna förmåga att överleva jordelivets alla faror.
Som en konträr bild kan man studera Bions (1974) texter, där han med stort engagemang beskrev det han tyckte sig se hända i främst mindre, terapeutiska grupper. När ledarvalet skall göras tycks den dominerande känslan i gruppen
utgöras av rädsla. "Gruppen utser om möjligt en paranoid schizofren eller grav hysteriker till sin ledare. Om ingen sådan finns till hands, får det duga med en psykopat med kriminella tendenser eller med en talför, höggradigt
sinnesslö medlem. Jag har aldrig varit med om att en grupp med fler än fem medlemmar inte har innehållit åtminstone någon av dessa typer." Bion tillägger dock: "psykiskt störda ledare är inte nödvändigtvis inkompetenta – långt därifrån"
(s. 109). Även om man får lust att starkt ifrågasätta Bions text på denna punkt sätter den ändå fingret på några viktiga frågor: Hur väljer vi våra ledare? Vilka kandiderar till dessa positioner? Vad genererar ledaren för hopp för framtiden?
Vilka underliggande psykologiska motiv spelar in i dessa hänseenden?
En intressant fråga är vad som utspelar sig i en grupp, där gruppen själv inte har möjlighet att påverka ledarvalet. Detta är ju det vanliga på arbetsplatser, där det oftast är en konkret frånvarande ägare som utser ledaren, eller chefen. En sådan person bemöts självfallet initialt med viss kritisk misstänk-samhet. Kommer han eller hon att spela det spel som gruppen vill och tycks mogen för? Principiellt borde det vara motsvarande process som sker i en familj som förses med en ny styvpappa, eller styvmamma. Att gruppen prövar vederbörandes attityder och beteenden är naturligt. Duger inte ledaren kommer gruppen att uttrycka det – med olika medel.
I analytiskt arbetande terapigrupper förekommer vanligen en viss komplikation: det finns en formell ledare, nämligen terapeuten, men denne skall helst avhålla sig från att agera
och styra på ett konventionellt ledarskapsmässigt sätt.
Gruppen kan då, efter hand, forma sig runt någon annan deltagare i hopp om att denne skall bära det mer informella, men dock inte mindre kraftlösa, ledarskapet. Processen innehåller således även en nomineringsdel, där man på olika sätt inviterar den som då mest tycks behöva ta på sig en ledarroll. Avstår den nominerade platsen blir gruppen ofta försatt i en hjälplös attityd, varvid man med viss energi brukar begära att terapeuten skall gripa in: "Varför skall du sitta så där tyst!? Du kan väl säga något du också!
Åtminstone kan du väl svara på enkla frågor – eller hur!?"
Om terapeuten underlåter att tolka gruppens nöd kan den hamna i den typ av kris där medlemmarna bryter upp, förebärande att "ingenting händer", och att "det är menings-löst att sitta här".
Sättet att forma ledarskapet spelar en stor roll dels för den grad av regression som gruppen utvecklar och försöker bibehålla, dels den typ av ångestnivå, eller kris, som
gruppen härbärgerar. En kraftfull, karismatisk personlighet i ledningen kan komma att betyda mycket för gruppens
existens och överlevnad. Denne förses ofta med idealiserade egenskaper, projicerade på ledaren av gruppens medlemmar, med den underliggande förhoppningen att ledaren, likt
Moses inför ökenvandringen, eller Jesus inför romarnas förtryck i Mellanöstern för två tusen år sedan, skall fram-träda som den som är försedd med gudomliga krafter.
Genom att på ett sådant sätt försöka återupprätta urfadern tjänar gruppen flera syften: ordningen fastställs, förhopp-ningen om framtiden ökar och därmed föreställförhopp-ningen om
gruppens fortlevnad, och den ångest som gruppen härbär-gerar reduceras. Allt detta har sin speciella betydelse vid utvecklingen av gruppens processer.
I vissa situationer, t.ex. när gruppen är väl samlad med tydliga och hoppingivande mål, där tryggheten tycks
hyggligt beständig, kan ett fast och tydligt ledarskap öppna en generositet gentemot det främmande och underliga. Man klarar sig ju bra ändå. Motsatsen gäller förstås: en mindre trygg situation, anförd av en vag och oklar ledare, kan lätt komma att ersättas med extremt starka normer och en reaktionär ideologi, ur vilken främlingshat lätt spirar.
Ledarskapet blir därmed ett av de många uttryck som gruppens samlade försvar mot ångest gestaltar. Sådana försvar brukar betecknas som kollektiva försvarsmekanis -mer. En av de mest belysande och betydelsefulla skrifterna om dessa kollektiva försvar är den skotska psykoanalytikern Isabel Menzies-Lyths uppsats om sjuksköterskeorganisa-tionen vid ett engelskt allmänsjukhus (se särskild fram-ställning i Jern m.fl., 1984).
Det ledarskap som upprättas i avsikt att initiera personliga insikter, dvs. i en psykologiskt lärande organisation, måste bygga på ledarens kännedom, inte enbart om sig själv, utan om gruppens dynamiska processer i allmänhet. Attityden och hållningen skall vara medveten och genomtänkt:
avsikten är att befrämja de regressiva rörelser som möjlig -gör upptäckter om egna behov, känsloupplevelser och psykiska försvar. Ledaren strävar efter att vara den verbala kommunikationen behjälplig, förtydligar där så är önskvärt, men tar inte över om så inte krävs. Foulkes (1979, s. 170)
framhåller därutöver liknelsen mellan den analytiska
gruppens ledare och diktarens eller romanförfattarens roll i samhället: öppenhet för kulturen, kreativitet, intelligens, och framför allt: förmågan att lyssna receptivt.