Fairclough lyfter fram Foucaults teoretiska ansats som en förutsättning för den kritiska diskursanalysen. I synnerhet framstår diskursens konstituerande och transformerande aspekter, beroendeförhållanden mellan olika praktiker och diskursordningar, som ett Foucaultianskt arv (Fairclough, 2008). Fairclough utgår vidare från Foucaults förståelse av makt och subjekt som decentrerade och fragmentiserade (se nedan). Det är i diskursiva praktiker, det vill säga i produktion, distribution och konsumtion av text, som subjektiviteter och makt-relationer först konstitueras för att sedan reproduceras och transformeras. I den
kritiska diskursanalysen sammanfogar Fairclough (1989, 2008) den språkliga analysen med den samhälleliga, och föreslår att diskursiva artikulationer är möjliga att tolka som exempel på text, diskursiv praktik och social praktik. Härigenom ger Fairclough sin diskursanalys tre dimensioner, vilka utifrån tidigarenämnda sammanfogning kan sägas svara mot tre analytiska traditioner. Tillsammans genererar de en specifik version av en kritisk diskursanalys. De tre dimensionerna utgörs av textnära och språklig analys emanerande ur disciplinen lingvistik, av makrosociologisk analys av sociala praktiker i relation till sociala strukturer och slutligen av mikrosociologisk analys i vilken sociala praktiker ses som produkter av människors interaktion och aktivitet i ord och handling. I denna studie används begreppet artikulation på ett sådant sätt att jag med detta avser konkreta diskursiva praktiker, och hur dessa uttrycks och manifesterar sig i skiftande relationer. Till analysen av artikulationer hör också i vad mån dessa bygger vidare på tidigare mönster och i vad mån de innebär förändring. Denna användning överensstämmer med Fairclough (Chouliaraki & Fairclough, 1999), som menar att diskursiva manifestationer aldrig är fullständigt samstämmiga. I någon mån sker alltid förändring, samtidigt som artikulationen kan bygga på tidigare mönster.
När Fairclough talar om diskurs som text avser han språkliga händelser som utspelar sig i både skrift och tal. För analys av denna dimension fokuserar Fairclough yttrandets grammatiska och stilistiska kännetecken. Dessa blir byggstenar i en vidare analys av den språkliga händelsens laddning och betydelse också ur politiskt och ideologiskt perspektiv, vilket utgör kärnpunkter i den kritiska diskursanalysen. Med avstamp i läroplanens för gymnasieskolans (Skolverket, 2006b) formuleringar om värdeöverföring och kritiskt tänkande fokuserar resultatredovisningen i denna avhandling, mönster och förskjutningar i diskurser och diskursordning. Detta sker utifrån forskningsfrågor som söker subjektspositioner, motstånd och maktrelationer i diskursiv och social praktik. I resultatredovisningen framläggs inte analys av yttrandens grammatik eller stilistik separat, genom utförlig redovisning av exakta frekvenser av specifika ord, meningsbyggnad eller bruk av stilfigurer. Däremot kan också sådana aspekter flätas in, då de är av särskild betydelse för det resultat som presenteras. Med analys av den diskursiva praktiken avser Fairclough (2008) en dekonstruktion av reglerande intressen och tillgängliggjorda positioner i produktionen av en text, liksom i dess eventuella spridning och de skiftande tolkningsprocesser som yttrandet genererar i olika sociala sammanhang. I detta är korrelationer och förskjutningar av maktrelationer och positioner, genom yttrandet, av analytiskt intresse. Då Fairclough benämner produktion, konsumtion och tolkning som
diskursiva praktiker möjliggör detta att den analytiska blicken lyfts från en specifik språklig händelse, oavsett om den artikuleras i tal eller skrift, till att också söka hur artikulationen är sammanflätad eller i varierande grad anspelar på andra diskurser. Hur diskurser kombineras och vilka intresse och syfte sammanflätningarna tjänar är därmed möjligt att problematisera. Med social
praktik avses artikulationens institutionella och organisatoriska omständigheter.
Dessa verkar i någon mån formande för den diskursiva praktiken (Fairclough, 2008, t.ex. s. 4). Mellan en särskild diskursiv artikulation och den situation, institution och sociala struktur som ramar in händelsen, råder enligt Fairclough ett dialektiskt förhållande. I en ömsesidig process, formar och formas den diskursiva händelsen av omgivande situation, sammanhang och struktur. Så tolkat innebär diskurs som social praktik att diskursbegreppet expanderar ifråga om vad analysen förmår att fånga och problematisera. Att i den kritiska diskursanalysen utgå från antagande om en dialektik mellan diskurs och struktur, öppnar för möjligheten att identifiera nätverk av praktiker i vilka diskurserna rör sig och i olika grad verkar reglerande. Detta då diskurser och diskursiva praktiker tillskrivs betydelse för maktrelationer och för hur ojämlikhet skapas, upprätthålls och utmanas i ett samhälle (Fairclough, 2008).
