Att vara en del av den organisation man själv studerar, är en förutsättning som jag tror har haft betydelse på olika sätt under arbetsprocessen. Inom metodlitteraturen beskrivs den dubbla rollen att studera det man är en del av oftast som "insider", men även begreppet "at-home ethnography" (Alvesson, 2009) förekommer.
Metodlitteratur har lyft fram det eftersträvansvärda i att komma praktiker med de erfarenheter och det kunnande man vill beskriva så nära som möjligt, och samtidigt kunna berätta om det på ett annat sätt än vad praktikerna själva kan göra. För att kunna klara det behöver forskaren balansera mellan att vara inom- och utomstående (O’Do ert oc Ne land, 20 9).
För en utomstående person kan en utmaning ligga i att det är svårt att förstå ett helt nytt sammanhang. Antroplogen Rosalie Wax ägnade i sin bok om fältarbete, mycket uppmärksamhet åt frågor kring att vara en utomstående som försöker närma sig och se in, och tvärtom. För en utomstående, hävdade Wax, innebär fältarbete att försöka förstå det som först framstår som rena "mumbo-jumbo", men som denne sedan kan börja skönja mönster i, för att så småningom även kunna prata praktiker- nas språk (möjligtvis med grammatiska fel) (1971/1985, s. 13).
Det tar tid att komma nära och lära sig praktikernas språk, men när språket, bildli- gen talat, är erövrat, är risken mindre att en studie av en organisation blir, som organisationsforskaren Mats Alvesson uttryckte det, "remote, artificial and clumpsy" (2009, s. 163). För en insider är det som Alvesson kallat för "naturligt tillträde" (op. cit., s. 159) en fördel som innebär tillgång till en rad olika platser och
händelser att studera i organisationen, och därmed även möjlighet att kombinera olika typer av fältmaterial. Utifrån mitt perspektiv handlar det emellertid inte endast om själva tillgången, eller tillträdet. Om jag vore utomstående, hur skulle jag då veta vilka platser och händelser som hade kunnat vara intressanta för att lära mig mer om det fenomen som jag studerar?
Studier som har gjorts i egna organisationen är exempelvis den som Melville Dal- ton, i rollen som chef inom en kemisk industri, genomförde och sedan skrev avhandlingen Men Who Manage (1959/2013). En annan som genomfört en studie i egna organisationen är Robin Leidner som blev McDonaldsanställd och sedan skrev boken Fast Food, Fast Talk (1993) utifrån hennes erfarenheter. Min situation är emellertid annorlunda, då jag inte gjort några så kallade deltagande observationer. Under fältarbetet var jag en passiv observatör, det vill säga att jag inte deltog i den verksamhet som på gick, utan observerade den.
En annan aspekt att ta i beaktan för den forskare som studerar det de själva är en del av, handlar om avstånd. Det kan vara en utmaning för en insider att distansera sig från den "naturliga" bilden av den studerade verksamheten och, vidare, att beskriva den i språk som är begripligt även för de utomstående (Wax, 1971/1985, s. 13). Avståndet är emellertid nödvändigt, men kan ha olika former: i tid, i rum eller kultur (Czarniawska, 2007).
Jag kände mig dock halvt främmande i många sammanhang även i min egen organi- sation. Som civil, akademiker och icke-chef var jag ofta en utomstående besökare i de sammanhang jag besökte, då kontrasterna mellan min vardag vid en ledarskaps- och pedagogikutvecklingsenhet, och den militära praktik jag studerat, var tillräcklig stora för att jag skulle upptäcka även de till synes vardagliga episoderna (Silverman, 1993/2006, s. 68). Å andra sidan påpekade Silverman att utan tillräcklig kännedom om praktiken som studeras, när allt framstår som nytt, blir det svårt att se det speciella och avvikande i de vardagliga. För att knyta åter till Rosalie Wax språkmetafor avseende skillnader mellan infödingar och utomstående, kan jag säga att jag kunde samma språk som praktikerna på fältet, men att vi pratade olika dialekter.
