Människans behov av och lust till utveckling förutsätter någon form av bristupplevelser. Det är svårt att föreställa sig någon relation till någon eller något som kontinuerligt och problemfritt tillfredsställer allt. Oavsett grad av frustrationer och uttråkningar tycks vi dock i det längsta bibehålla en grundläggande längtan till det yttre objekt som skulle kunna förse oss med det skydd vi instinktivt förstår att vi behöver.
Endast i en relation kan vi säkra vår egen identitet, och endast på detta sätt kan vi psykiskt finnas till. Denna
objektrelationsmodell har på ett övertygande sätt beskrivits i litteraturen (se t.ex. de svenska sammanställningarna av Carlberg, Crafoord m.fl.). Dessutom tjänar de nära rela-tionerna syftet att skapa det psykiska rum i vilket vi har möjlighet att ladda upp och ladda ur våra psykiska drifter.
Den symbiotiska bindningen mellan mor och barn, som är ett exempel på detta, upplöses visserligen gradvis men bidrar i de flesta fall till att ge upphov till föreställningar om det någonstans existerande men svunna paradiset, där
människan kan få de flesta av sina önskningar uppfyllda på en rimlig nivå. Föreställningen om möjligheten att få
återinträda i den nära relationen till den andre kan tidvis växa fram som starka, inre personliga uttryck och
önskningar, eftersom symbiosen tycks – och kanske skall –
förmedla hoppet om det goda livet. Detta hopp justeras förstås under livets gång, men tycks ändå kvarstå och framträda som den lust till samspel med andra som formar människan till social varelse.
För många väcker gruppen denna slumrande längtan. Att få vara med, känna tillhörighet, räknas in i en gemenskap och i en sådan även få tillgång till en upplevelse av
delaktighet är en stark mänsklig drivkraft. Att vissa
människor skyr grupper, vänder sig bort från dem, för att i stället prioritera dygden, tvåsamheten, utgör endast ett exempel på den naturliga mänskliga strategi som kan utvecklas när erfarenheterna av konflikterna i mötet med flera har växt sig alltför starka och övermäktiga.
Vid sidan av människans reella behov av att samverka med andra i avsikt att bygga skydd och producera
livsförnödenheter blir därmed de flesta grupper en plats för människans regressiva önskningar. Att i en tillhörighet få kasta av sig sitt ok av ansvar och intellektuell stringens, att få "bara vara", finnas till "som den jag är", har i den tidiga grupplitteraturen beskrivits som att människan som
gruppvarelse söker befria sig från sitt individuella överjag för att i stället blomma ut i en mer direkt och oftast
omedveten, primitiv hållning (Le Bon, 1895/1920, Freud, 1922/1959). Grupper, som underlåter att bygga upp tydliga strukturer som ersättningar för individernas överjag, blir ofta tummelplatser för mängder av omedvetna utageranden, inkluderande testningar av gränser och diverse destruktiva utspel.
Grupper blir ofta skådeplatsen för människans psykiska svängningar: från den varma närheten, den efterlängtade och lustfyllda tillhörigheten – till den frustrerade och utagerade scenen, där irritabiliteten och det destruktiva mönstret
vinner terräng på några få sekunder. Svängningarna är dock givetvis inte alltid snabba. Under långa tider kan en grupp producera tillräckligt med hopp för människans behov av tillhörighet. Åtskilliga tycks också beredda att betala ett relativt högt pris för en sådan upplevelse, t ex genom att underkasta sig andra människors mer dominanta villkor, eller genom att ihärdigt och envist sätta upp som mål att oavsett vad som sker stanna kvar under en längre tid i samma grupp.
Tillhörighet och delaktighet kan betraktas som den ena änden av en dimension. I den andra finns begrepp som individualitet och särställning, egen identitet och
personlighet. Ur ett speciellt gruppsykologiskt perspektiv kan dessa beteckningar betraktas som den enskildes kamp för att finna en privat sfär som förser honom med en föreställning av makt och revir. Han, eller hon, skulle därmed inte längre behöva slåss med den totalitära fadern, eller modern, om utrymme och kraftfullhet. Han kan bli sin egen, i sin egen värld, upptagen av sina egna, privata
föreställningar om sin egen betydelse och sina egna domäner. Ändpunkterna på detta kontinuum skulle kunna betecknas med total sammansmältning å ena sidan, och utfrusen isolering å den andra. Båda dessa sidor är givetvis fruktade, men vi tycks inte kunna undkomma hotet av dem
eftersom vi ständigt rör oss åt endera hållet, ofta i pendlande rörelser fram och tillbaka.