Uppfattningen av det sanna och det falska, det goda och det onda i en social praktik är, liksom vad gäller subjektspositioner, föränderliga. Betydelse och status som tillmäts ord och begrepp i en social praktik kan rubbas eller glida i en annan riktning. Diskursiva artikulationer, oavsett om de är av bejakande eller ifrågasättande karaktär, sätter spår i de subjektspositioner som tar form och tillgängliggörs, liksom i sociala relationer mellan subjektspositioner och i skapandet av kunskaps- och trossystem (Chouliaraki & Fairclough, 1999, s. 64). Härvidlag blir också förändring och förskjutningar möjliga. Påverkan vad gäller subjektspositioner, relationer mellan subjektspositioner och i kunskaps- och trossystem, svarar i den kritiska diskursanalysen mot tre funktioner och dimensioner i språket. Dessa tre språkliga funktioner samverkar och samexisterar i alla diskurser. Fairclough kallar dessa funktioner för språkets identitetsfunktion (1), dess relationella funktion (2) och dess ideationella funktion (3). I min tolkning överensstämmer Faircloughs tre språkliga funktioner i hög grad med Foucaults styrningsteknologier. Styrningsteknologierna verkar delvis i språkanvändningen (dock inte enkom) och verkar reglerande på subjektspositioner, i relationer mellan subjektspositioner och de värdesystem som subjekten förväntas förhålla sig till.
I denna avhandling studeras värdeöverföring och kritiskt tänkande i gymnasieskolans sociala praktiker. Dataproduktionen är lokal och begränsad till
några lärares undervisning på tre olika skolor. De diskurser som artikuleras under fältarbetet, står i korrespondens med kategoriseringar och normer i andra diskursiva praktiker. Likaledes villkoras subjektspositioner för lärare och elever också av värdesystem och strukturer som går utöver den lokala gymnasieskolans. I gymnasieskolans sociala praktiker är olika diskursiva praktiker sammanflätade och det är detta som jag studerar utifrån ett särskilt intresse för spänning mellan värdeöverföring och kritiskt tänkande. I dessa nätverk av diskurser och positioner söker analysen både reproduktion och förändring i de diskursiva artikulationerna.
Jag inledde detta avsnitt om den kritiska diskursanalysen med att poängtera överensstämmelse mellan Foucaults och Faircloughs teoretiska ramverk. Likheterna till trots, finns skillnader. Fairclough har bland annat kritiserar Foucault för att predestinera subjekten till underkastelse i relation till styrnings-teknologierna. I den kritiska diskursanalys som Fairclough utvecklat, poängteras subjektens handlingsutrymme. Detta, menar Fairclough (2008) skapar större utrymme för förändring och motstånd med kraft att förändra subjektspositioner, sociala praktiker och strukturer. Till detta ska läggas Faircloughs positionering av den forskare som tillämpar den kritiska diskursanalysens perspektiv. Hon eller han har att synliggöra historier och praktiker, vid sidan om de dominerande, då dessa kan rucka de stora berättelser och vedertagna sanningar som reproducerar ojämlika praktiker och strukturer. Forskaren blir del i att bereda plats för motdiskurser som utmanar det vedertagna och reser nya sanningskrav. Med en sådan agenda ser Fairclough själva tillämpningen av den kritiska diskursanalysen vara ett sätt att aktivt verka för samhällelig förändring och mer jämlika maktförhållanden (Chouliaraki & Fairclough, 1999; se även Winther Jörgensen & Philips, 2000).
I min tolkning av dessa aspekter av den kritiska diskursanalysen, uppstår en problematik. Denna sammanhör med min uttolkning av en vacklan mellan aktörskap och predestinering, i Faircloughs resonemang om forskarposition och aktörens handlingsutrymme. Fairclough menar att subjektspositionens handlingsutrymme regleras av graden av insikt om valmöjligheter i förhållande till tillgängliggjorda subjektspositioner. Utan kunskap om och insikt i praktikernas dolda maktaspekter tenderar subjekten att agera så att maktförhållanden som underordnar och marginaliserar vissa positioner och erfarenheter reproduceras, snarare än utmanas (Fairclough, 1989, s. 40f). Därtill säger Fairclough att också den aktör som till synes bjuder motstånd och vars handlingar bidrar till lokala förskjutningar, inte med nödvändighet är medveten om motståndets politiska kraft (2008, s 90). Fairclough (1989, s. 42) ser
emellertid den kritiska analysen och resultatet av den som verksam för att fjällen ska falla från subjektens ögon. Via den produceras medvetenhet om orsaker och konsekvenser av de diskurser som villkorar val och handlande. Jag delar Faircloughs ambition att finna motdiskurser och med dessa utmana det vedertagna. Jag ställer mig däremot kritisk till att Fairclough så lättvindigt tycks positionera forskaren som medvetandegörare och upplysare i förhållande till dem som inte tros se eller förstå det som forskaren ser och förstår. I resone-manget förefaller ”forskarna” och ”massan” bilda ett motsatspar, som vidmakthåller en hierarkisk föreställning att det är de första som emanciperar de andra (Ball, 2006, s. 15; Walkerdine 1990, kap. 19). Detta är, menar jag, att fördunkla och förenkla hur också den vetenskapliga praktiken är en reglerande praktik som producerar hierarkier, subjektiviteter och versioner av sanningen (jfr Foucaults första teknologi ovan). Diskursanalysen översatt till vetenskapens ”goda” kraft måste därför också problematiseras och ifrågasättas. Annars blir den förutbestämmelse till maktlöshet som Fairclough säger sig vilja undvika likväl själva summan. Min reservation av Faircloughs diskursanalytiska program avser därmed en dimension av hans resonemang kring Foucaults subjektsförståelse och denna uttolknings konsekvens för positioneringen av forskaren relativt andra.
Jag delar den uttolkning av Foucaults senare arbete (1991; se även Rose, 1995; Schaafsma, 1998) som attribuerar subjektets handlingsutrymme, snarare än foglighet i relation till dominerande diskurser. I denna tolkning är diskurserna instrument för dominans och social kontroll av subjektet. De är emellertid också utgångspunkt för subjektet att bjuda kontroll och reglering motstånd. Foucault öppnar snarare än stänger, möjligheten att utmana en föredragen subjektsposition.