7.4 Nya praktiker tar form
7.4.1 Kollegor på mässen
Det var en fin försommardag, så befälet A och jag bestämde oss för att gå ut och dricka kaffet efter vi ätit lunch, och blev då sittandes utanför mässen i utemöblerna. Medan vi drack vårt kaffe och småpratade såg vi en grupp soldater komma gåendes över gräsmattan framför oss på väg till personalmatsalen. A sade irriterat att detta var en sak som hade varit helt självklart under värnpliktstiden – att inga värnpliktiga gick över gräset på väg till matsalen, men han upplevde att det hade förflackats nu när de var soldater. Jag hade hört diskussionerna på liknande tema på lednings- gruppsmötet tidigare under veckan: frågor kring mat, platser för umgänge, bostäder, eller tillträden till olika lokaler. Det visade sig vara stora frågor på förbandet, som hade beröringspunkter långt bortom de logistiska spörsmålen.
På ledningsgruppsmötet hade det därför beslutats om att skapa en beredningsgrupp för att ta fram regler för vad som skulle gälla för soldaterna i frågan om mat och andra praktiska spörsmål. Nya soldatregler kallades det som skulle tas fram103.
Frågan kring var olika personalkategorier skulle äta kunde måhända verka margi- nell. För att hitta grunden till varför det var så viktigt och varför det i samband med reformeringen var diskussioner och (om)prövning på förbanden behövs historia tas till hjälp104.
103 Detta blev inte den slutliga formella benämningen, då begreppet soldatregler kunde förväxlas med den folkrättsliga termen soldatregler. På ett annat förband benämndes det soldatpolicy, och på ytterligare ett annat fanns det bestämmelser.
104 För den historiska exposén har jag tagit stöd av Nationalencyklopedin, samt underlag som några av de olika mässällskapen lagt ut på dess hemsidor, till exempel Mässföreningen Bockarna vid Ing2 i Eksjö.
rar – vilket det säkert gör något ofantligt i Högkvarteret nu – så tänker de 'jag hinner inte det, jag får ställa in den besöksresan'. A , alltså tvärtom − åk ut och lyssna!
Förutom tidsknapphet nämndes en central kontroll. Några av cheferna sade att cen- tral ledning förmodligen vill att förbanden gör precis som de är tillsagda, och ett sätt att uppnå det är att skapa standardiserade lösningar utan stort tolkningsutrymme. När det gällde ändringen till ett anställt försvar fick inte Försvarsmakten miss- lyckas. Det kunde inte vara 99%, utan det skulle vara 100%, sades det på chefs- mötet precis innan introduceringen av reformen. Inget fick gå fel – Försvarsmakten hade helt enkelt inte råd att misslyckas med reformeringen, var det tydliga bud- skapet från ledningen.
Några förbandschefer berättade om tidigare tillfällen när det gått fel på grund att förbanden inte gjort som de blivit tillsagda. Två chefer, som hade varit med länge, pratade om de ekonomiska obalanser, så kallade "svarta hål" (se t.ex. Haldén, 1999), som för ett antal år sedan uppstått i Försvarsmakten, som ett möjligt skäl till central styrning. Efter de händelserna skruvades det åt ännu mer, sade en av dem.
En annan chef använde uttrycket "herrarnas fria åkning102" och sade att
förbandscheferna ibland omtalades av ledningen som att de gjorde lite som de själv tyckte. Uttrycket herrarnas fria åkning nämndes även vid ett chefsmöte i anslutning till att en av de högre cheferna i beslutscentra sade att han ville ha ordning och reda och "styr i manegen", och att det därför inte kunde vara herrarnas fria åkning. En del förbandschefer tolkade därför ledningens centraliserade beslut som bevis på att ledningen inte trodde att de lokala förbanden skulle lyckas genomföra reformen till tillräckligt bra verksamhet om de fick ett större lokalt handlingsutrymme.
En förbandschef beskrev reformeringen som han upplevde som centralstyrning ge- nom en ryttarmetafor:
Skumpigheten gör att det finns en del chefer [i Högkvarteret] som kanske försöker dra i tyglarna hårdare, men jag tror att skumpigheten kommer att minska om man låter hästen trava lite mer fritt på lösa tyglar.
Hans åsikt var att om han bara fick koncentrera sig på målet och därmed kunna höja blicken så skulle skumpigheten kunna jämnas ut.
