Göran Ahlin
Detta kapitel handlar om behovet av teori för att kunna förstå gruppskeenden och utvecklingsprocesser för indi-viden i den terapeutiska gruppen och för gruppen som helhet. Det är ett behov som gjort sig påmint under hela gruppsykoterapins utveckling (Foulkes & Anthony, 1956;
Ashbach & Schermer, 1987). Det skall med en gång sägas att någon accepterad sammanhängande och heltäckande teori om både individuella och kollektiva nivåer inte finns ännu trots olika ansatser från båda håll. Detta avsnitt blir därför med nödvändighet personligt hållet: mina exempli-fieringar på hur man skulle kunna gå vidare för att bygga upp en gruppteori för terapigrupper.
Individen och medlemskapet i den terapeutiska gruppen
I en halvöppen psykoterapigrupp skall en ny kvinnlig deltagare efterträda en som slutat. Katrin, den nya, föddes i ett annat land.
Hon växte upp som den yngsta av nio syskon. Fadern var skut-skeppare, ofta hemifrån på långresor. Modern var en sträng och bitter person som Katrin aldrig känt sig älskad av. Bäst
vuxen-kontakt hade hon haft med en ung kvinnlig släkting som var inneboende i Katrins föräldrahem.
När Katrin var fyra år gammal fick hon ta hand om denna kvinnas nyfödda baby som en dag blev allvarligt skadad av en olyckshändelse med en eldbrand från spisen utan att Katrin kunde förhindra det. Ingen talade med Katrin om det skedda men efter en kort tid blev hon skickad till ett barnhem där hon sedan blev lämnad ända tills hon började skolan. Under småskolan fick hon tidvis åter bo i föräldrahemmet, tidvis hos morföräldrarna.
Hon växte upp till en folkvisevacker och läsbegåvad flicka med språkbegåvning. Detta var hennes största tillgång, hon var annars i grunden ständigt självosäker med lättväckta skuldkänslor och djupa depressioner av och till. Hon sökte psykoterapi först trettio år gammal, då hon under skilsmässan efter ett olyckligt, fem år långt äktenskap i USA reste till Sverige med sin fyraårige son i avsikt att studera filmvetenskap. Om olyckshändelsen, som hon kände sig ansvarig för, talade hon aldrig med någon människa förrän hon träffade terapeuten för bedömningssamtal. Erbjudandet om
gruppterapi skrämde henne men "var nog egentligen det som hon i grund och botten behövde...".
I gruppen presenterade hon sig med namn, att hon var frånskild mor till en fyraårig pojke och att hon var arbetslös och skulle börja plugga när hon fick råd. Blev hon erbjuden något arbete skulle hon känna sig tvungen att ta det. Hon bad att få vänta "till senare" med att berätta mera om sig själv. Gruppen accepterade hennes hemlig-hetsfullhet och att hon var borta flera gånger för anställnings-intervjuer. Glimtvis talade hon en smula om att hon var yngst i en stor syskonskara men mestadels var hon tyst trots olika invitationer
till att tala. En gång nämnde hon att hon oftast var panikslagen i gruppen.
Vid ett tillfälle började en annan gruppdeltagare, Emy, tala om en olycka som hennes bror råkat ut för som barn. Katrin gav intryck av intensiv ångest och storgrät. På fråga om vad som rörde sig i henne sa hon ånyo att hon inte ville tala om sig själv. Två veckor senare berättade hon att hon fått ett vikariat som hem-språkslärare i sitt modersmål och att undervisningen kolliderade med gruppterapins tider. Hon ansåg sig tvungen välja arbetet och sluta i gruppen. Gruppen hade "gjort henne mycket starkare och friare", sa hon. Alla tolkningar om att hon kanske använde arbetet som en utväg att komma bort från gruppen avvisade Katrin vänligt leende.
Emy hade deltagit i gruppen ett halvår längre än Katrin med stor ironisk distans till övriga medlemmar och djup, räddhågad misstro mot gruppledaren. Hon var öppet fientlig mot Katrin och genom-levde samtidigt en kris som tvingade henne att ta ställning till sin närvaro i gruppen. Hon valde att för första gången engagera sig djupare och "börja på allvar" samtidigt som Katrin lämnade gruppen.
