När det väl i en grupp uppstått en tillräcklig grad av
sammanhållning, byggd på inbördes accepterande och tillit, finns det förutsättningar för att djupare och mera okända motiv och behov hos medlemmarna skall kunna göra sig gällande.
Då kan till exempel ett omedvetet behov hos en medlem, A, att framstå som ett övergivet misshandlat offer börja förmedlas genom den roll A utvecklar i gruppen. Regel-bundet får en som framstår som offer kontakt med en beskyddare/hjälpare, B, som från egna behov axlar beskyd-darrollen och på så sätt kopplar an till A. Ett komplementärt relaterande (Willi, 1984) mellan A och B uppstår, i början omedvetet för de två involverade. (I exemplet ovan kan vi översätta A med "Katrin" och B med "Tora".)
I gruppen drivs emellertid alla av behov att relatera, låt vara på olika vis. Det är högst troligt att någon tredje
medlem, C (="Emy") skulle vilja relatera till de två fast inte som konkurrerande "offer" eller som "hjälpare" utan efter ett annat, eget relationsmönster. C knyter inte an
komplemen-tärt utan genom vad Willi kallar konfliktrelaterande. Detta kan ge upphov till en dynamisk konflikt i hela gruppen vilket i sin tur kan leda till
a) att relationsmönstren blir uppenbara via någon ytterligare medlem som saknar de skäl A och B och C har att tränga bort medvetenheten om vad som försiggår och därför öppet kan beskriva dynamiken och tolka den, b) att A eller B eller C själva blir medvetna om sitt egentliga samspel genom den ökande laddningen och därmed ångesten i det som pågår,
c) att själva det komplementära relaterandet om det inte blir medvetet bekräftar och kanske till och med förstärker neurotiska och karaktärsneurotiska mönster hos A och B.
Enda vinsten på förmedveten nivå blir att varken A eller B upplever sig övergivna och förvisade till ensamhet.
I gruppens dynamik är som ovan nämnts varje medlem potentiellt både huvudperson, medspelare, åskådare och terapeut. Det som återskapas är aldrig slutförda samspel i gruppmedlemmarnas nyckelrelationer från deras personliga nätverk och livshistoria. Detta är det som psykoanalytisk teori beskriver som överföringar, vilka får en överlägsen rikedom och mångfald i terapigruppen. Till skillnad från familjeterapi utspelas gestaltningen/överföringarna inte i ett redan före terapin existerande relationsnät med sina högst konkreta beroenden och skyldigheter, utan i ett särskilt tillskapat relationsmönster, ett slags "undantag" från vardagslivet utanför terapigruppen, inte tillkommet för att
långsiktigt leva i, utan för att tillfälligt lära av och pröva nya alternativ i.
Varje betydelsefull erfarenhet en person gör kan endera nyttiggöras så att minnet av den bidrar till uppbyggnad, underhåll och bekräftelse av personligheten eller, om den är traumatiserande, måste den döljas i det omedvetna, alltså med psykoanalytisk terminologi förnekas, trängas bort eller inkapslas (= "become encapsulated": Hopper, 1991). Varje betydelsefull erfarenhet och den relation till människor som den utspelats i, lagras i den inre psykiska världen som en representation. Ett antal liknande representationer ger
tillsammans en generalisering och ett styrande mönster som har betydelse för personlighetens utveckling och förhållan-den till andra människor i nuet. Stern talat om RIG, tre bokstäver som betecknar "representationer av interaktioner som generaliserats". När en sådan senare i livet aktiveras genom möten med andra människor åtföljs den av referenser till den eller de nyckelhändelser eller objektrelationer som ursprungligen dominerade inlagringen. Dessa referenser,
"återuppväckta följeslagare" ("evoked companions" som Stern med ett talande uttryck kallar dem), svarar väl mot det som i gruppen kommer till ytan genom spegling, kondensa-tion, lokalisering och transpersonell inbördes påverkan enligt gruppanalytiska beskrivningar (Foulkes, 1975). I spegling bekräftas omedvetet material som sipprar ut i rolltagande och dialog av motsvarande laddat material som aktiveras hos en annan gruppmedlem (Pines, 1982).
