Efter Foulkes död, 1976, har ofta Malcolm Pines varit den i Group Analytic Society och Institutet som framträtt som gruppanalysens talesman under 80-talet. Med Pines följde ett närmande till psykoanalysen. Aktuella tankegångar och begrepp därifrån prövades ofta i den årliga femdagars-workshop i januari som blivit en tradition och ett sätt att utveckla gruppanalysen.
Inom psykoanalysen hände mycket under 70- och 80-talen. Heinz Kohut formulerade självpsykologin och gav narcissism en ny innebörd. Otto Kernberg och Robert Langs utvecklade teorier där objektrelationer spelade en fram-trädande roll. De brittiska analytikerna Balint, Fairbairn, Winnicott och Guntrip lästes med stort intresse och fördes samman postumt till "de brittiska objektrelationsteoreti-kerna". En lång rad psykoanalytiska teorier om borderline och narcissistiska störningar formulerades framför allt inom de engelskspråkiga delarna av världen. Fransk psykoanalys utvecklade, med Jacques Lacan som inspiratör, ett intresse för semantiken. De uppsatser som Freuds "problembarn", den kontroversielle Sándor Ferenczi, skrivit under seklets tre första årtionden lästes igen med stort intresse.
Gemensamt för dessa nya vägar inom psykoanalysen var ett behov av att i teorierna ge ett utrymme för en omvärlds inflytanden över individen. Den mekanistiska driftteorin med sina rötter i 1800-talets fysik och biologi, föreföll att inte räcka till längre. Begäret (till min faders hustru-min mor), som driftteorin hade tagit som sin utgångspunkt i analysen av neurotiker, ersattes av ett intresse för behoven (att äga min nästas hustru, hans ägodelar, hans tjänare och hans åsna osv.) som utgångspunkt i analysen av det man allt oftare kallade borderlinepatienter. Erich Fromm formu-lerade det i titeln till en av sina senare böcker som skillna-den mellan att vara och att ha. Erik Homburger Erikson hade under 50-talet med sitt epigenetiska schema lyckats öppna detta perspektiv för psykoanalysen utan att anklagas för att vara socialpsykologiskt orienterad. Foulkes hän-visade också i inledningskapitlet till sin första bok om gruppanalys 1948 till Eriksons arbeten. Han möttes av ett vänligt ointresse från sina psykoanalytiska kollegors sida.
Anna Freud, som Foulkes knutit an till, förhöll sig reserverad.
Gruppanalysen hade undvikit att importera något från Winnicotts och Bions arbeten, men 1980 framträdde Colin James vid den åttonde Internationella Gruppterapikonferen-sen som repreGruppterapikonferen-sentant för Group Analysis och föreslog att gruppfenomen kunde förstås genom Winnicotts idé om ett övergångsområde, som i gruppen utvecklas mellan grupp-deltagarna. Gruppmatrisen kunde förstås som det över-gångsområde av delade illusioner som gruppdeltagarna utvecklade i gruppen. Det öppnade dörrarna till Winnicotts
tankevärld, som på många sätt har likheter med Foulkes.
Inte heller han var någon som ville utveckla sina tankar till ett system. Liksom Foulkes hade han några "ledmotiv" som han tar upp gång på gång.
1985 samlades man, i samband med att Bion and Group Psychotherapy publicerades med Pines som redaktör, till ett symposium om Bions betydelse för utvecklingen av teorier om grupper. Några år senare återkom Pines till ämnet och reserverade sig mot den "tidige" Bions tankar om vad som sker i grupper: Bions idéer utvecklades till ett slutet
tankesystem. Kompetensen att fungera på högre nivå, att fundera och analysera fanns företrädesvis hos gruppens ledare. Deltagarna förutsattes vara regressiva och Bions stil som gruppledare innebar en frustration, som sannolikt försatte dem i regression.
Robin Skynner skrev 1982 i en recension av Living
Groups: Group Psychotherapy and General System Theory, en samlingsvolym med uppsatser av systemorienterade gruppteoretiker, att för honom var Helen Durkins bok The Group in Depth den bästa och översiktligaste av de böcker om grupppsykoterapi som han läst. Han hade länge väntat på att systemteorin skulle tillämpas inom gruppanalysen på det sätt som varit fallet inom hans särskilda intressesfär, familjeterapin. Skynner argumenterade att Foulkes idéer och gruppanalysens teorier i grund och botten var systemteori, varför det skulle vara en fördel för gruppanalysens
utveckling att ta till sig och bygga på systemteoretiska begrepp.
Utvecklingen inom Group Analysis tog många vägar men ingen bestämd rutt. Skynner med familjeterapeuterna gick sin väg och utvecklade sitt eget språk och sin egen tera-peutiska hållning i Institute of Family Therapy (London).
