Inge Widlund
"Det finns inget så praktiskt som en god teori" är ett ofta citerat uttalande av Kurt Lewin, en av smågruppsforsk-ningens förgrundsgestalter. På vilket sätt är då en teori praktisk? Vi bör kanske en kort stund stanna vid frågan om vad vi skall med teorier till och vilka slags teorier vi skall låta vara våra vägledare.
Som gruppanalytiker har man till följd av rollens
avgränsning och neutralitet en alldeles särskild ställning, ett slags upphöjd position med den bästa tänkbara utsikt över det händelseförlopp man är satt att följa och söka förstå. Det är med andra ord en forskningsposition liknande den som i sociologin kallas deltagande observation. Vad gruppledaren nu ser utifrån denna position är avhängigt av dennes
förutsättningar, personliga såväl som tillägnade, sålunda erfarenhet och kunskap. Men gruppledaren kan också – från den ideala position som beskrivits ovan – snabbt komma att bli indragen i gruppens känslomässiga konflikter med svårigheter att identifiera och förstå sin motöverföring.
Den lilla gruppen har en stor komplexitet även om man enbart beaktar den manifesta interaktionen. I gruppen förekommer flytande samtal, dialo g mellan ett par medlemmar, tystnad (av olika slag), känslomässiga
yttringar, gemensamma eller enskilda, och enstaka inlägg.
Förutom den verbala interaktionen kan man avläsa olika
ickeverbala, kroppsliga, uttryck. Därtill kommer den underliggande, latenta meningen i det förda samtalet som ibland tycks uppenbar men vid andra tillfällen undflyende och svårfångad. I detta mikrokosmos med sin förvirrande mångfald söker gruppledaren efter ett verktyg som kan skapa ordning ur kaos. Detta verktyg är teori.
Det bör emellertid påpekas att även utan förkunskap om teori så arbetar gruppledaren instinktivt med hypoteser, vilka han söker bekräftelse på – eller förkastar. Gruppledar-skapet utgör till stora delar ett slags ursprunglig forsknings-verksamhet med induktiva slutledningar (försök till
generaliseringar utifrån enskilda iakttagelser) som ibland kan avsätta resultat i form av artiklar med fallbeskrivningar.
I allmänhet talar man om sådan information som erfarenhet i stället för forskningsresultat.
Men gruppledaren behöver teorier och förkunskap – till sitt stöd och för sin förståelse (och förförståelse) av vad han ser och hör i gruppen. Teorin blir till ett slags objektiv genom vilket han betraktar skeenden i gruppen. Problemet är att dessa objektiv har olika brännvidd och därmed
fokuserar olika. Som exempel kan nämnas de intrapsykiska teorierna å ena sidan och de interpersonella och sociologiska å andra sidan. Detta förhållande kräver antingen en upp-sättning olika teorier (med olika brännvidd) eller att man väljer en eller ett fåtal teorier som man anser belyser det väsentliga. Hur man än gör kommer en rad företeelser att falla utanför de teoretiska ramarna och det är därför angeläget att värdera gruppledarens egna subjektiva
förståelse och arbetet med att bearbeta och formulera dessa
erfarenheter. I de fall teorin blir det dominerande styrmedlet för varseblivningen riskerar vi förminskning och förstelning av vår förmåga att se.
Teorier har bakomliggande teorier – metateorier – och olika traditions- och värderingsmässiga grunder. En
skiljelinje som brukar framhållas går mellan den tolkande, hermeneutiska vetenskapssynen och den förklarande, logiska empirismen. I en artikel om ideologier i grupp-sykoterapi nämner M. Rosenbaum Kant respektive Locke som tidiga föregångare för dessa inriktningar (Rosenbaum i Pines, 1983). Denna skiljelinje kanske inte alltid är tydlig och framför allt följer den inte gränserna för olika
vetenskapliga discipliner. Sålunda kan Freud sägas ha levat med konflikten att höra hemma i det naturvetenskapliga lägret och göra sina upptäckter inom ett annat, det humanvetenskapliga området – två områden med olika språk och metoder. Senare har man från olika håll – och med olika syften – tillskrivit psykoanalysens egenart både som positivistisk empirism och som hermeneutiskfeno-menologisk teori. Paul Ricœur, företrädare för den
hermeneutiska traditionen, hänvisar sålunda till en nutida representant för Frankfurtskolan, Jürgen Habermas, som säger att "psykoanalysen har missförstått sig själv som en naturvetenskap". (Ricœur, 1981.)