Det fanns även olika dialekter på fältet; variationen var stor. Jag kunde dock tack vare det gemensamma språket skapa mig tillräcklig förståelse för praktikens dialekter. Ett formellt tillträde och inpassering via min tjänstelegitimation hjälpte således till, men förförståelsen av hur organisationen är uppbyggd, dess historik, vad praktikerna pratar om, att veta vad och vem de refererade till i olika sammanhang, samt att kunna se mönster och strukturer, reagera på det avvikande, och kunna läsa mellan raderna, var kanske den största fördelen.
Det fanns även utmaningar. Jag kan instämma med Gottwald et al. (2018) att det i vissa faser av arbetsprocessen varit som att gå på en tunn linje. Emellertid hoppas jag att jag har haft ett tillräckligt avstånd för att kunna berätta om praktiken på ett sätt som är begripligt för de utanför organisationen. Jag hoppas också att jag inte omedvetet förbisett eller förskönat något, utan skrivit en vetenskaplig text, som förhoppningsvis kan vara nyttig även inom organisationen.
kring de politiska besluten som finns på riksdagens hemsida. Även Försvarsmaktens regleringsbrev, utvecklingsplaner, strategiska förändringsmål, doktriner samt årsre- dovisningar har jag läst för att få en ökad kunskap kring reformen på personalför- sörjningsområdet. Vid dokumentanalys har endast öppna dokument använts. Över tid har jag följt dagstidningarnas artiklar kring Försvarsmaktens personalför- sörjning, samt följt personaltidningen Försvarets Forum, de olika tidningar som ges ut av fackföreningar och inom försvarsgrenarna, samt det som läggs ut på intranät och Försvarsmaktens egen webbplats. En viss del av debatten har förts på försvars- bloggar varför jag följt inlägg och de efterföljande diskussioner som ägt rum på dessa; såväl Försvarsmaktens egen bloggportal som de större fristående försvars- bloggarna. Däribland några bloggande försvarspolitiker.
En stor del av det skriftliga material som jag använt i min studie består av material som är kopplat till de möten jag observerat. Detta mötesrelaterade skriftliga material är det material som åhörarna fått till sig, det vill säga kallelser till möten, mötesa- gendor, åhörarkopior för mötena samt de underlag i form av PowerPoint-bilder som visats vid dessa möten.
Dokumenturval har under processen i allt större utsträckning styrts av tolkningarna av fältmaterialet: jag har sökt bakgrundsmaterial för att komplettera analyser av annat fältmaterial, såsom intervjuer, samtal och olika typer av observationer.
4.4 Att vara en del av det man studerar
Att vara en del av den organisation man själv studerar, är en förutsättning som jag tror har haft betydelse på olika sätt under arbetsprocessen. Inom metodlitteraturen beskrivs den dubbla rollen att studera det man är en del av oftast som "insider", men även begreppet "at-home ethnography" (Alvesson, 2009) förekommer.
Metodlitteratur har lyft fram det eftersträvansvärda i att komma praktiker med de erfarenheter och det kunnande man vill beskriva så nära som möjligt, och samtidigt kunna berätta om det på ett annat sätt än vad praktikerna själva kan göra. För att kunna klara det behöver forskaren balansera mellan att vara inom- och utomstående (O’Do ert oc Ne land, 20 9).
För en utomstående person kan en utmaning ligga i att det är svårt att förstå ett helt nytt sammanhang. Antroplogen Rosalie Wax ägnade i sin bok om fältarbete, mycket uppmärksamhet åt frågor kring att vara en utomstående som försöker närma sig och se in, och tvärtom. För en utomstående, hävdade Wax, innebär fältarbete att försöka förstå det som först framstår som rena "mumbo-jumbo", men som denne sedan kan börja skönja mönster i, för att så småningom även kunna prata praktiker- nas språk (möjligtvis med grammatiska fel) (1971/1985, s. 13).
Det tar tid att komma nära och lära sig praktikernas språk, men när språket, bildli- gen talat, är erövrat, är risken mindre att en studie av en organisation blir, som organisationsforskaren Mats Alvesson uttryckte det, "remote, artificial and clumpsy" (2009, s. 163). För en insider är det som Alvesson kallat för "naturligt tillträde" (op. cit., s. 159) en fördel som innebär tillgång till en rad olika platser och
händelser att studera i organisationen, och därmed även möjlighet att kombinera olika typer av fältmaterial. Utifrån mitt perspektiv handlar det emellertid inte endast om själva tillgången, eller tillträdet. Om jag vore utomstående, hur skulle jag då veta vilka platser och händelser som hade kunnat vara intressanta för att lära mig mer om det fenomen som jag studerar?
