I utdraget ovan upprepar läraren att eleverna ”representerar” skolan. Vid fyra tillfällen i utdraget ovan knyts eleverna och deras aktiviteter till ett sådant representantskap. ”Studiebesök” och ”mässan” (gymnasiemässan) framstår som tillfällen då representantrollen är särskilt förpliktigande. Den uppfordrar eleven till anpassning till ett visst uppförande också i den dagliga tillvaron ”på skolan” (jfr Johansson, M., 2009; Liljestrand 2002). Dylika formuleringar är totalt sett
frekventa under fältarbetet. Det är ofta med referens till ett sådant representantskap som den föredragna iscensättningen av elevpositionen avgränsas och legitimeras.
Det är möjligt att förstå talet om representantskap som ett genomslag av konkurrenssituationen mellan gymnasieskolor. Hänsynstagande till skolans rykte och attraktionskraft, styr iscensättningen av verksamheten och vilka subjektspositioner som tillgängliggörs. Marknadsföring av verksamheten nödvändiggörs och naturaliseras. Återkommande tillfällen av exponering av skolverksamheten i syfte att söka nya elever, kan således delvis förklara ordningsdiskursen och dess formande kraft för elevpositionen. I dessa artikulationer av ordningsdiskursen positioneras eleven som en resurs med vilken skolan konkurrerar med andra skolor om kommande elever. Den funktion som tillskrivs eleven i detta handlar primärt om att han eller hon förväntas bidra genom att attrahera nya elever. Då eleverna, som i utdraget ovan, uppdras att bejaka en sådan representantroll och funktion naturaliseras betingelserna i det system av konkurrens och marknadsföring som gymnasieskolan existerar i. En central poäng är att ordningsdiskursen i denna sammanflätning, normaliserar att iscensättning av önskvärd elevposition också gagnar marknadsföringen av skolan. Då representantskapet så tydligt knyts till tillfällen av uppvisning av skolan, distanserar detta den tänkta representanten från att yttra kritik och ifrågasättande riktat mot skolan. I utdraget ställs eleverna inför en uttrycklig konsekvens vid fortsatt avvikelse från normen: den enskilda elevens chans till att delta i internationellt utbyte med andra skolor minskar om beteendet fortgår. Den enskilda elevens förändring och följsamhet görs till förutsättning för att komma ifråga i det urval som skolan gör bland eleverna (se kapitel fem).
Utdraget ovan kan sägas typiskt för hur eleven och förväntningar på elevens agerande framställs i relation till den nuvarande skolan. Nedan följer ytterligare ett excerpt, i vilket krav på representantskap går igen. Samtalet utspelar sig i samband med planeringen av A-skolans Öppet hus-dag, vilken arrangeras strax före niondeklassarnas gymnasieval. Läraren är Margareta och sammanhanget en klass som följer ett program med inriktning mot studier och arbete inom ekonomi och näringsliv. Margareta omtalar ofta programmet som studieförberedande. Även här sammankopplas utbildningsmässig meritering till att eleverna representerar, eller ”gör reklam för” skola och program. Ansökan om stipendier och framgång då skolan fördelar dessa, länkas till den enskilde elevens engagemang och ansvar för skolan vid tillfällen liknande Öppet hus och gymnasiemässan.
En annan lärare kommer in och berättar att ytterligare två namn behövs till Öppet hus-dagen. Ingen av eleverna nappar direkt på detta erbjudande. Margareta säger att eleverna brukar tycka att det är ”jättekul att delta” och att alla elever som är med dessutom får lov att komma in och fika i personalrummet under dagen… Margaretas ton är seriös, men eleverna fnissar lite åt ”lockbetet”.
Den nya läraren säger: Kom igen nu – jag som precis har suttit i personalrummet och lyssnat på hur de andra lärarna beklagade sig över att ingen på deras program ville ställa upp. Jag satt och sa att detta aldrig är ett problem i er grupp att hitta elever som vill ställa upp: Kom igen nu!
Ingen säger något… Flera anmäler olika typer av förhinder… Margareta: Finns det inte någon av er som kan ställa upp? Ingen säger något.…
Margareta: (Låter irriterad) Det är ju faktiskt så att det är en merit att vara med på detta. Ni ska ju vara med och göra reklam för ert program. Nästa år är det ni som ansvarar för mässan. … Ni kanske ska söka stipendier och då är det en merit att ha varit med och engagerat sig för skolan.
