Den vanligaste typen av gruppterapi, i synnerhet grupp-analytisk psykoterapi, vänder sig liksom individualpsyko-terapi till patienter med en måttlig grad av psykopatologi.
Patienten förväntas ha en viss förmåga att tolerera ångest, inte minst genom att börja i gruppen. Han bör ha en viss kapacitet att identifiera sig med andra och kunna känna någon empati och en viss grad av jagstyrka som både innebär en känslighet för interpersonell påfrestning och att kunna stå ut med såväl attacker och kritik som närhet.
Patienter som svårligen kan kontrollera sina impulser eller som har mycket stora problem med interpersonella
relationer har därför inte betraktats som lämpliga kandidater för gruppterapi. Annars har just upplevelsen av problem med relationer varit en av de starkaste indikationerna för gruppterapi. De flesta av de tidigare nämnda positiva utfallsstudierna av såväl långtidsterapi i grupp som
tidsbegränsad terapi har rört sig om denna ovan beskrivna, vagt definierade, måttligt psykiskt störda patientkategori.
Under det senaste decenniet har det emellertid skett en utveckling av metoder för och utvärdering av mer homogent sammansatta grupper med patienter med en svårare
symtomatologi. Det finns en större tillförsikt om att gruppterapi fungerar, men kunskapsintresset riktar sig nu mot frågor om vad i terapin som fungerar och vad som är bra för olika patientkategorier.
På annat ställe i denna bok beskrivs en tillämpning av gruppanalytisk metodik som ett led i behandlingen av måttligt alkoholberoende patienter. Sättet att arbeta med motivationsskapande tidsbegränsade gruppterapier hade ett mycket positivt utfall även i jämförelse med beteende-terapeutiskt inriktade grupper (Sandahl, Herlitz, Ahlin &
Rönnberg, 1995). I en genomgång av trettio studier av gruppterapi för alkoholberoende summerar Brandsma och Pattison (1985) att trots att den vetenskapliga nivån på många arbeten kunde ifrågasättas, är det hygglig klinisk och någon empirisk validitet för att använda gruppterapi som ett komplement till annan behandling. För de alkoholister som över huvud taget är kandidater för psykoterapi skulle
gruppterapi i de flesta fall sannolikt vara ett bättre alternativ, menar de. Efter den genomgången har ytterligare arbeten publicerats (Yalom, Bloch, Bond, Zimmerman & Qualls, 1978; Vannicelli, 1988; Vannicelli, 1993). Genomgående för den psykodynamiskt inriktade litteraturen är, att man rekommenderar vissa moment av struktur för att dämpa ångest och att man rekommenderar terapeuten att aktivt uppmuntra såväl interaktion som att hålla alkoholtemat vid liv, utan att det får ta överhanden som en form av försvar mot intimitet.
Som antytts tidigare i detta avsnitt har man ifrågasatt värdet av gruppsykoterapi för schizofrena. Vid en
genomgång av 43 kontrollerade studier av grupper i såväl sluten som öppenvård kom emellertid Kanas (1986) till slutsatsen att i 67 procent av studierna av gruppterapi i slutenvård hade dessa haft positiv effekt, särskilt då de hade varat mer än tre månader. I öppenvårdsstudierna hade
grupperna haft gynnsam effekt i 80 procent av fallen. De positiva effekterna tillskrevs de grupper som haft som mål och som arbetat med att förbättra patienternas förmåga att relatera till andra, något som också bekräftas i en svensk fallstudie av en treårig gruppterapi för schizofrena i
öppenvård (Rappaport, 1994). Insiktsorienterade metoder, däremot, hade inte dessa positiva effekter och befanns till och med vara skadliga för en del schizofrena. Detta är ett område som är under fortsatt uteckling. Såväl Stone (1993) som Kibel (1993) understryker behovet av att hålla i
ramarna på ett konstruktivt sätt, att vara medveten om gruppens del i den större organisation som den ingår i, samt
att uppmuntra patienternas försök att knyta an till varandra och att aktivt bistå med att lösa problem som uppstår i gruppen eller i relation till omgivningen.
Vad gäller borderlinepatienter är den empiriska forsk-ningen betydligt mer tunnsådd. Det kan ha att göra med att diagnoskategorin historiskt sett är relativt ny och inte minst att definitionerna har varit vaga och motsägelsefulla.
Kliniskt har man diskuterat möjligheterna att ta in denna typ av patient i "vanliga" grupper och kommit fram till att det torde vara möjligt om patientens problem inte är alltför allvarliga, då patienten kan få problem att tillhöra gruppen.
Motståndet, som har att göra med ångest för att komma nära, bli uppslukad etc., tar sig uttryck i sena ankomster, frånvaro, oengagemang, kritik, försök att skapa subgrupper och att dominera. Trots alla svårigheter med dessa patienter i grupp finns det en inställning att grupper är bra för dem (Rutan & Stone, 1993). Men svaret på hur man tekniskt hanterar problemen tycks gå i riktning mot att formera homogena grupper (Roth, 1980; 1990). Den empiriska forskningen är begränsad. I en studie kunde dock Stiwne (1989) finna positiva konsekvenser av tvåårig psykoterapi i grupp för ett antal borderlinepatienter.
Andra grupper av patienter där man rapporterat positiva resultat från homogena grupper, men där den empiriska dokumentationen är begränsad, är t.ex.: sexuellt utnyttjade barn och ungdomar (Kitchur & Bell, 1989), män som misshandlat (Hedlund, 1990), bulimiker (Oesterheld, McKenna & Gould, 1987), synskadade (Johnson, 1989), äldre deprimerade patienter (Leszcz, 1990; Mac Lennan,
1993) anhöriga till sjuka och gamla (Toseland & Rossiter, 1989), Patienter som lider av PTSD (post traumatisk stress disorder) (Galloucis & Kaufman, 1988; van der Kolk, 1993), HIV-positiva och aidspatienter (Frost, 1993) och även för vuxna som behöver eller vill ändra yrkesinriktning (Zimpfer & Carr, 1989). I alla dessa typer av grupper läggs tyngdpunkten i processen något olika beroende på de olika patientgruppernas karakteristika, samtidigt som det unika för gruppen anses vara till särskild hjälp, dvs. närvaron av andra i samma situation, som man kan utbyta erfarenheter med och lära av, samt givetvis att kunna bearbeta den egna familjedynamiken som uppstår i den lilla gruppen.