Studier som har gjorts i egna organisationen är exempelvis den som Melville Dal- ton, i rollen som chef inom en kemisk industri, genomförde och sedan skrev avhandlingen Men Who Manage (1959/2013). En annan som genomfört en studie i egna organisationen är Robin Leidner som blev McDonaldsanställd och sedan skrev boken Fast Food, Fast Talk (1993) utifrån hennes erfarenheter. Min situation är emellertid annorlunda, då jag inte gjort några så kallade deltagande observationer. Under fältarbetet var jag en passiv observatör, det vill säga att jag inte deltog i den verksamhet som på gick, utan observerade den.
En annan aspekt att ta i beaktan för den forskare som studerar det de själva är en del av, handlar om avstånd. Det kan vara en utmaning för en insider att distansera sig från den "naturliga" bilden av den studerade verksamheten och, vidare, att beskriva den i språk som är begripligt även för de utomstående (Wax, 1971/1985, s. 13). Avståndet är emellertid nödvändigt, men kan ha olika former: i tid, i rum eller kultur (Czarniawska, 2007).
Jag kände mig dock halvt främmande i många sammanhang även i min egen organi- sation. Som civil, akademiker och icke-chef var jag ofta en utomstående besökare i de sammanhang jag besökte, då kontrasterna mellan min vardag vid en ledarskaps- och pedagogikutvecklingsenhet, och den militära praktik jag studerat, var tillräcklig stora för att jag skulle upptäcka även de till synes vardagliga episoderna (Silverman, 1993/2006, s. 68). Å andra sidan påpekade Silverman att utan tillräcklig kännedom om praktiken som studeras, när allt framstår som nytt, blir det svårt att se det speciella och avvikande i de vardagliga. För att knyta åter till Rosalie Wax språkmetafor avseende skillnader mellan infödingar och utomstående, kan jag säga att jag kunde samma språk som praktikerna på fältet, men att vi pratade olika dialekter.
Det fanns även olika dialekter på fältet; variationen var stor. Jag kunde dock tack vare det gemensamma språket skapa mig tillräcklig förståelse för praktikens dialekter. Ett formellt tillträde och inpassering via min tjänstelegitimation hjälpte således till, men förförståelsen av hur organisationen är uppbyggd, dess historik, vad praktikerna pratar om, att veta vad och vem de refererade till i olika sammanhang, samt att kunna se mönster och strukturer, reagera på det avvikande, och kunna läsa mellan raderna, var kanske den största fördelen.
Det fanns även utmaningar. Jag kan instämma med Gottwald et al. (2018) att det i vissa faser av arbetsprocessen varit som att gå på en tunn linje. Emellertid hoppas jag att jag har haft ett tillräckligt avstånd för att kunna berätta om praktiken på ett sätt som är begripligt för de utanför organisationen. Jag hoppas också att jag inte omedvetet förbisett eller förskönat något, utan skrivit en vetenskaplig text, som förhoppningsvis kan vara nyttig även inom organisationen.
5
Reform i backspegel och vindruta
Det parlamentariska beslutet om att låta värnplikten vara vilande i fredstid, och istället personalförsörja Försvarsmakten på frivillig grund fattades i juni 2009. Vägen fram till politiskt beslut, som kan ses som en del av reformprocessen, men som jag inte studerat, beskrevs i kapitel två. Även om det var ett politiskt beslut så hade Försvarsmakten lämnat underlag och bistått med expertis utifrån sitt perspektiv i det utredningsarbete som föregick det politiska beslutet. Det var dock endast en liten del av alla medarbetare i Försvarsmakten som medverkat i den delen av reformprocessen. Inom kort skulle övergången från värnplikt till ett anställt förvar baserat på frivillighet emellertid inledas, och då skulle samtliga medarbetare i organisationen, på ett eller annat sätt, bli en del av denna process.