På förbanden var soldat- och sjömanslönerna en fråga som ofta diskuterades i ter- mer av att de uppfattades som låga, eller för låga för att vara konkurrenskraftiga. Men definitionen av "låg lön" varierade beroende på geografiskt läge, infrastruktu- rella förutsättningar och konkurrens från andra arbetsgivare i det omgivande sam- hället.
När ledningen kommunicerade att den reella medellönen (eller medianlönen, som någon sade) var 25000 – 27000 kronor per månad, upplevde vissa chefer på de lo- kala förbanden en press från soldater och sjömän att få delta i den typen av aktivi- teter som genererade dessa löner. Flera förbandschefer sade att det fanns en klar ekonomisk aspekt av soldaternas eller sjömännens önskan om att delta i internation- ell insats, övningsdygn eller sjödygn. Det ville göra det, inte bara för upplevelsen eller spänningen, utan även för att kunna kompensera för de månader som det inte hade varit några tillägg. En av cheferna från armén sade:
16 200 eller 17 000 kronor i månaden som man får efter något år när man kommer upp i tariffen... Då blir det väldigt intressant att åka till Afghanis- tan och få 40 000 i månaden. Men om inte Afghanistan finns kvar efter 2014, kommer vi att klara oss då?
En av chef inom marinen sade att visst spelade lönen stor roll. Det hade han fått klart för sig vid tillfällen då de hade flyttat personal till andra tjänster på annat far- tyg. Då fick han frågor som: "…men, om det blir insats så är det väl de är fart gen som ska åka?". Han berättade att sjömännen visste om att det var där pengarna låg och förklarade att det inte spelade någon roll om grundlönen skulle höjas från 18 000 till 19 000, när det istället var sjötillägg, övningsdygn samt tillägg vid internat- ionell insats som gav de större pengarna.
En annan chef som verkade inom ett annat verksamhetsområde sade något liknande: För det är inte så mycket som krävs för att bjuda över. Det var någon som sa att sopåkare tjänar mer, och de har kanske inte samma utbildning i baga- get heller. Men, visst, alltså genomsnittslönen säger man blir 27 000 kronor på en åttaårsperiod, men då väger man nog in att man kanske är på ut- landsmission och sådana där saker.
Men ur stor sannolik et är det att man i (…) befattningen kommer på mission? Idag finns ju inget politiskt stöd för att åka ut internationellt med (…) även om jag verkar m cket f r att vi skall g ra det, men vi är ju inte där idag. Det kanske förändras i framtiden, men med utgångspunkt från var vi är idag så är det ju inte så.
Uttalanden från förbandschefer från tre olika försvarsgrenar pekar på att övningar och internationella insatser inte bara hade "ett värde i sig", utan helt enkelt ett eko- nomiskt värde för soldater och sjömän. Försvarsmaktens personal behövde öva för att bli duktiga på att tillsammans genomföra (internationella) insatser, vilket var en av organisationens huvuduppgifter så som uppdraget formulerats av politikerna. Emellertid så var både förberedelsen innan insatsen, övningen, och själva insatsen i sig uppfattade som äventyrliga och spännande, plus att dessa gav soldaterna och sjömännen en tillräckligt bra lön för att de skulle vilja stanna kvar.
Slutsatsen blev då att om insatser, övningar och sjödygn minskar, så minskar även soldaternas och sjömännens månatliga inkomst. I detta perspektiv framhöll flera chefer hur viktig lönen är för att förbandet skall ses som en bra arbetsplats där man vill stanna kvar.
En utsaga som hördes från många håll var därför att det kunde komma att bli svårt både att rekrytera "de som man vill ha" för 17 000 i månaden och att behålla dem, speciellt om de internationella insatserna minskade i omfattning.
9.3.1 Standardisering genom tariffer
Flera genomförare såg tarifflönesystemet som hämmande ur det lokala perspektivet. De hade själva önskat ett större mandat att utforma lokala lösningar på lönefrågan, och detta av flera olika skäl.
Någon sade att: "i vissa fall kanske man skall sätta sig ner och tänka innan man springer iväg. Vi hann aldrig räcka upp handen, och nu är vi fast i ett system som inte alls passar oss."
frågan svarade då att "en försvarlig del [soldater] har ju slutat för att de inte har råd att fortsätta…"
Han får delvis medhåll av en chef i central ledning:
- Vi har gjort stora investeringar i de som slutar - cirka 500 000 kronor. Men de är välkomna tillbaka så får vi ett nytt magasin.