Vad är då gruppanalysen? Man skulle något förenklat kunna hävda att bakom de gruppanalytiska teorierna ligger en teori om människan som en tolkande varelse. S.H.
Foulkes menade att grunden för kommunikation och associerande i en grupp utgörs av medlemmarnas
omedvetna, instinktiva förståelse av varandra, de gör omedvetna tolkningar av varandra (1971, s. 29). Poängen med Foulkes uttalande är synen på människan som en tolkande varelse, att hon kan se och förstå bortom de
språkliga och sociala konventionerna och att hon av samma konventioner i vanliga fall hindras att göra sig medveten om och än mer yttra vad hon ser eller hör. Det kanske vore riktigare att tala om förståelse på en förmedveten nivå, relativt lättillgänglig.
Foulkes tid ige föregångare, den amerikanske psyko-analytikern Trigant Burrow, var den förste som använde begreppet gruppanalys (han använde senare begreppen Phyloanalysis eller Social Selfinquiry). En av hans
studenter, tillika assistent, som också var hans analysand, bad en dag året 1915 att få byta plats med Burrow. Med detta byte, som Burrow efter en naturlig tvekan gick med på, kom intresset att inrikta sig på bådas inneboende tendenser till ett auktoritärt förhållningssätt. Uppmärk-samheten flyttades från den ind ividuella subjektiviteten till de intersubjektiva strukturerna. Detta visade sig vara inledningen till ett samarbete som utvidgade sig till ett samarbete i grupp, en gruppanalys (Galt, 1991).
Historien visar hur ett byte av perspektiv kan föra med sig upptäckter. När Foulkes 1940 satte sina analysander i en grupp gjorde han det utifrån sina kunskaper som psyko-analytiker, han övergav aldrig de psykoanalytiska teorierna i den gruppanalytiska tillämpningen. Men han förde med sig värderingar och kunskap från andra områden: från
gestaltpsykologi (A. Gelb, K. Goldstein), från antropologi
och systemteori (B. Malinowski, J. Reusch och G. Bateson) och från sociologi (via Frankfurtskolan – Adorno,
Horkheimer, Marcuse, Elias). Även om det inte finns något man skulle kunna kalla gruppanalytisk metateori – eller ens någon sammanhängande enhetlig teori – så finns bakom-liggande värderingar och utgångspunkter. Förutom synen på människan som en tolkande varelse så finns synen på
människan som en social varelse, en knutpunkt i ett socialt nätverk som bara "artificiellt kan ses i isolering, som en fisk utanför vattnet" (Foulkes, 1948). Den som härvid betydde mycket för Foulkes var sociologen Norbert Elias, vars Sedernas historia (Elias, 1989/1937, 1939) behandlade civilisationernas påverkan på det mänskliga, individuella psyket.
Det är därmed sagt att det finns en viss motsättning inom gruppanalysen; å ena sidan Freud som såg människans psyke som något konstant och ursprungligt, å andra sidan Elias som såg det som historiskt föränderligt. Denna spännvidd innehåller samtidigt en dynamik som ger möjligheter till olika uttolkningar. Den lilla gruppen kan sägas stå mellan – som en länk – individen och vad vi kallar samhället.
I den redogörelse för de gruppanalytiska teorierna som följer nedan är det Foulkes teorier som redovisas, i de flesta fall översatta och uttolkade av författaren (det föreligger endast ett verk översatt till svenska; Foulkes, 1975/1979).