En senior chef sade följande:
Jag ska inte säga detaljstyrning, för det är fel ord, för det är ingen detalj- styrning, utan det är att beslutet ligger där uppe. Detaljstyrning ger sken av att det finns detaljerad styrning och det finns det inte, utan jag har uppgiften att få skiten att fungera, men får inte bestämma.
En centraliserad och standardiserad reformering uppfattades som särskilt tydlig när det gällde utformningen av den nya grundläggande militära utbildningen, marknads-
102 Dessa var vid tiden för reformeringen, endast med ett par undantag, herrar.
föring och reklamkampanjer, rekrytering av ny personal samt lönesättningen för soldater och sjömän.
Och det uttrycktes bland vissa förbandschefer en önskan att "själva få äga" rekryte- ring, anställning och lönesättning. När det gällde den militära grundutbildningen tyckte ett flertal att de olika försvarsgrenarnas skilda behov, de militära särarterna och lokala förutsättningarna inte hade tagits i beaktande. Även i marknadsföring och reklamkampanjer angavs för lite av försvarsgrenarnas särart, men framför allt var det en tydlig önskan om en högre grad av förankring i den lokala praktiken, den som ibland kallades för "verkligheten".
7.4 Nya praktiker tar form
Förutom de diskussioner som ägde rum kring vikten av de närmaste befälens ledar- skap eller centraliserad styrning, så fanns det andra frågor som också hade med le- darskap att göra.
7.4.1 Kollegor på mässen
Det var en fin försommardag, så befälet A och jag bestämde oss för att gå ut och dricka kaffet efter vi ätit lunch, och blev då sittandes utanför mässen i utemöblerna. Medan vi drack vårt kaffe och småpratade såg vi en grupp soldater komma gåendes över gräsmattan framför oss på väg till personalmatsalen. A sade irriterat att detta var en sak som hade varit helt självklart under värnpliktstiden – att inga värnpliktiga gick över gräset på väg till matsalen, men han upplevde att det hade förflackats nu när de var soldater. Jag hade hört diskussionerna på liknande tema på lednings- gruppsmötet tidigare under veckan: frågor kring mat, platser för umgänge, bostäder, eller tillträden till olika lokaler. Det visade sig vara stora frågor på förbandet, som hade beröringspunkter långt bortom de logistiska spörsmålen.
På ledningsgruppsmötet hade det därför beslutats om att skapa en beredningsgrupp för att ta fram regler för vad som skulle gälla för soldaterna i frågan om mat och andra praktiska spörsmål. Nya soldatregler kallades det som skulle tas fram103.
Frågan kring var olika personalkategorier skulle äta kunde måhända verka margi- nell. För att hitta grunden till varför det var så viktigt och varför det i samband med reformeringen var diskussioner och (om)prövning på förbanden behövs historia tas till hjälp104.
103 Detta blev inte den slutliga formella benämningen, då begreppet soldatregler kunde förväxlas med den folkrättsliga termen soldatregler. På ett annat förband benämndes det soldatpolicy, och på ytterligare ett annat fanns det bestämmelser.
104 För den historiska exposén har jag tagit stöd av Nationalencyklopedin, samt underlag som några av de olika mässällskapen lagt ut på dess hemsidor, till exempel Mässföreningen Bockarna vid Ing2 i Eksjö.
Det svenska ordet mäss kommer från engelskans mess, som då avsåg en avdelning inom armén eller flottan som intog måltiderna tillsammans. Ursprungligen kommer ordet mäss från det fornfranska mes som betyder "maträtt" och senlatinska mi´ssus som betyder "det skickade" – från köket105. I Sverige började ordet mäss användas i
slutet av sjuttonhundratalet, men syftade då främst på utländska flottans messar, som det stavades då.106
Under nästa sekel blev övningar och exercis allt vanligare och man lät då uppföra mässar med samordnad bespisning och samvaro på, eller i anslutning till, övnings- hedarna. I dessa tidiga mässar på övningshedarna separerades personalkategorierna, och där kunde finnas allt ifrån enkla bord med duk till någon form av paviljong med kungaporträtt eller målningar av regementschefer. Intresset för att inrätta mässar spriddes över landet och byggandet finansierades av officerarna själva – genom banklån och genom donationer. Under nittonhundratalets början när verksamheten förlades till centralt belägna kaserner, officer blev mer av ett gängse yrke, värn- plikten inrättades, så flyttades även mässarna. Ofta flyttades de även rent fysiskt – från hedarna till de centralt belägna regementena. Flera av de gamla mässbyggna- derna har flyttats både två och tre gånger. Inredningen var ofta ting som skulle på- minna om regementets historia såsom artefakter från olika militära slag eller hän- delser, minnesgåvor, idrottspriser, oljemålningar över tidigare regementschefer samt möbler och dekorationer ofta inköpta eller skänkta av officerare.
