Det hävdas ibland, möjligen med viss rätt, att med forskning kan man bara bekräfta det vi redan vet. En forskare skulle dock säkert vilja nyansera utsagan något och dessutom formulera sin uppgift rätt olika beroende på vilken forskningstradition han eller hon arbetade inom. Någon kanske skulle säga att med forskning vill vi försöka bekräfta eller förkasta det vi tror oss veta. Det är upplysningens ideal, att med förnuftet belysa mörka områden av tro,
dogmatism och fördomsfullhet. Andra kanske skulle tala om att forskningens uppgift är att fördjupa och vidga gränserna för vår kunskap. Det är romantikens ideal att med känsla och inlevelse skapa förståelse för det irrationella och mystiska. Inom psykologin, kan man tycka, skulle dessa bägge ideal knappast behöva stå i motsättning till varandra.
Trots det så utkämpas som bekant fortfarande många strider mellan naturvetenskapligt och humanistiskt inriktade
forskare. Dessa dispyter kan inte bara avfärdas som kamp om makt och revir, men har oftast effekten att leden inom olika forskargrupperingar sluts, snarare än öppnar upp för den dialog som är nödvändig mellan olika inriktningar för att kunna belysa fenomen ur olika perspektiv.
Paradoxalt, men liksom tidigare i historien, så tycks det emellertid vara inom matematiken och fysiken som man
ligger före och har upptäckt det subjektiva medvetandets samband med det yttre och observerbara. Redan på trettio -talet kunde Kurt Gödel matematiskt föra i bevis att det finns sanningar, som man inte kan komma åt med matematisk och logisk bevisföring. Betydelsen av detta har man först insett i och med utvecklingen av modern informationsteori. Det har att göra med ett budskaps komplexitet eller logiska djup, som inte bottnar i budskapets längd utan i det tidigare utförda arbetet som lett fram till slutsatsen. Meningen i ett uttalande härrör inte från den information som finns i den slutliga utsagan, utan från den information som har gallrats bort under formuleringen av den (Nörretranders, 1993). Det som kräver energi och arbete är inte att "bli" informerad, utan att gallra, reducera och glömma. Kanske kan man säga att forskarens uppgift är just att formulera komplexa utsagor om världen, som sammanfattar mycket information, men samtidigt kännetecknas av enkelhet. Det komplexa ligger i allt det arbete av att gallra och glömma som lett fram till slutsatsen.
I det perspektivet blir forskarens metodiska skoltillhörig-het (empiristisk, fenomenologisk etc.) av underordnat intresse. Metodiken implicerar inte nödvändigtvis någon särskild människosyn, och forskare inom samma skola kan ha mycket olika mål med sitt arbete. Däremot blir det viktigt att kunna granska arbetet ur metodisk synvinkel: att man kan konstatera att forskaren inte slarvat eller hoppat över tankeled i sin hermeneutiska eller empiristiska ansats. Det viktiga att ta ställning till blir inte om studien är en feno-menologiskt inriktad analys av en process, eller innefattar
en traditionell redovisning av statistiska bearbetningar av data från en serie observationer, utan om tillräckligt mycket information har kunnat gallras bort och sammanfattas så att slutsatserna är begripliga för en insatt läsare.
Att reducera information på detta sätt innefattar också en medvetenhet om det problematiska med referenser till egna upplevelser, det subjektiva. Komplex information av det slag forskaren strävar efter, innefattar någon grad av generaliserbarhet, dvs. att slutsatserna inte bara är giltiga just för det redovisade fallet. Vår förmåga att medvetet uppfatta all den information som sköljer över oss i form av miljontals sinnesintryck per sekund är mycket begränsad. På ett personligt sätt väljer vi på något sätt ut en mycket liten del av tillgänglig information, som vi blir medvetna om.
Samma händelse kan då komma att uppfattas på mycket olika sätt. Vi så att säga inordnar händelsen i vår personliga världsbild och tillskriver därigenom den yttre situationen aspekter som inte finns där. I ett annat språkbruk skulle detta kunna sägas vara ett uttryck för att vi ständigt projicerar vår inre föreställningsvärld på händelser och personer som finns i den yttre världen. Att intuition och subjektivitet är en viktig del av forskningsprocessen är lätt att förstå, samtidigt som våra personliga och begränsade perspektiv, vår subjektivitet, på detta sätt inskränker våra möjligheter att formulera allmängiltiga lagar om mänskligt varande – oavsett om man betraktar sig själv som objektiv positivist, tolkande hermeneut eller påverkande aktions-forskare.