Han utvecklar sitt resonemang med att påpeka att de soldater som slutar hade kunnat komma tillbaka som deltidstjänstgörande soldater parallellt med sitt civila arbete. Man behövde inte se det så statiskt.
Så lönerna för soldater och sjömän var reglerade enligt tariff, även om det fanns ut- rymme för tillägg utifrån erfarenhet och befattningens marknadsutsatthet. Detta skilde sig från övrig personal som hade individuell lönesättning. En av cheferna som var med i framtagandet sade att det krävdes den typen av enkel lösning på grund av korta tidsförhållanden, men att systemet var tänkt att vara föremål för ut- veckling. Detta framgick även i presentation och uttalanden i samband med att av- talet blev klart.
Som sagt fanns det olika uppfattningar bland chefer huruvida lönens storlek hade betydelse för Försvarsmaktens förmåga att rekrytera och behålla soldater och sjö- män. Till frågor om lön som ett medel för att behålla soldater och sjömän över en längre tid kopplades, som ni hörde från chefsmötet, även frågor kring utbetalning av premier efter viss tid i tjänst eller efter viss prestation. Även i dessa frågor var upp- fattningarna lite olika. Vad tyckte man då på förbanden?
9.3 Lönefrågan landar på förbanden
På förbanden var soldat- och sjömanslönerna en fråga som ofta diskuterades i ter- mer av att de uppfattades som låga, eller för låga för att vara konkurrenskraftiga. Men definitionen av "låg lön" varierade beroende på geografiskt läge, infrastruktu- rella förutsättningar och konkurrens från andra arbetsgivare i det omgivande sam- hället.
När ledningen kommunicerade att den reella medellönen (eller medianlönen, som någon sade) var 25000 – 27000 kronor per månad, upplevde vissa chefer på de lo- kala förbanden en press från soldater och sjömän att få delta i den typen av aktivi- teter som genererade dessa löner. Flera förbandschefer sade att det fanns en klar ekonomisk aspekt av soldaternas eller sjömännens önskan om att delta i internation- ell insats, övningsdygn eller sjödygn. Det ville göra det, inte bara för upplevelsen eller spänningen, utan även för att kunna kompensera för de månader som det inte hade varit några tillägg. En av cheferna från armén sade:
16 200 eller 17 000 kronor i månaden som man får efter något år när man kommer upp i tariffen... Då blir det väldigt intressant att åka till Afghanis- tan och få 40 000 i månaden. Men om inte Afghanistan finns kvar efter 2014, kommer vi att klara oss då?
En av chef inom marinen sade att visst spelade lönen stor roll. Det hade han fått klart för sig vid tillfällen då de hade flyttat personal till andra tjänster på annat far- tyg. Då fick han frågor som: "…men, om det blir insats så är det väl de är fart gen som ska åka?". Han berättade att sjömännen visste om att det var där pengarna låg och förklarade att det inte spelade någon roll om grundlönen skulle höjas från 18 000 till 19 000, när det istället var sjötillägg, övningsdygn samt tillägg vid internat- ionell insats som gav de större pengarna.
En annan chef som verkade inom ett annat verksamhetsområde sade något liknande: För det är inte så mycket som krävs för att bjuda över. Det var någon som sa att sopåkare tjänar mer, och de har kanske inte samma utbildning i baga- get heller. Men, visst, alltså genomsnittslönen säger man blir 27 000 kronor på en åttaårsperiod, men då väger man nog in att man kanske är på ut- landsmission och sådana där saker.
Men ur stor sannolik et är det att man i (…) befattningen kommer på mission? Idag finns ju inget politiskt stöd för att åka ut internationellt med (…) även om jag verkar m cket f r att vi skall g ra det, men vi är ju inte där idag. Det kanske förändras i framtiden, men med utgångspunkt från var vi är idag så är det ju inte så.
Uttalanden från förbandschefer från tre olika försvarsgrenar pekar på att övningar och internationella insatser inte bara hade "ett värde i sig", utan helt enkelt ett eko- nomiskt värde för soldater och sjömän. Försvarsmaktens personal behövde öva för att bli duktiga på att tillsammans genomföra (internationella) insatser, vilket var en av organisationens huvuduppgifter så som uppdraget formulerats av politikerna. Emellertid så var både förberedelsen innan insatsen, övningen, och själva insatsen i sig uppfattade som äventyrliga och spännande, plus att dessa gav soldaterna och sjömännen en tillräckligt bra lön för att de skulle vilja stanna kvar.
Slutsatsen blev då att om insatser, övningar och sjödygn minskar, så minskar även soldaternas och sjömännens månatliga inkomst. I detta perspektiv framhöll flera chefer hur viktig lönen är för att förbandet skall ses som en bra arbetsplats där man vill stanna kvar.