Jämför hur Emy "råkar" komma ihåg den olyckshändelse ur
barndomen som gör Katrin omedelbart ångestfull. Med en tryggare relation i gruppen, alternativt ett mer uppmjukat och mindre straffande överjag, hade även Katrin kunnat ha hjälp av speglingsprocessen. Nu blev den i stället utstötande.
Genom transpersonella processer påverkar gruppmedlem-mars inre världar direkt varandra med sådan styrka och i så hög grad att detta kallas trans-personellt, det vill säga går igenom även personernas djupaste skikt. Genom kondensa-tion förstärks laddning av ett problem genom fleras
omedvetna inverkan. Lokalisering är hos Foulkes den tyngdpunkt i tid, rum och anknytning till personlighets-utvecklingen dit ett problem mest hör eller där det bäst kan terapeutiskt angripas.
I gruppen ovan är tillgänglighets, närhets- och separations-problemet gemensamt. Det hade kunnat nås mer eller mindre genom var och en av deltagarna (svårast via Knut) eller som ovan föreslogs på gruppens kollektiva pla n. Via vem av de enskilda eller via gruppen som helhet, med syftning på förhistoria (=där-och-då) eller gruppens här-och-nu, det terapeutiska problemet bäst klargörs är överväganden som illustrerar innehållet i begreppet lokalisering.
Gruppdialogen kan ses som en mångsidig gestaltning-på-nytt av valda delar av gruppmedlemmarnas inre nätverk av RIG. Det som gruppdynamiken under ytan sysslar med blir då ett slags förhandling eller dragkamp om vems familj som skall "återskapas", i vilken form och med vilka
med-agerande i komplementära och konfliktuella mönster. Vad är det som avgör vilken medlems inre värld som vid en viss tidpunkt blir dominerande?
Foulkes menade att det finns en styrande och hållande grundval för det som tilldrar sig. Han gav den namnet Group Matrix och definierade den som "den underliggande bas på vilken alla kommunikationer och relationer vilar och som avgör mening och innebörd av alla interaktioner och tolkningar". Han skilde mellan en grundläggande del av gruppens matrix ("foundation matrix") som härrör från medlemmars tidigare språkliga, kulturella, sociala erfaren-heter och erfarenerfaren-heter av att ha levt som kvinna eller man, samt en dynamisk del ("dynamic group matrix") som skapas gemensamt av gruppsamspelet. På förmedveten nivå utgör matrix gruppens gemensamma jordmån och gjutform. I gruppanalytisk teori blir en god och kreativ grupp en följd av en kreativ matrix, medan en skadlig grupprocess är ett uttryck för destruktiva inslag i matrix.
Group Matrix är inte helt lätt att översätta till svenska.
Det ursprungliga latinska matrix betyder förutom "ram" och
"gjutform" också en "kvinnlig varelse" och "gravid kvinna"
och "uterus" alltså livmoder. I nutid har ordet blivit "matris"
som är en form att sortera siffror eller bokstäver i. Matris på svenska saknar de humana och fertila aspekter som det latinska ordet har och som otvivelaktigt har avgörande betydelse för begreppet i gruppanalytisk terminologi.
"Gruppanda" är ett besläktat svenskt ord men även det smalare än det ursprungliga matrix. Därför behålls i denna
text matrix som ord för gruppens förmedvetna jordmån och normativa bas.
Gruppens matrix är alltså en konstruktion som betecknar en bas på latent och omedveten kollektiv nivå för gruppens samspel och relationer. Hur kan denna matrix tänkas
inverka i en terapigrupp? Rimligt är enligt min mening att se gruppens goda terapeutiska verkningar som manifesta
uttryck för skapande delar av dess matrix och skadliga effekter som följder av matrix destruktiva sidor. Grupp-forskare intresserade av vad som är gynnsamt i gruppterapi har om de goda aspekterna använt begreppet gruppspecifika terapeutiska faktorer. Jag har valt att kalla dem gruppens determinanter. Dessa är följaktligen uttryck för skapande delar av underliggande gruppmatrix (Ahlin, 1988).