Intressant nog är bortfallet av information också en statistisk effekt av alla försök att generalisera. Då vi vill sammanfatta många observationer i en överordnad kategori, kan vi visserligen säga något om observationerna som
helhet, men den enskilda observationen som finns i en spridning kring medeltalet vet vi ingenting om. Den har vi glömt!
Det finns sanningar om världen som vi inte kan komma åt med logik, och subjektiviteten begränsar. Det är inte möjligt att göra förutsägelser om mänskligt handlande i det enskilda fallet. Vad kan nu allt detta säga om forskning om grupp-terapi? Å ena sidan att forskning i bästa fall ändå kan leda till en mer sammansatt kunskap än den vi redan har. Å andra sidan att utvecklingen och processen i den enskilda gruppen alltid kommer och skall vara fylld av överraskningar och i grunden oförutsägbar. Den mer komplexa kunskap vi
kanske kan få genom forskning kan göra oss öppnare för att se och gripas av det icke förväntade.
Forskning betraktad på detta sätt löser också upp gränser-na mellan den etablerade forskarvärlden och det kliniska arbetet. Det är fullt möjligt att med forskarens ögon betrakta det egna arbetet med patienter. Givetvis kan allt kliniskt arbete sägas vara forskning i den bemärkelsen att man ständigt prövar händelser i gruppen mot hypoteser och teorier. Vad som krävs av den forskande klinikern är dock en vilja att kommunicera sina erfarenheter och en tro att man kan göra det utan att vara alltför "märkvärdig". Många kliniker har en rädsla för att bli kritiserade och inte duga i sådana sammanhang, medan erfarenheten nog i de flesta fall
ändå är att en berikande dialog med kolleger har kunnat uppstå. Vid Ericastiftelsen i Stockholm har man nyligen gett ut en hel serie av skrifter, som på detta sätt sammanfattar och systematiserar kliniska erfarenheter. Även om man känner att steget till att publicera sina erfarenheter är långt kan man i sitt kliniska arbete ändå ha nytta av att använda en del instrument (frågeformulär och test) som används inom klinisk forskning. Dies (1987) hävdar t.ex. att många av de instrument kring symtom, gruppklimat, öppenhet, gruppnormer m.m. som används i forskning kan användas som ett sätt att följa upp och utvärdera den egna kliniska verksamheten, men också för att underlätta det kliniska arbetet genom att t.ex. göra målen med terapin tydligare eller att förbättra kommunikationen mellan klienter och mellan klienter och terapeut.
Utvecklingstendenser
Den vetenskapliga litteraturen om gruppsykoterapi är relativt omfattande, men den mesta forskningen är av traditionellt slag med särskild tonvikt på att utvärdera effekter av olika slags terapiformer och finna statistiska samband mellan olika psykoterapirelevanta företeelser.
Denna form av storskalig forskning, som är ekonomiskt resurskrävande, har förekommit mest i USA ("big is
better"), där forskningen (och den kliniska praktiken) tycks vara mycket pragmatisk. Mer fenomenologiskt inriktade studier av enskilda terapigrupper har varit vanligare i Asien och Europa. En trend tycks dock vara att integrera det
ideografiska (det vill säga studiet av det enskilda fallet) med det nomotetiska (det vill säga studiet av det generella
baserat på data från många observationer) perspektivet (Dies, 1993). Som påpekats tidigare syftar ju bägge förhållningssätten till en ökad förståelse av komplexa gruppfenomen.