Ingen säger något…
E(P): Jag och Fredrik kan väl göra det då…
Läraren verkar nöjd och går ut. (Fältanteckningar Margareta, A-skolan, den sjätte december 2007)
En skillnad mellan de två utdragen är, förutom den laddning av mer eller mindre studieförberedande som respektive lärare ger respektive utbildnings-sammanhang, att elevernas agerande i det första exemplet kategoriseras som starkt avvikande i relation till vad som görs önskvärt. Medan Sandra förstärker sin kritik genom att indikera att det kritiserade beteendet är något som är ”vanligt” förekommande i den aktuella gruppen, verkar den andra klassen omges av ett mer positivt laddat rykte vad gäller det önskvärda och förväntade uppförandet i sådana situationer. De är eleverna som ”ställer upp” och som ”brukar tycka att det är jättekul att delta” i de sammanhang då skolan exponerar sin verksamhet. Noterbart är att ”ställa upp” i sammanhanget görs synonymt med att bidra till marknadsföringen av verksamheten. Det är det som är att ”engagera sig för skolan”. Noterbart är också att eleverna i det första utdraget förkastar lärarens hot om repressalier som tomma. Motsvarande sker inte i det andra excerptet. Här lämnas hotet oemotsagt. Jämförelsen ger exempel på hur eleverna framställs vara olika nära eller lång ifrån den föredragna elevpositionen.
En observerbar skillnad mellan elevgruppernas agerande framträder ifråga om elevernas respons och aktivitetsgrad under samtalet. I det första exemplet ger eleverna ett tydligt genmäle på kritiken, medan eleverna i det andra exemplet säger mycket lite. Där avslutas ämnet med att några av eleverna meddelar att de
antar uppdraget och ”kan göra det”. Att excerpten skiljer sig åt i detta avseende kan delvis förklaras med att Sandra inbjuder till en diskussion genom att adressera eleverna med frågor av typen ”vad säger ni?” och ”vad tyckte ni?”. På samma gång som en förändring av elevernas uppförande görs önskvärd, öppnar artikulationen genom dessa frågor upp för motstånd mot disciplinering och mot lärarens beskrivning av det inträffade. Inbjudan bejakas. Elevernas inpass i utdraget är möjliga att se som en kritik av tillrättaläggande av lektionen vid externa besök. Eleverna beskriver skeendet under den refererade lektionen som normalt och ”inte värre än vanligt”. Uppförandekritiken mot elevgruppen expanderar då Sandra säger sig tala för flera av klassens lärare, liksom för elever på skolan. I denna utvidgning av kritiken förstärks positioneringen av den aktuella elevgruppen som avvikande. Läraren antyder att det mellan dessa elever och andra råder ett uppförandemässigt gap. ”Vanligt” uppförande för den aktuella gruppen, framställs som ovanligt för andra. Och det är till den specifika klassen i utdraget som förändringsbehovet knyts.
Empirianalysen visar på skolpraktiker dominerade av en ordningsdiskurs. Denna understödjer en specifik subjektsposition för eleven i skolan. Noterbart är att detta förekommer både i sammanhang i vilka läraren ger den specifika utbildningsinriktningen en laddning av att vara högskoleförberedande, och i sammanhang då framtidsorienteringen i högre grad präglas av oklarhet. Artikulationer av ordningsdiskursen och dess föredragna elevposition, är frekvent vid tillfällen av marknadsföring av skolorna och deras programutbud. I tolkningen föreslås att marknadsorienteringen legitimerar ordningsdiskursen och kraven på ett särskilt elevagerande. På så sätt normaliseras marknadsföringen som sådan, liksom aktiviteter förbundna med den och elevernas påbjudna delaktighet och roll i dessa. Detta är möjligt att ytterligare ställa i relation till resultatet i kapitel fem om värdegrundens aktualisering. ”Problem” och ”brister” som knöts till värdegrunden härleddes vanligen till elevernas ageranden. Överlag är det lärarna, inte eleverna, som avgör vad, vem och när något lyfts fram som varande i strid med skolans ”värdegrund”. På liknande sätt är det här lärarna, som i sammanhang av uppvisning, riktar krav på eleverna att anpassa uppförande. Under denna studies fältarbete är det inte skolan och lärarna som anpassar sitt agerande i relation till befintliga elever i syfte att på så sätt motivera dem att tala väl om skola och utbildning (jfr Holm & Lundström, 2011). Skolans sak görs här till elevernas, vilket negativt påverkar det handlingsutrymme som finns till elevernas förfogande. Här riktas mot eleven förväntningar på delaktighet i att framlägga ett attraktivt utbildningserbjudande för tilltänkta elever. Analysen visar att dessa artikulationer distanserar eleverna från att
uttrycka kritik relativt skolan. Kritik stärker inte utbildningserbjudandet. Eleven formas till att acceptera, snarare än att kritiskt förhålla sig till, det värdesystem i vilket själva marknadsföringen av skolan är del. Hegemonin fjärmar också eleven från att kritisera eller verka för en förändring av de maktförhållanden som ordningsdiskursen upprätthåller och utmärks av.