Vad är då gruppspecifika terapeutiska faktorer? Yalom är den kanske mest kände bland forskare som undersökt vad deltagare i gruppterapier fann mest verksamt till deras hjälp under gruppterapin. Enkätsvaren har han sedan grupperat i ett antal terapeutiska faktorer (Yalom, 1972) som Bloch och Crouch ett decennium senare bearbetat vidare. Jag har för innehållet i begreppet determinanter använt deras indelning med några tillägg beträffande auktoritetsmönster och
relationer i gruppen. Följande åtta determinanter har jag funnit användbara.
Grupprocessen är starkt förknippad med kommunikations-flödet, mellan ytterligheterna tystnad och ett hektiskt tal i munnen på varandra, vidare med vilket slags innehåll: fakta, livshistoria, tolkningar, metaforer eller myter, som utgör bildspråket i dess dialog. Det känslomässiga klimatet,
varierande mellan oberördhet och starka, överväldigande känslor, liksom graden av självutlämnande, från förhindrat till reservationslöst och graden av acceptans mellan
medlemmarna, från ingen till uppslukande, har alla tre stor inverkan. Att gruppens relationsmönster från socialt icke-involverande via olika former av överföringsrelaterande samt de särskilda förhållanden som visar
auktoritets-mönstren (anarkistiska, låt-gå-mönster, egalitära, auktorita-tiva eller totalitära) också har stor betydelse är otvivelaktigt.
Den åttonde determinanten som visar matrix inverkan är gränssättningarna.
Resonemanget är mera utvecklat i form av en forsknings-metodik om grupprocesser som kallas Matrix Representation Grid, MRG (Ahlin, 1988). Determinanterna relationsmönster och auktoritetsmönster återger på gruppens nivå det som på individuell nivå kallas överföringar. Genom projektioner, spjälkningar, förskjutningar och projektiv identifikation kan svårt, laddat och inte medvetet material från en person förläggas till en eller flera andra i gruppen, till gruppledaren och till gruppen som helhet. Detta ger som ovan sagts en variationsrikedom för överföringar som vida överträffar dygdens. I gengäld kan överföringsdynamiken också i en liten grupp bli så komplex att det svårligen kan tydliggöras i sin helhet. Gruppens rika möjligheter kan bli till överväldi-gande överflöd.
Ovan har beskrivits hur triangelformationer i gruppen kan medvetandegöra överföringsrelationer. Ytterligare en form för bearbetning uppstår i gruppen genom projektiv identi-fikation så som Bion och Ogden beskrivit den mekanismen:
inom relationer, som de involverade inte lämnar, kan den ene projicera material, som denne inte förmår hålla inom sig, på en andra person. Den senare, som inte har precis samma personlighet och inre mönster, förmår emellertid under gynnsamma omständigheter i någon mån bearbeta det material han fått över sig och sedan återföra detta till
upphovsmannen i en ny form och med ett mindre "giftigt"
eller destruktivt innehåll, som den förste nu förmår ta in och introjicera på nytt. Så menar Ogden att den tillräckligt väl fungerande modern gör världens ondska uthärdlig och hanterbar för sitt barn. Så sker också ofta i gruppsykoterapi.
Gruppanalytisk terapi kan bedrivas både i stora och i små grupper. I de stora, med 50 eller fler deltagare, eller i
mediangrupper om 20–50, finns givetvis också rika möjligheter till överföringar. Ju större grupp desto mer dominerar primitiva överföringar av ursprungligt, arkaiskt slag. I de större grupperna kan endast undantagsvis
familjemönster rekapituleras. Där sker i stället enligt de Maré (1991) processer som utvecklar samhälleligt medborgarskap hos deltagarna. I de stora grupperna kan man enligt de Maré "lära sig tänka" som ett moget processresultat av de mycket primitiva känslor och
erfarenheter (det "hat") som till en början väcks i den stora gruppen av dess oöverblickbarhet, dess masskrafter och hot mot medlemmarnas individualitet och självbilder (Turquet, 1975). Det är i den lilla gruppen som formatet lämpar sig bäst för att återskapa familjeerfarenheter och därigenom
"lära sig att känna", friare och mera moget (de Maré, op.
cit.). Det är oftast i de små terapigrupperna med 7–9
deltagare det är lättast att få bekräftelse på att "gruppen är den naturliga formen för psykoterapi".