Den psykoanalytiska teorin har, inte minst genom Freud, särskilt behandlat den process som sker under familjelivet, främst avspeglad i triaden far, mor, barn. Inspirerad av Darwin tillät sig Freud spekulera om urhorden, där de yngre medlemmarna åt upp hordledaren i avsikt att komma åt dennes kraft och därmed makt över kvinnorna. Driften vann kampen över underkastelsen och inordningen i gruppen, frihetens klocka kunde plötsligt tyckas slå. Individen bryter sig således ut ur systemet – för att strax ingå i ett nytt. Detta drama, väl skildrat av Freud, t.ex. i hans Totem und Tabu (1913), klargör en av individens ständiga konflikter i
relationen till gruppen. Konflikten blir sällan löst, eftersom utbrytningen genom attacken ger upphov till starka
skuldkänslor. Därigenom lever individen ändå kvar i gruppens och ordningens underliggande makt, oavsett hur han prövar och utagerar för att försöka göra sig fri. Frågan kan därmed åter ställas: Existerar individen utanför gruppen, eller är det enbart dennes föreställningar om detta som
gäller? Lorentzon (1985) använder ett speciellt begrepp för att beskriva hur han ser försöken till den individuella
avvikelsen under en grupps fortlevnad – han kallar dem för mer eller mindre tillfälliga partikulariseringar.
En grupp kan inte bestå om den inte förses med gränser.
Gruppen kan inte ens operationellt definieras som en grupp om den inte har en uppsättning strukturer i vilka ingår krav på de enskilda individerna, därmed en viss ordning och en enskild underkastelse av det som upprättas som
övergripande normer och styrningsprocedurer. Allt detta kommer att generera två parallella processer: dels
uppbyggandet av det ramverk som underlättar tillhörighets- och identitetsbildningen, dels det automatiska skapandet av en konfliktfylld scen, där brytningar mellan individens olika inre önskningar alltid kommer att ske. Det är således
omöjligt att tänka sig en organisation, eller det vi kallar kultur, som skulle vara befriad från den inre dynamik som ger upphov till olika typer av konflikter. Dessa fortplantas in mot, eller övertas, av de enskilda individerna. Dessa
kommer därvid att förr eller senare ge uttryck för dessa spänningar. Ibland benämner vi människorna som
neurotiska – och kan då bidra till att skapa föreställningar om att dessa inre konflikttillstånd enbart skulle vara något som existerade på ett individuellt plan.
Det som är av betydelse är dock att inse att det enskilda härbärgerandet av gruppens konflikter kan vara så proble-matiskt att individen måste försöka leva ut dem – genom att på olika sätt gestalta dem. Vi får då uttryck som benämns som utagerande, eller personliga symtom, av vilka en del något oegentligt klassif iceras som psykisk sjukdom.
Utagerandet kan många gånger kräva även extern
rollbesättning. Det innebär att den enskilde kan sträva efter att uppsöka personer som på något fundamentalt sätt tycks efterlikna viktiga personer i en ursprunglig grupptillhörig -het, t.ex. en ny pappa eller en ny mamma. Sådana personer blir därefter föremål för olika attacker av projektiv karaktär, där de mer eller mindre uttrycksfullt ombeds spela de roller som är av värde för den som sätter upp dramat. Genom ett
sinnrikt psykologiskt spel kan således pappan plötsligt börja spela fadern, och mamman modern – detta utan att någon av de medverkande medvetet kan klargöra hur det hela
egentligen gick till. Projektioner och så kallad projektiv identifikation – ett begrepp som främst framfördes av Melanie Klein – har här stor betydelse.
På ytan ses mest konkurrensen och rivaliteten – och gruppen tjänar syftet att fungera som upprepningens
konfliktfält. Detta fält kan skapas och justeras så att det bäst passar de syften konstruktören, eller "regissören", har. Det kan ofta tyckas som om vissa grupper nästan alltid och konsekvent genererar en turbulent och bråkig miljö. I dessa fall fyller gruppen deltagarnas behov av konfliktinitiering – och möjliga konfliktlösningar. Det kan visserligen se ut som om gruppens medlemmar enbart vill bli av med sin grupp, men i själva verket fungerar den som det dynamiska rum var och en eftersträvar, söker och därför upprättar.