Forskning om gruppanalytisk psykoterapi förekommer i än mindre grad och kvaliteten kan inte betraktas som hög (Karterud, 1992). Det är sannolikt delvis en effekt av kulturella och ideologiska faktorer. Nomotetiskt inriktad forskning har oftast betraktats med stor skepsis av psyko-analytiker, som till stor del har utgjort basen för den gruppanalytiska rörelsen. I USA är gruppanalys i den
mening som uttrycks med föreliggande bok ett relativt okänt begrepp. Det finns givetvis en mängd psykodynamiskt och psykoanalytiskt inriktad gruppterapi, men den är då ofta antingen renodlat psykoanalytisk eller mer interaktions-orienterad. Följden av detta är att de gruppterapier som man bedrivit forskning på har en del karakteristika som vi inte skulle känna igen i gruppanalytisk praktik, framför allt kanske i graden av verbal och strukturerande aktivitet hos terapeuten. En följd av den pragmatiska hållningen är också att många studier handlar om relativt korta terapier,
eftersom detta är mindre resurskrävande och man får fram snabbare resultat. Det har bedrivits mycket litet forskning på terapier som pågår mellan två och fyra år, vilket är den ungefärliga tid vi tänker oss att gruppdeltagare stannar i gruppanalytisk psykoterapi. Det finns dock en del undantag, bl.a. en svensk studie (Sigrell, 1992) som också har en
osedvanligt lång uppföljningsperiod. Detta arbete kan närmast beskrivas som fallstudier av tre grupper med sammanlagt 18 deltagare. Även om sådana är lätta att kritisera från metodologiska utgångspunkter, är det berömvärt att genomföra sådan klinisk forskning. Det är också intressant att notera att 12 av patienterna efter tretton år bedömdes som förbättrade och normalfungerande. Av de patienter som inte förbättrats bedömdes de flesta ha gravare personlighetsstörningar. Flera av dessa ansågs dock vara förbättrade ett och ett halvt år efter avslutad terapi, vilket belyser vikten av att också följa upp efter lång tid.
I början av femtiotalet publicerades ett tiotal rapporter om gruppterapiforskning per år i engelskspråkiga tidskrifter. I mitten av sjuttiotalet var de tio gånger så många. Man kunde då konstatera (Parloff & Dies, 1977; Dies, 1979) att
kvaliteten på och tilltron till forskningsresultaten hade ökat väsentligt. Slutsatserna var ändå rätt nedslående ur grupp-terapeuters synvinkel. Man hade ännu inte kunnat visa att gruppterapi hade någon effekt för patienter med olika diagnoser som schizofreni, alkoholberoende, psykoneuros m.m. Möjligen hade gruppterapi i kombination med en eller annan behandling haft gynnsamma effekter. Nu kunde man visserligen konstatera att det inte fanns några andra
behandlingsformer som kunde visa på dramatiskt bättre utfall. Dessutom var de olika gruppterapier som då ingick i studien i allra högsta grad disparata.
Sedan sjuttiotalet har scenen förändrats. Ett antal meta-analyser av effekter av psykoterapi har publicerats (Smith, Glass & Miller, 1980). Vi vet idag att psykoterapi generellt
sett har effekt, men att man inte kan finna några skillnader i resultat mellan olika psykoterapiformer. Vad gäller psyko-dynamiskt inriktad psykoterapi kan det vara intressant att notera att gruppsykoterapi stod för 80 procent av den totala effektstorleken i Smiths och medarbetares studie, dvs. att av de uppmätta förändringarna av psykodynamiskt och
humanistiskt inriktade terapier svarade gruppsykoterapi för drygt tre fjärdedelar (Shapiro & Shapiro, 1982). Den här typen av resultat har lett vidare till olika studier av den terapeutiska processen. Det har blivit allt mer intressant att försöka förstå vad i psykoterapi som är verksamt, eftersom psykoterapeutens teoretiska tillhörighet tycks vara av
underordnad betydelse. Det har visat sig att störst betydelse för det terapeutiska utfallet har aspekter av den terapeutiska relationen, såsom terapeutens empati och engagemang och i vilken utsträckning en terapeutisk allians kan skapas
(Luborsky, 1990). Denna typ av resultat måste betraktas som genombrott för psykoterapiforskningen och kommer att påverka såväl psykoterapeuters professionella identitet som innehållet i det kliniska psykoterapeutiska arbetet i fram-tiden. Resultaten kan också sägas ge indirekt stöd till det gruppanalytiska förhållningssättet, som sätter samarbetet och inlevelsen mellan gruppdeltagarna, inkluderande terapeuten, i centrum.