En utsaga som hördes från många håll var därför att det kunde komma att bli svårt både att rekrytera "de som man vill ha" för 17 000 i månaden och att behålla dem, speciellt om de internationella insatserna minskade i omfattning.
9.3.1 Standardisering genom tariffer
Flera genomförare såg tarifflönesystemet som hämmande ur det lokala perspektivet. De hade själva önskat ett större mandat att utforma lokala lösningar på lönefrågan, och detta av flera olika skäl.
Någon sade att: "i vissa fall kanske man skall sätta sig ner och tänka innan man springer iväg. Vi hann aldrig räcka upp handen, och nu är vi fast i ett system som inte alls passar oss."
Denne chef var från ett marint förband och hävdade att han, med viss tidigare erfa- renhet av att ha anställda sjömän, kunde ha hörts om deras erfarenheter innan det blev en generell lösning på lönefrågan. Det som passade för arméförband, passade inte alltid för marinen, och tvärtom. Men när ledningen säger att det skall vara en "Försvarsmaktslösning", då vet man att det blir en lösning som passar armén, fort- satte han: "De är störst. Vi är minst. Så är det. Men det gör det ibland lite svårt för oss."
Andra av förbandscheferna hänvisade istället till den geografiska belägenheten. En av dem sade: "Vi är ett storstadsförband, med alla fördyrningar som det innebär, med höga lönenivåer, med svårigheter att hitta bostad, med pendling, och andra kostnader för att leva." Han påpekade att det inte var särskilt sannolikt att de kunde betala tillräckligt bra för att stå sig i konkurrensen med alla de andra arbetsgivare som fanns i storstadsregionen.
Bild 9.3 Livkompaniet i Stockholms tunnelbana. Foto: Försvarsmakten, B. Westerdahl.
Chefer på de förband som var belägna på landet eller i relativ glesbygd misstänkte att få unga personer ville eller kunde flytta dit. De hade många pendlande soldater som inte hade råd med dubbla boenden, och inte kunde – eller ville – släppa hemstaden när de var tidsbegränsat anställda. En av förbandscheferna berättade att de hade haft förbandsbesök av en försvarspolitiker, varpå en av de lite äldre an- ställda soldaterna hade ställt frågan om vad det egentligen var som gällde: "Du ger mig så låg lön att jag inte har råd att pendla, och du ger mig en tidsbegränsad an- ställning, vilket betyder att jag inte kan flytta hit familjen. Vad vill du egentligen?"
Bild 9.4 Övning i Kvikkjokk. Foto: Försvarsmakten, A. Norén.
Chefer för förband med många äldre, erfarna soldater, som gjort flera internationella insatser inom ramen för utlandsstyrkan tidigare, sade att de gärna hade sett att det fanns möjligheter att själva styra över lönerna. Annars befarade de att de inte skulle kunna betala tillräckligt konkurrenskraftiga löner för att behålla de som anställts. En av cheferna sade: "De som kommer direkt från grundutbildningen, de har inga be- kymmer, för de bor ju fortfarande hemma hos morsan och farsan, men de andra, de har ett ju helt annat liv. Och det är inga höga löner vi betalar. Det är frustrerande. Väldigt frustrerande."
Cheferna för vissa av förbanden, som inte låg i storstadsregionen men hade en stor lokal industri nära, refererade ofta till konkurrensen med de relativt välbetalda indu- strijobben vid X-bolaget, eller Y-fabriken, eller den lokala McDonaldsrestaurangen. De kände att de skulle bli konjunkturkänsliga när de inte kunde svara med samma löner som näringslivet vid högkonjunktur och det skulle bli konkurrens om arbets- kraften.
Standardiseringen av lönesystemet gjorde att en del förbandschefer önskade ett sy- stem som kunde medge ett större lokalt handlingsutrymme. Det togs däremot lokala initiativ rörande villkoren på de områden där de upplevde att de hade handlingsut- rymme. Dessa initiativ skedde på olika platser runt om i landet och rörde vanligtvis soldaternas boende och mathållning. Cheferna försökte finna tillräckligt tilltalande boenden nära verksamheten så att soldaterna slapp dagspendlingskostnader, eller bostäder som var så pass billiga att soldaterna hade råd till dubbel bosättning om de var långpendlare. De försökte även skapa möjligheter för soldaterna till enklare matlagning. På vissa håll inrättades därför så kallade mikromässar156 så att solda-
156 Utrymme som iordningställdes för att ge möjlighet till soldaterna att kunna laga enkel mat. Nudlar och pizzabitar berättades det om att de värmde för att undvika kostsam mat i den outsourcade personalmatsalen. Begreppet mikromäss, hade ingenting med storleken att göra, utan tillkom då där fanns mikrovågsugn, därav mikromäss.