Knut framträdde under dessa händelser som en närmast stereo-typ "reporter", som med stor distans intervjuade Emy och Katrin.
Tora återberättade uppgörelser med sin mor som för första gången – enligt uppgift till sin fasa – fick veta att Tora gick i psykoterapi sedan tre år. Tora var den mest aktiva av alla i att försöka få med Katrin i samtalet och mest besviken över att hon lämnade gr uppen.
Elof var tillbakadragen, utan klara orsaker frånvarande från gruppen den dag Katrin började, och utanför gruppen olyckligt förälskad i en kurskamrat han inte vågade närma sig. Gruppen som
helhet kan sägas ha visat såväl glädje som irritation över den nya gruppdeltagaren, både lättnad och besvikelse över hennes avhopp.
Uttryck för det "obegripliga" i Katrins beteende dominerade samtalen en tid. Gruppledarens upprepade interventioner med avsikt att knyta an Katrin till gruppen syntes inte ha haft någon effekt. Ändå påstod sig alla allmänt sett "må bättre" efteråt – även Katrin.
Genom att passera gränsen som skiljer en terapigrupp från omvärlden och bli dess medlem ställer en person sig till förfogande för att bidra till gruppens processer och i sin tur själv bli influerad av gruppen.
Karakteristiskt för gruppterapi och i viss mån familje-terapi är att den enskilde kan bli både hjälpare och hjälpt, både klient och själv fungera som terapeut åt andra vid sidan av den professionella terapeuten. I gruppanalytisk psyko-terapi blir båda rollmöjligheterna konkret manifesterade i gruppdialogen.
Hur blir man medlem i en grupp? Medlemskap kan beskrivas från fem perspektiv: att ges tillträde in i gruppen, att tillhöra gruppen, att göra sig själv med sin inre värld tillgänglig för terapin både som givare och mottagare, att ta någon eller några roller i kraftfältet av gruppens relationer och att ta en del i ansvaret för gruppens liv och processer (Ahlin, 1993).
Tillträdet innebär att konkret och fysiskt stiga in innanför gruppens yttergräns med tillstånd från gruppens ledare och övriga medlemmar. Tillståndet ges explicit av gruppledaren, vissa gruppledare gör också nyrekryteringen till tomma
grupplatser i halvöppna grupper till ett gemensamt grupp-ansvar: gruppen får tillsammans bestämma när det är dags att bjuda in en ny medlem. (I miljöterapi kan det också vara gruppen som kollektivt beslutar vem som skall bli medlem.) Tillhörigheten innebär att fästa något (eller mycket) av sin självbild vid det faktum att ha blivit en del av ett – unikt – kollektiv. Tillgängligheten innebär att i varierande och, om det går bra, med tiden ökande grad tala om sina inre tankar och känslor och samtidigt bli alltmer öppen mot sitt
omedvetna. Detta möjliggör djupare samspel med andra, vilket i sin tur kan leda till förändringar i personligheten.
Rolltagandet och delansvaret bekräftar delaktigheten i gruppens processer.
Både Katrin och Emy var medlemmar så till vida att de hade
tillträde till gruppen via gruppledarens beslut och via hela gruppens (om än ambivalenta) godkännande. Katrin eftersträvade tillhörighet men betalade med ökad ångest. Emy höll en ironisk distans så länge hon kunde. När grupprocessen ställde Katrin och Emy inför krav på större tillgänglighet reagerade Katrin med att avbryta och Emy med att engagera sig djupare, det vill säga tillåta en djupare tillgänglighet. Båda hade redan omedvetet tagit på sig för gruppen viktiga roller ("småsyskon") och i görligaste mån undvikit att ta något slags delansvar för gruppens utveckling.
Synpunkterna på gruppmedlemskap är exempel på social-psykologiska infallsvinklar på gruppteori. Både medlem-skap och individuella bidrag till gruppdialogen grundas emellertid dessutom på personers erfarenheter tidigare i
livet. Utvecklingspsykologiska infallsvinklar behövs för att förstå en mängd individuella bidrag till den kollektiva grupprocessen.