Hans Gordon
Socialpsykologins framväxt
Socialpsykologin har som begrepp varit välkänt under större delen av 1900-talet, men har ännu inte i vårt land blivit erkänd som en egen, avgränsad, vetenskaplig disciplin. Vid universiteten har den sin främsta tillhörighet inom socio -login, vetenskapen om människans samhällsbildningar, där socialpsykologin ger sitt tillskott genom att studera rela -tionen individsamhälle. Asplund (1983) ger en belysande bild av socialpsykologins historia och betydelse: först när människorna började hävda att individen inte nödvändigtvis skulle betraktas som en integrerad del av samhället, och när relationen individsamhälle började problematiseras var det dags för socialpsykologins inträde på den vetenskapliga arenan.
En förgrundsgestalt av stor betydelse för den senare fram-växta så kallade symboliska interaktionismen, och även för gruppanalysen, var den franske filosofen och sociologen Émile Durkheim, verksam åren kring det senaste sekel-skiftet. Han var en av de första som underströk betydelsen av det sociala nätverket. Hela samhället, betraktat som ett nätverk, beskrevs som en levande organism som de enskilda individerna måste underkasta sig. Framhävandet av
individen var egentligen enbart en skenbild, eller illusion, eftersom det individuella beteendet måste studeras i relation till vad som sker i samhället i stort. Durkheim blev bland annat känd för sitt verk om självmord, där han hävdade tesen om självmordet som ett socialt fenomen och avhängigt av den sociala interaktionen (Durkheim, 1968).
Amerikanen Charles Horton Cooley levde samtidigt som Durkheim, och blev vid sidan av denne mycket uppmärk-sammad för sina socialpsykologiska teorier. Går det verkligen att skilja ut individen ur kollektivet samhället?
Cooley understryker att oavsett om en individ bryter sig loss och går sin egen väg bär han med sig det sinne som
formades av och inom samhället, utan detta är han intet.
Han kan inte ens tänka oberoende av andra. Individen och samhället är därför en enhet, eller i vilket fall en helhet, som måste studeras samtidigt.
Den amerikanske sociologen George Herbert Mead, vars huvudverk utkom 1934, var inspirerad av både Durkheim och Cooley. Främst intresserade sig Mead för att försöka undersöka hur individens medvetande om sig själv
egentligen uppstår. Vilket kommer först: individen och dennes medvetande om sig själv – och ur detta en inter-aktion med andra, eller tvärtom: en interinter-aktion med andra, ur vilken uppstår en uppfattning om det egna jaget eller självet? Mead hävdade att det senare är det korrekta, och kom i sin teoribildning att betona människans utveckling till social varelse genom sina sociala lekar och spel. Vi speglar oss i dessa sammanhang i andra, och kommer därur att skapa oss föreställningar om vem just jag är. Dessa
föreställningar om det egna jaget kan aldrig vara statiska, utan formas automatiskt som en funktion av individens grupperfarenheter.
Den i Tyskland födde Kurt Lewin, vilken i likhet med många andra flydde till USA undan nazismen, fortsatte studierna av de interaktionella modellerna. Varför enbart betrakta människans egenskaper som en funktion av hennes individuella läggning? På motsvarande sätt som Newton vred om synfältet för många fysiker genom att införa ett gravitationsfält för kroppars rörelse ville Lewin införa ett psykologiskt fält för att beskriva människans uppträdande.
Detta psykologiska fält utgörs, menar Lewin, av individens totala livsrum, dvs hennes samlade upplevelser och livs-erfarenheter så som dessa gestaltas i stunden, dvs så som alla dessa omständigheter tolkas mot bakgrunden av det som sker just nu. Det psykologiska fältet innehåller mängder med data: andra människors känslomässiga uttryck, deras mimik och kroppsrörelser och det kulturella och sociala mönster som de medför. Allt detta måste organiseras efter någon form av lämplig tolkningsmodell. Man läser av, sätter samman, och tycker sig förstå de bakomliggande inten-tionerna och därmed de budskap omgivningen vill ha framförda, utan att den uttrycker detta i distinkt, verbalt språk.
Hur individen tolkar sig själv, sin situation och det som händer honom, är beroende av det Lewin benämner som i stunden uppkomna krafter. En grupp kan därför inte betraktas enbart som en samling individer, utan som en
mängd relationer mellan individer, ett dynamiskt kraftfält av möten mellan människor.
