Huvudpunkterna i de gruppanalytiska teorierna, så som de här har presenterats, har visat sig vara mycket livskraftiga.
Foulkes' teorier kan kritiseras för att de inte är samman-hängande, att det inte finns en sammanhängande
gruppanalytisk teori. Av samma skäl kan man säga att den
gruppanalytiska teoribildningen inte är sluten utan öppen, den går att använda till de delar man kan och vill införliva, den är också inbjudande till diskussion och utveckling. En annan och kanske viktigare invändning kan vara att de gruppanalytiska teorierna kan synas ha en underliggande optimism som inte alltid kan bekräftas av de egna
erfarenheterna. Det är i allmänhet gruppens möjligheter och de goda sidorna som beskrivs, de mörkare och primitivare sidorna och de maligna processerna utelämnas.
När de gruppanalytiska teorierna utformades under 1940-talet så förekom också i övrigt en livlig utveckling av
grupppsykoterapin på psykoanalytisk grund. I USA hade P.
Shilder och L. Wender redan tidigare börjat arbeta med gruppterapi på psykoanalytisk grund; S.R. Slavson och A.
Wolf var andra amerikanska företrädare för en psyko-analytisk gruppterapi (Foulkes, 1948; Sigrell, 1971). De hade alla det gemensamt att de var ganska individinriktade, det kan sägas att de bedrev psykoanalys i grupp. Till
skillnad från Foulkes använde de sig alltså inte i någon nämnvärd utsträckning av gruppen som ett terapeutiskt instrument. I England fanns det dock några samtida som gjorde det: W.R. Bion och H. Ezriel.
Det kan i sammanhanget ha ett visst intresse att göra en kort jämförelse mellan de teorier som framlades av Foulkes respektive Bion. När vi har konstaterat en viss optimism bakom Foulkes teorier så måste man i en sådan jämförelse slås av kontrasten med Bions teorier (Bion, 1974), vilka till största delen behandlar gruppers primitiva försvar (s.k.
grundantagandegrupper "Basic Assumption Groups") mot
psykotisk ångest. Bions teori, som visat sig mycket livskraftig, baseras på hans egna erfarenheter av att leda grupper. Därvidlag tolkade och behandlade han gruppen som en helhet, man skulle kunna säga som en individ och analysand utifrån de kleinianska teorier som han omfattade.
Det ligger nära till hands att anta att denna metod att förhålla sig till gruppen också ledde till de regressiva
fenomen som Bion så skarpsint och framgångsrikt studerade (se vidare Pines, Bion and Group Psychotherapy, 1985).
Foulkes och Bion delar synen på gruppen som en helhet men de ser, inom samma fält, helt olika företeelser. Man kan påstå att Bions teori är deskriptiv, han beskrev vad han såg, inordnat i vissa kategorier som baserade sig på Melanie Kleins teorier inom psykoanalysen. Foulkes uppehöll sig aldrig särskilt mycket vid samma sidor av gruppen; i hans indelning av gruppens liv i fyra olika nivåer nämner han Klein i anslutning till den tredje nivån, den projektiva, men han utvecklar inte detta närmare. Trots att Foulkes var medveten om dessa mer primitiva nivåer så riktade han sin huvudsakliga uppmärksamhet mot gruppens terapeutiskt verksamma faktorer på en "högre" nivå. Foulkes ansåg att gruppens arbete i huvudsak skedde horisontellt i motsats till psykoanalysens vertikala arbetssätt. Han tycktes inte
prioritera regression som ett verktyg i den terapeutiska processen. Arbetet som gruppledare var enligt Foulkes till stor del att ge trygga förutsättningar. Hans övertygelse om kommunikationens stora betydelse i den terapeutiska
processen gjorde sålunda att han som gruppanalytiker sökte vägar att undanröja hinder för denna kommunikation. Man
kan härvid säga att Foulkes teori om grupper är intentionell, den strävar efter en optimering av gruppens terapeutiska resurser inkluderande både gruppmedlemmarnas inne-boende förmåga och gruppen-som-en-helhet.
En rad utvecklingsinsatser har gjorts sedan Foulkes först framlade sina teoretiska reflektioner. De flesta bidrag på denna väg publiceras i den brittiska tidskriften Group Analysis, utgiven av Group Analytic Society (London).
Boken The Evolution of Group Analysis (Pines, 1983) ger en god överblick med bidrag från olika discipliner. Som exempel på några andra utvecklingsansatser kan nämnas M.
Pines behandling av spegelfenomenet (1982), matris
-begreppet har bland andra belysts av A. Abraham (1973), C.
James (1989) har tagit Winnicott och Bion till hjälp för att visa på gruppens hållande och härbärgerande förmåga (ett bidrag till gruppen som stöd), Ashbach och Schermer (1987) har behandlat objektrelationer i gruppen. I Sverige kan som exempel på utvecklingsinsatser nämnas O. Dahlins behandling av gruppens egenskap av övergångsområde (1979), G. Ahlins (1989) utveckling av en observations-metod som bygger på matrixbegreppet och L. Lorentzons utveckling av tankegångar kring den transpersonella processen i gruppen (1985).
Foulkes har även haft stort inflytande inom andra områden än som gäller den lilla analytiska terapigruppen.
Sålunda har A.C.R. Skynner byggt vidare på det grupp-analytiska fundamentet inom familjeterapin, för terapeutiska samhällen har det gruppanalytiska inflytandet tagit sig
uttryck genom T. Mains och D. Clarks arbeten. Det
gruppanalytiska tänkandet har också lagt grunden till P. de Marés teorier om stora grupper (25–30 personer eller större) (1972, 1991).
De gruppanalytiska teorierna har under årens lopp haft ett stort inflytande över gruppsykoterapin i allmänhet och dess utveckling, en lång rad av Foulkes anvisningar och begrepp har införlivats som en allmän kunskap om terapeutiska grupper. Hans centrala uppfattning om den psykiska störningen som i grunden social – och som därmed också bäst behandlas i ett socialt sammanhang – kan ändå kanske även i våra dagar anses kontroversiell.
Det kan synas som om det största intresset för den grupp-analytiska utvecklingen kommer från det psykogrupp-analytiska området, framför allt gäller kanske detta objektrelations-teorier, som ligger nära till hands att söka införliva i de gruppanalytiska teorierna. Det torde emellertid också finnas stora möjligheter att bättre förstå och utveckla teorier för gruppens sociala sida, till exempel de gruppspecifika faktorerna och deras betydelse. Forskning och utveckling kring språk och kommunikation kan förväntas ge viktiga bidrag till en förstärkning av gruppanalysens centrala och bärande tankegångar.