The Evolution of Group Analysis skulle ha blivit en fest-skrift till Foulkes åttioårsdag 1978. Redaktör var Malcolm Pines och boken kom 1983. Bidragen gav en bild av grupp-analys som en väv av till Foulkes knutna trådar. Veten-skapsteoretiskt var trådarna av olika beskaffenhet.
Sedan 1977 hålls varje år en Foulkesföreläsning i London. De inleddes med att Tom Main talade om "The Concept of the Therapeutic Community, Variations and Vicissitudes". Forskare och teoretiker som inbjudits att föreläsa under 80-talet och som tidigare inte nämnts och som inte haft en omedelbar anknytning till Group Analysis (London), har varit Wilfred Abse, Morton Lieberman, Karl König, Yvonne Agazarian samt, 1991, Dorothy Stock Whitaker.
Lieberman och Stock-Whitaker hade i USA utvecklat en forskning med empiriska metoder på grupprocesser. De utgick från att gruppen som en helhet vid varje möte blir upptagen av en gemensam konflikt för vilken deltagarna försöker att finna en grupplösning, vilken kan vara av typ
"stopp-det-är-bra-som-det är" eller "nu-kan-vi-förstå-litet-mer-och-gå-vidare" (restrictive respektive enabling
solutions). Stock Whitaker sammanfattade sin syn på grupper och grupprocesser i boken Using Groups to Help People (1985).
Agazarian är en framträdande representant för traditionen efter Kurt Lewin och systemteorins tillämpning på (den terapeutiska) gruppen. Hon skrev tillsammans med Peters The Visible and Invisible group (1981). Den synliga
gruppen är dess enskilda deltagare och vad de tar med sig till gruppen. Den osynliga gruppen är det system som uppstår i detta möte och som kan beskrivas genom fyra subsystem: individen, den individuella rollen, grupprollen och gruppen-som-en-helhet. Det systemteoretiska begreppet isomorfi spelar en nyckelroll. Därigenom blir det möjligt att tänka att parallella sinsemellan förbundna förlopp utspelar sig på olika plan, dvs. i de fyra subsystemen.
Den gemensamma nämnaren för vad som fogats samman i Group Analysis är föreställningen om gruppen-som-en-helhet.
Foulkes hade ställt i utsikt att han skulle skriva en teoretisk bok om gruppanalys. 1975 kom Group-Analytic Psychotherapy – Method and Principles men det visade sig vara en bok om gruppanalytisk "teknik". Den teoretiska boken blev aldrig skriven. Gruppanalysen saknar därmed ett av sin grundare uttänkt och nedskrivet metapsykologiskt fundament. När Malcolm Pines och Jeff Roberts, i en serie om de ledande gruppterapiteorierna i International Journal of Group Psychotherapy 1992, presenterade gruppanalysen beklagade de att en konsistent metapsykologisk teori
saknades. Den teoretiskt tydligaste boken skrev Foulkes i samarbete med James Anthony mot slutet av 50-talet, Group Psychotherapy. The Psychoanalytic Approach.Flera teoretiker och forskare har försökt att utveckla begreppet
matrix som den metapsykologiska grunden för grupp-analysen och därmed skriva den teoretiska boken åt
Foulkes. I hans nyss nämnda bok från 1957 nämns matrix-begreppet närmast i förbigående som en abstraktion som avser det psykologiska medium i vilket individuella mentala processer möts, kommunicerar och påverkar varandra. I en uppsats publicerad 1973, "The group as matrix of the individual's mental life", utvecklade Foulkes dessa tankar.
Av cumulative index, Group Analysis 1967–1991, framgår att det är efter Foulkes död 1976 som matrixbegreppet i en rad uppsatser av allt fler olika författare tillmäts en
nyckelposition. Någon konsensus om gruppanalysens metavetenskapliga konstruktion har inte uppnåtts.
All psykoterapi har under senare år fått känna av ett växande tryck, med ekonomiska maktmedel i bakgrunden, att demonstrera sin effektivitet som behandlingsteknologier.
Detta har inneburit en orientering mot empirisk forskning.
Inom psykoanalysen har intresset riktats mot "kliniska"
teorier, mot hur psykoanalytiker tänker och vad de säger och hur analysander svarar på det sagda. Vetenskapsfilosofen Thomas Kuhns The Structure of Scientific Revolutions (1962) stödde en förskjutning av intresset från vad som var
"rätt tänkt", från ortodoxi, till det som var "fritt tänkt", pragmatiskt, för att göra det möjligt att lösa ett problem.
Man har, om också motvilligt, accepterat att det inte finns en psykoanalys utan många. Det finns i denna pluralism paralleller med gruppanalysen som dock aldrig framstått som något enhetligt och välavgränsat utan som ett nätverk av teorier i vilka idén om gruppen-som-en-helhet ingår.