Lewin startade efter andra världskriget ett unikt forsk-ningscentrum vid Massachusetts berömda Tekniska
Högskola (MIT) – Research Center for Group Dynamics, ett center som senare flyttades till Bethel i Maine, och som kom att samarbeta med Tavistock Institute for Human Relations i England. Det primära syftet var att påverka människors attityder. Arbetet ledde till intressanta resultat, och ett flertal forskare, senare även flera terapeuter,
inspirerades att börja arbeta med grupper för att få
människor att snabbt förändra sina beteenden och attityder.
Gruppexperimenten kom först att benämnas T-grupper ("Training groups"), och senare kom dessa att av andra modifieras till så kallade encountergrupper, sensitivitets-grupper, gestaltterapeutiska grupper m.fl.
Den vetenskapliga sociologin har naturligtvis försökt att mer exakt klargöra hur man skall definiera en grupp, och hur man närmare skall förstå de processer som pågår inom gruppen och får dess medlemmar att bete sig på det sätt de gör. George Homans ger i sin bok The Human Group (1951) ett utmärkt sociologiskt exempel på hur definitionen av en grupp kan göras, där han exakt kartlägger vem som träffar vem, hur ofta och var, och där frekvensen av en aktiv interaktion mellan ett visst antal personer slutligen konsti-tuerar gruppen.
Homans är företrädare för den så kallade utbytesteorin.
Han antar att all social interaktion kan beskrivas i termer av taganden och givanden, där individer således engagerar sig i
aktioner som är belönande. Individen gör således alltid enkla, rationella val, där dessa kan beskrivas i renodlade ekonomiska termer. Teorin är föga dynamiskt inriktad, och tar inte någon utgångspunkt i underliggande, mer omed-vetna ageranden och utspel. Inom psykologin skulle man definiera den som renodlat behavioristisk, dvs mänskligt beteende uppkommer och utformas som en följd av den belöning respektive bestraffning människan möter.
Gestaltpsykologin, starkt inspirerad av bland annat
Lewins forskning, kom att understryka människan som aktiv organisatör av allt det hon upplevde. Människans tankevärld har således utomordentlig betydelse – och därmed fram-hävdes det kognitiva perspektivet. I kognitionen ingår inte enbart det medvetna tänkandet, utan även de tidigare erfarenheterna, som bygger en strukturell grund för all tolkning av det som sker. En av de mest omtalade
kognitionsteoretikerna är Leon Festinger, som utvecklat begreppet kognitiv dissonans, vilket kortfattat betyder tankekonflikt. Individer undviker alltid konflikterande tankar och strukturer, hävdar Festinger (Schellenberg, 1970), och strävar därför omgående efter att förändra sina tankar eller attityder. Om man t.ex. känner sig fysiskt svag och klumpig och vet att utökad fysisk motion skulle
förbättra hälsan och konditionen, men samtidigt också vet att en sådan insats kräver mycket ansträngning, blir man försatt i kognitiv dissonans. Vad skall man göra? Konflikten kan undvikas genom att man utvecklar en attityd om att motionen sannolikt ändå är verkningslös, och som argument inom sig själv kan man använda sina uppfattningar om att
trevliga människor i ens omgivning som verkar må bra inte alls utövar någon motion. Dissonansteorin ser människan som en rationaliserande varelse, vi omvandlar gärna våra upplevelser till ett mer passande och mindre konfliktfyllt mönster, vilket många gånger leder oss till förstorade självbilder och inre, falska förespeglingar.
Starkt påverkad av både den Homanska utbytesteorin och kognitionspsykologin är den sociala inlärningsteorin. Allt beteende skulle enligt denna vara inlärt: dels via belöning respektive bestraffning, dels via imitation av det man observerar hos andra. Albert Bandura (1977) har gjort sig känd som en av de främsta företrädarna för teorin om människan som funktionell inlärare av omgivningens uppträdande.
Socialpsykologin kan således, som alla beteendeveten-skapliga discipliner, betraktas som ett träd. Rötterna växer fram efter studier av de ursprungliga frågeställningarna, stammen skjuter upp när de har blivit ordentligt belysta, och därefter delar grenarna upp sig, allt eftersom nya och mer förfinade frågor ställs. Vissa grenar tycks bära ny frukt, medan andra gradvis förtvinar.
Till den ursprungliga stammen hör dock begreppet grupp.
Samspelet mellan individ och samhälle måste givetvis försiggå genom det nätverk, eller den grupp, som individen på något sätt tillhör.