En mässkultur med måltider, sång och traderande byggdes upp och underhölls i och utanför tjänsten. Mässen var en betydelsefull plats för socialisering och umgänge, men fortfarande var det skilda mässar för befäl, underofficerare och officerare. Manskapet samt de värnpliktiga åt i separat matsal. Fram till den så kallade refor-
men med nya befälsordningarna (NBO)1972 respektive 1983107 hade de olika
kategorierna av personal haft en eller flera mässar, och de värnpliktiga haft matsal, marketenteri och fritidslokal i form av soldathem.
105 Nationalencyklopedin, www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/m%C3%A4ss besökt 180719
106 https://www.saob.se/artikel/?unik=M_1931-0067.B0V1&pz=3 (besökt 191121)
107 Före 1 juli 1972 fanns kategorierna: officerare, underofficerare och underbefäl och så vidare. Från 1 juli 1972 fanns kategorierna: Regementsofficerare, Kompaniofficerare, Plutonsofficerare och så vidare. Från 1983 fanns endast en kategori officerare fram tills ett tvåbefälssystem inrättades 2008 (står att läsa mer om detta i avsnittet om Samtidighet)
Bild 7.2 Officersmässen, den så kallade ordersalen, vid Lv6 i Halmstad. Oljemålningar på tidigare regementschefer pryder väggarna. På bilden uppdukat till middag108.
Med den nya enbefälsordningen fanns endast en officerskategori och en officerskar- riär; uppdelningen på personalkategorierna underofficerare respektive officerare försvann. I historiska berättelser som olika mässföreningar har nedtecknat beskrevs övergångstiden, och på vissa ställen dröjde det fram till 1990-talet innan samtliga officerare använde en och samma mäss. Det fanns ett visst motstånd mot att inte- grera hela officerskollektivet i en och samma mäss, och det fanns bland såväl från officerare som hos underofficerare. Vid tiden för introduktionen av ett frivilligt an- ställt försvar hade de sista värnpliktiga emellertid sin egen värnpliktsmatsal. Det såg lite olika ut från förband till förband och mellan försvarsgrenar, men det kunde fin- nas även ett marketenteri109 samt uppehållsrum för fritidsaktiviteter på soldathem-
met. På vissa orter hade på senare år en viss uppluckring skett, och där fanns en större matsal där inte bara värnpliktiga åt, utan även övrig personal om de ville. Nu tillbaka till kaffet efter lunchen som befälet A och jag intog sittandes i utemöb- lerna utanför mässen den där försommardagen. Befälet A var av uppfattningen att befäl och soldater inte skulle äta på samma ställe, och att soldaterna inte skulle ha tillträde till officersmässen, utan borde ha en egen. Han var inte ensam i denna upp- fattning, till vilken oftast angavs något av följande två skäl. Ett var att mattillfällen – lunch, fika eller middag – skapade möjligheten för befälen att kunna prata tjänst, samordna och även kunna förbereda övningsmoment. De ville då känna att de kunde göra detta utan att de blev överhörda. Det andra skälet som angavs för skilda matsalar var att soldaterna inte ville vara i samma matsal som de äldre, att de vill
108 Foto från Hallands regementes och Hallandsbrigadens kamratförenings medlemsblad (2013:66). 109 Ordet Marketenteri kommer från marketentare som stammar så långt tillbaka som till
medeltidens slut. Marketentare var då benämningen på de handlare som följde med hären och sålde dryck och förnödenheter till dem i fält. Numera avser Marketenteri en typ av kiosk ibland med tillhörande enklare kafé. Numera vanligen kallad för Markan.