Denne chef var från ett marint förband och hävdade att han, med viss tidigare erfa- renhet av att ha anställda sjömän, kunde ha hörts om deras erfarenheter innan det blev en generell lösning på lönefrågan. Det som passade för arméförband, passade inte alltid för marinen, och tvärtom. Men när ledningen säger att det skall vara en "Försvarsmaktslösning", då vet man att det blir en lösning som passar armén, fort- satte han: "De är störst. Vi är minst. Så är det. Men det gör det ibland lite svårt för oss."
Andra av förbandscheferna hänvisade istället till den geografiska belägenheten. En av dem sade: "Vi är ett storstadsförband, med alla fördyrningar som det innebär, med höga lönenivåer, med svårigheter att hitta bostad, med pendling, och andra kostnader för att leva." Han påpekade att det inte var särskilt sannolikt att de kunde betala tillräckligt bra för att stå sig i konkurrensen med alla de andra arbetsgivare som fanns i storstadsregionen.
Bild 9.3 Livkompaniet i Stockholms tunnelbana. Foto: Försvarsmakten, B. Westerdahl.
Chefer på de förband som var belägna på landet eller i relativ glesbygd misstänkte att få unga personer ville eller kunde flytta dit. De hade många pendlande soldater som inte hade råd med dubbla boenden, och inte kunde – eller ville – släppa hemstaden när de var tidsbegränsat anställda. En av förbandscheferna berättade att de hade haft förbandsbesök av en försvarspolitiker, varpå en av de lite äldre an- ställda soldaterna hade ställt frågan om vad det egentligen var som gällde: "Du ger mig så låg lön att jag inte har råd att pendla, och du ger mig en tidsbegränsad an- ställning, vilket betyder att jag inte kan flytta hit familjen. Vad vill du egentligen?"
Bild 9.4 Övning i Kvikkjokk. Foto: Försvarsmakten, A. Norén.
Chefer för förband med många äldre, erfarna soldater, som gjort flera internationella insatser inom ramen för utlandsstyrkan tidigare, sade att de gärna hade sett att det fanns möjligheter att själva styra över lönerna. Annars befarade de att de inte skulle kunna betala tillräckligt konkurrenskraftiga löner för att behålla de som anställts. En av cheferna sade: "De som kommer direkt från grundutbildningen, de har inga be- kymmer, för de bor ju fortfarande hemma hos morsan och farsan, men de andra, de har ett ju helt annat liv. Och det är inga höga löner vi betalar. Det är frustrerande. Väldigt frustrerande."
Cheferna för vissa av förbanden, som inte låg i storstadsregionen men hade en stor lokal industri nära, refererade ofta till konkurrensen med de relativt välbetalda indu- strijobben vid X-bolaget, eller Y-fabriken, eller den lokala McDonaldsrestaurangen. De kände att de skulle bli konjunkturkänsliga när de inte kunde svara med samma löner som näringslivet vid högkonjunktur och det skulle bli konkurrens om arbets- kraften.
Standardiseringen av lönesystemet gjorde att en del förbandschefer önskade ett sy- stem som kunde medge ett större lokalt handlingsutrymme. Det togs däremot lokala initiativ rörande villkoren på de områden där de upplevde att de hade handlingsut- rymme. Dessa initiativ skedde på olika platser runt om i landet och rörde vanligtvis soldaternas boende och mathållning. Cheferna försökte finna tillräckligt tilltalande boenden nära verksamheten så att soldaterna slapp dagspendlingskostnader, eller bostäder som var så pass billiga att soldaterna hade råd till dubbel bosättning om de var långpendlare. De försökte även skapa möjligheter för soldaterna till enklare matlagning. På vissa håll inrättades därför så kallade mikromässar156 så att solda-
156 Utrymme som iordningställdes för att ge möjlighet till soldaterna att kunna laga enkel mat. Nudlar och pizzabitar berättades det om att de värmde för att undvika kostsam mat i den outsourcade personalmatsalen. Begreppet mikromäss, hade ingenting med storleken att göra, utan tillkom då där fanns mikrovågsugn, därav mikromäss.
terna skulle kunna spara på matkostnader och därmed öka deras vilja att stanna kvar.
Men några pratade även om andra typer av incitament som de gärna hade velat ha möjlighet att ge till sina soldater och sjömän – premier.