Psykoanalytisk metateori kan fokuseras till de grund-läggande antaganden som är gemensamma för olika psyko-analytiska skolor:
1. Psykiska skeenden har en mening. De innebär avsikter i ett mellanmänskligt sammanhang.
2. Det finns omedvetna psykiska skeenden.
3. Psykiska skeenden präglas av konflikter.
4. Psykiska skeenden här och nu har en
utvecklingsaspekt; tidigare erfarenheter där och då formar dem på ett eller annat sätt.
5. Målet är att analysanden skall förhålla sig mer insikts-fullt till sig själv och sin omvärld, vilket också bör betyda att kunna förändra sig.
Gruppanalysen omfattar dessa fem punkter.
James Anthony yttrade vid ett tillfälle att det förmodligen i praktiken finns lika många gruppsykoterapiteorier som det finns gruppsykoterapeuter. Det finns forskning som gör det sannolikt att något sådant, inom vissa ramar, skulle kunna gälla för psykoanalysen och psykoanalytiker. I mötet med patienten översätts teorierna till praktiskt förhållningssätt.
Denna översättning är en skapande process i vilken patien-ten deltar. Det goda resultatet förutsätter en grad av frihet i förhållandet till de teoretiska föreskrifterna. Liknande forskning pågår vad gäller gruppanalytiker, och de resultat som föreligger visar samma tendens bland gruppanalyti-kerna. De modifierar sina teorier i och genom mötet med gruppen.
Gruppanalys i vid mening samlar i Europa grupptera-peuter som har en utbildning med psykoanalytisk teori i botten, som själva har gått i psykoanalys eller psyko-analytisk psykoterapi eller gruppterapi och som inte är aktionsinriktade som gruppledare utan som litar till gruppens möjligheter att i sitt eget unika arbete upptäcka och formulera sina upptäckter och lära av dem. Gruppterapi-utbildningarna har som regel inte varit så strikt formali-serade som utbildningarna till individualpsykoterapeut eller psykoanalytiker, varför inte heller några tydliga skolbild-ningar utanför det gruppanalytiska nätverket och psyko-dramatikernas organisation varit bestående under någon längre tid.
I USA ter sig situationen något annorlunda. Existentia-listisk, humanistisk psykoterapi, som företrädd av till exempel Rollo May och Carl Rogers, spelar en avsevärd roll. Inom gruppsykoterapin företräds denna inriktning av till exempel Irvin Yalom, som 1970 publicerade en mycket läst bok, The Theory and Practice of Group Psychotherapy, som sedan kommit i nya reviderade upplagor. Hans
förhållningssätt till gruppen kan beskrivas som "naivt"
fenomenologiskt och empiriskt. Han har ur gruppmaterial sållat fram "kurativa faktorer" och anknyter till den stora forskning på t.ex. ledarskap, sammanhållning, prestations-förmåga som gjorts i USA. 1955 hade Corsini och
Rosenberg gjort en liknande sammanställning, vars grundidé kan föras tillbaka till dr Pratts observationer om nyttan av tuberkulosklasser. De patienter som deltog i dessa klasser förbättrades i sin tuberkulos jämfört med dem som
inte gjorde det. Vad kurerade dem? Vilka är de kurativa faktorerna? Corsinis och Rosenbergs, Yaloms med fleras forskning på grupper eller forskning på andras forskning resulterade i fortfarande högst aktuella listor på kurativa faktorer.
Upplevelsen av samhörighet och gemenskap kommer högt på dessa listor. Den väsentliga uppgiften för en gruppterapeut är att skapa förutsättningar för de kurativa faktorerna att verka på bästa sätt. Ur ett gruppanalytiskt perspektiv motsvarar dessa kurativa faktorer gruppens förmåga till "holding-containing" och är ett uttryck för terapeutisk allians inom gruppen, som gör det möjligt för gruppens deltagare att närma sig ångestprovocerande problem.
Slavsons förhållningssätt och gruppterapeutiska metod är det tidigare nämnda exemplet på psykoanalytisk, psyko-dynamisk gruppterapi, som en särskild inriktning, till vilken många nordamerikanska gruppterapeuter räknar sig. Detta saknar motsvarighet på denna sida Atlanten. Av en enkät ställd till erfarna nordamerikanska gruppterapeuter (tyvärr endast besvarad av 22 procent), som 1992 publicerades i International Journal of Group Psychotherapy, framgår att man där företrädesvis läser och omfattar nordamerikanska gruppsykoterapeutiska auktoriteten Enkätmaterialet gav en grund för en indelning av dessa nordamerikanska grupp-terapeuter i tre skilda riktningar, en aktionsorienterad (psykodrama, gestalt, kognitiv terapi), en existentiell/
humanistisk (systemteori fördes hit) och en psykoanalytisk-psykodynamisk.