Det svenska ordet mäss kommer från engelskans mess, som då avsåg en avdelning inom armén eller flottan som intog måltiderna tillsammans. Ursprungligen kommer ordet mäss från det fornfranska mes som betyder "maträtt" och senlatinska mi´ssus som betyder "det skickade" – från köket105. I Sverige började ordet mäss användas i
slutet av sjuttonhundratalet, men syftade då främst på utländska flottans messar, som det stavades då.106
Under nästa sekel blev övningar och exercis allt vanligare och man lät då uppföra mässar med samordnad bespisning och samvaro på, eller i anslutning till, övnings- hedarna. I dessa tidiga mässar på övningshedarna separerades personalkategorierna, och där kunde finnas allt ifrån enkla bord med duk till någon form av paviljong med kungaporträtt eller målningar av regementschefer. Intresset för att inrätta mässar spriddes över landet och byggandet finansierades av officerarna själva – genom banklån och genom donationer. Under nittonhundratalets början när verksamheten förlades till centralt belägna kaserner, officer blev mer av ett gängse yrke, värn- plikten inrättades, så flyttades även mässarna. Ofta flyttades de även rent fysiskt – från hedarna till de centralt belägna regementena. Flera av de gamla mässbyggna- derna har flyttats både två och tre gånger. Inredningen var ofta ting som skulle på- minna om regementets historia såsom artefakter från olika militära slag eller hän- delser, minnesgåvor, idrottspriser, oljemålningar över tidigare regementschefer samt möbler och dekorationer ofta inköpta eller skänkta av officerare.
En mässkultur med måltider, sång och traderande byggdes upp och underhölls i och utanför tjänsten. Mässen var en betydelsefull plats för socialisering och umgänge, men fortfarande var det skilda mässar för befäl, underofficerare och officerare. Manskapet samt de värnpliktiga åt i separat matsal. Fram till den så kallade refor-
men med nya befälsordningarna (NBO)1972 respektive 1983107 hade de olika
kategorierna av personal haft en eller flera mässar, och de värnpliktiga haft matsal, marketenteri och fritidslokal i form av soldathem.
105 Nationalencyklopedin, www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/m%C3%A4ss besökt 180719
106 https://www.saob.se/artikel/?unik=M_1931-0067.B0V1&pz=3 (besökt 191121)
107 Före 1 juli 1972 fanns kategorierna: officerare, underofficerare och underbefäl och så vidare. Från 1 juli 1972 fanns kategorierna: Regementsofficerare, Kompaniofficerare, Plutonsofficerare och så vidare. Från 1983 fanns endast en kategori officerare fram tills ett tvåbefälssystem inrättades 2008 (står att läsa mer om detta i avsnittet om Samtidighet)
Bild 7.2 Officersmässen, den så kallade ordersalen, vid Lv6 i Halmstad. Oljemålningar på tidigare regementschefer pryder väggarna. På bilden uppdukat till middag108.
Med den nya enbefälsordningen fanns endast en officerskategori och en officerskar- riär; uppdelningen på personalkategorierna underofficerare respektive officerare försvann. I historiska berättelser som olika mässföreningar har nedtecknat beskrevs övergångstiden, och på vissa ställen dröjde det fram till 1990-talet innan samtliga officerare använde en och samma mäss. Det fanns ett visst motstånd mot att inte- grera hela officerskollektivet i en och samma mäss, och det fanns bland såväl från officerare som hos underofficerare. Vid tiden för introduktionen av ett frivilligt an- ställt försvar hade de sista värnpliktiga emellertid sin egen värnpliktsmatsal. Det såg lite olika ut från förband till förband och mellan försvarsgrenar, men det kunde fin- nas även ett marketenteri109 samt uppehållsrum för fritidsaktiviteter på soldathem-
met. På vissa orter hade på senare år en viss uppluckring skett, och där fanns en större matsal där inte bara värnpliktiga åt, utan även övrig personal om de ville. Nu tillbaka till kaffet efter lunchen som befälet A och jag intog sittandes i utemöb- lerna utanför mässen den där försommardagen. Befälet A var av uppfattningen att befäl och soldater inte skulle äta på samma ställe, och att soldaterna inte skulle ha tillträde till officersmässen, utan borde ha en egen. Han var inte ensam i denna upp- fattning, till vilken oftast angavs något av följande två skäl. Ett var att mattillfällen – lunch, fika eller middag – skapade möjligheten för befälen att kunna prata tjänst, samordna och även kunna förbereda övningsmoment. De ville då känna att de kunde göra detta utan att de blev överhörda. Det andra skälet som angavs för skilda matsalar var att soldaterna inte ville vara i samma matsal som de äldre, att de vill
108 Foto från Hallands regementes och Hallandsbrigadens kamratförenings medlemsblad (2013:66). 109 Ordet Marketenteri kommer från marketentare som stammar så långt tillbaka som till
medeltidens slut. Marketentare var då benämningen på de handlare som följde med hären och sålde dryck och förnödenheter till dem i fält. Numera avser Marketenteri en typ av kiosk ibland med tillhörande enklare kafé. Numera vanligen kallad för Markan.
vara lite för sig själva (någon av de intervjuade cheferna drog paralleller till att det var som att ha med sig föräldrarna när man gick på fest).
På några orter började soldaterna bilda egna soldatkårer, eller som det kallades på någon ort, knektkår110. Syftena med dessa kårer var att stärka kamratskapet inom
den nya personalkategorin – soldater – och att bygga upp nya traditioner. I detta skedde även viss samverkan med soldatkårer på andra förband i landet. Något som deklarerades av flera soldatkårer var att det inte var en sammanslutning som hante- rade frågor av facklig karaktär. Dessa skulle hanteras enkom av fackförbunden111.
Soldatkårerna försökte skapa egna traditioner genom att arrangera festligheter och även inrätta egna ritualer, såsom soldatdop och högtidligt firande av skyddshelgon. En av kårerna skapade en egen tävling kallad Parabellum ("för kriget"), i vilken både fysisk och psykisk prestationsförmåga med koppling till skarp uppgift i fält prövades hos de deltagande soldaterna112.
Kårerna skapade ibland egna mässar, drivna som ideella föreningar, och de hade även soldathemmet som en samlande punkt. De mässföreningar som bildades hade en sedvanlig föreningsstyrelse, men styrelseposterna fick titlar som Mäster eller Stormästare, Fältväbel113 samt Fogde, vilket alluderade till den gamla titulaturen.
Mässen inreddes med gåvor, samt inköpt och lånade dekorationer. I något fall hade det köpts en handvävd matta med regementets vapen och diverse andra för soldatkå- ren viktiga symboler invävda. Mattan hade soldatkåren låtit beställa från en mattill-
110 Ordet knekt har sitt ursprung i de soldater - knektar - som värvades av Gustav Vasa. Knekt som benämning för fotsoldat (dvs ej beriden) har sedan levt kvar, även när soldaterna blev indelta och oavsett hur de rekryterats. Ända sedan slutet av 1600-talet har knekt fasats ut emot den officiella benämningen soldat (källa: Nationalencyklopedin, https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/ l%C3%A5ng/knekt-(2), (besökt 180728) Användningen av benämningen knekt har emellertid inte helt upphört i talspråk. En känd knekt är Vilhelm Mobergs Gustav Rask, nämndes inledningsvis i boken, som tjänstgjorde som indelt soldat tillsammans med 500000 andra män i Knekthållet under sista halvan av 1800-talet, innan reformering till värnplikt 1901. Benämningen knekt har ibland även uttalats skämtsamt eller, av andra personalkategorier, aningen nedsättande.
111 Det beskrevs Officersförbundet som varandes "Huggsexa" om att bli det fackförbund som anslöt flest av de anställda soldaterna. Ett tillskott av medlemmar från den personalkategori som i och med reformen skulle bli den kvantitativt största sågs därför välkommet av Officersförbundet, vars ordförande beskrev att soldater skulle bli fackliga medlemmarna och skulle komma att ”f rändra den fackliga makt- oc infl tandekartan.” ”Den som l ckas rekr tera soldaterna vinner givetvis också inflytande, det kan man inte blunda för, sade ordförande Lars Fresker i en artikel i medlemstidningen Officerstidningen (2010:5, s. 17)
112 För vidare läsning om Knektkårens etablering och om Parabellum
https://www.officersforbundet.se /globalassets/pdfer/officerstidningen/2013-2014/web_ot4_13.pdf, sidorna 13-17, besökt 180728
113 Väbel eller Fältväbel var en kategori inom armén i Sverige fram till 1833. Hade hand om administration samt tillsyn avseende ordning och snygghet. Källor: NE, samt Släktforskningssidan Centrala soldatregistret samt uppgift från Uppsala Landsarkiv
verkare i Afghanistan som en del soldater kommit att känna till då de tjänstgjort där114.
Tillsammans visar soldatkårernas etablering, soldatmässarnas tillkomst, mässarnas