Kapitlets resultat pekar på att förhandlingsdiskursen vanligen sammanflätas med en ordningsdiskurs. Under fältarbetet noterade jag emellertid också artikulationer som inte utmärks av dessa kännetecken. Platsen är A-skolan och några klasser som följer ett utbildningsprogram av traditionellt studieförberedande och teoretisk inriktning. Läraren heter Birgitta. I detta sammanhang artikuleras förhandlingsdiskursen på ett sätt som gör den mer hegemonisk än i tidigare givna exempel. Karakteristiskt för undervisningen av denna lärare i dessa klasser är också upprepade uppmaningar till eleverna att deklarera åsikter i givna frågor.
Såtillvida är genomförandet i överensstämmelse med tidigare exempel. Skillnaderna återfinns framförallt i själva genomförandet. Uppmaningarna och öppningarna följs inte av lärartystnad liknande den som tidigare exemplifierats. Eleverna tillbakavisar inte heller utrymme för diskussion genom att, som i gruppförhandlingen, föra fokus mot faktafrågor som är möjliga att kontrollera och bocka av. Ventilering av ställningstagande som springer ur elevernas personliga reflektion kategoriseras inte heller som belastningar utan som tillgångar av läraren Birgitta. I det kommande presenteras utdrag från dessa, satt i relation till hela empirin, avvikande artikulationer av förhandlingsdiskursen. Exemplen visar ett undervisningsgenomförande, i vilket eleverna positioneras utifrån andra gränsdragningar för det som är väntat, önskvärt och möjligt av elevsubjektet. Analysen pekar på att det för dessa elever i denna lärares under-visning pågår en annan och mer systematisk träning i kritiskt tänkande och självständigt ställningstagande, än vad som hittills presenterats.
I samtal om undervisning upprepar Birgitta ”fostran in i att tänka kritiskt och ställa frågan varför”, som en drivkraft för sitt arbete med eleverna. Att upprepat ifrågasätta och understödja elevernas ifrågasättande är, säger hon, ett försök att ”bringa reda i ett samhälle där allting är så luddigt och löst i vem som är vem och vad som är vad.” 19 Lektionen nedan markerar inledningen på några pass om mediers språk och villkor. Som första moment tillfrågas eleverna om vilka medier som de konsumerat under morgonen. Under genomgången skriver läraren upp alla namn på de tidningar, radio- och tv-kanaler samt hemsidor som eleverna nämner.
Birgitta: Det här, som vi har på tavlan nu, är alltså vårt medielandskap. Vi har radio, tidningar, TV och internet. Vem är det då som står bakom till exempel /…/ (lokal tidning nämns)? Vems röst är det som vi hör där?
F1: Det är väl en liberal tidning…
Birgitta: Ja, den är oberoende liberal… Vad betyder det?.... Ingen säger något.
Birgitta: Det betyder att den tidningen mer tar ställning i linje med regeringen. F2: Men är det inte så att det egentligen bara märks på ledaren?
Birgitta: Jo, det är där chefredaktören och ledarskribenten kommenterar dagsaktuella händelser. Idag handlade till exempel ledaren om att sälja receptfria läkemedel i butiker… Varför tror ni att man skrev om det? (Tar upp och visar tidningen)
P1: Ja, det är väl för att man ska ta bort monopolet. Det ska bli tillåtet att öppna eget…
Birgitta: Ja, just det. Staten ska sälja ut ytterligare ett av sina bolag. Nyss såldes ju det svenska vin och sprit till en fransk köpare. Nu är det apoteksbolaget som ska säljas… och detta kommenteras alltså i ledaren. Vad tror ni att det är för åsikt som kommer fram?
F3: Jag tror att de tycker att det är bra…
Birgitta: Ja, så är det. Vad tror ni om DN då? Vilken sändare har vi där? P2: Jag tror att den är socialistisk.
Birgitta: Nej, så är det inte. Den är oberoende liberal. Hur är det med Svenska Dagbladet då?
Under genomgången fyller Birgitta på med upplysningar på tavlan. Hon markerar vilken partifärg medierna har samt i vissa fall hur de finansieras.
P2: Då är väl den socialistisk då… Om de andra är liberala så måste väl någon vara socialistisk…
F3: Jag vet inte…
P3: Jag har aldrig läst den…
Birgitta: Svenska dagbladet är konservativ… eller oberoende moderat brukar man säga. Den företräder den ideologin, men är helt ekonomiskt oberoende av partiet. Sedan har vi Dagens Industri… Den är inte ideologiskt knuten på det sättet… Men vad tror ni om sändare där?
P4: Jag tror att den är konservativ…
Birgitta: Ja, man kan säga att man förknippar den med ägande, industri och företagande… Den belyser ju framförallt ekonomiska nyheter.
Diskussionen fortsätter och eleverna ställer frågor. Vad är Times för något? Vilken ”färg” har den? Någon av eleverna ges i uppdrag att till nästa gång ta reda på detta. Därefter är det Punkt.se, Aftonbladet och kommersiella radiokanaler som diskuteras. Vem äger dessa och vad betyder dessa ägarförhållanden?
Birgitta: Det är faktiskt ett norskt företag… ett norskt konservativt företag som är ägare till Aftonbladet. Det är lite märkligt eftersom Aftonbladet alltid har varit en del av A-pressen och tidigare finansierades av den… Man brukar räkna den till det socialdemokratiska fältet. Hur är det med Metro då? Vem äger Metro? … Den har ingen politisk förankring… /…/ Hur finansieras denna gratistidning?
F4: Med reklam.
Birgitta: Ja, de andra tidningarna får ju statligt stöd… Då är det så att det är den näst största tidningen som ska få mest stöd… Vi hade ju den allra första tidningen i Sverige redan på 1600-talet och sedan under 1800-talet startade alltfler tidningar att komma ut. Det föll ju samman med mycket rörelse i samhället och man ville ju helt enkelt få ut sitt budskap och hålla debatten levande…. Nu är det konstiga det att vi inte har någon A-press i Sverige längre. Om man då tänker på beslutet om presstöd… Så var ju tanken att det skulle gå till A-pressen för att arbetarna skulle få ut sitt budskap och få komma fram… De som hade pengar var ju ofta konservativa. Då är det lite ju ödets ironi att den tidning som idag – 100 år senare – får mest stöd är den konservativa Svenska Dagbladet.
P1: Det är ju så också att gratistidningarna växer mer och mer… det innebär ju att färre köper de vanliga tidningarna.
Birgitta: Vad innebär det för källkritiken?
F2: Den reklamfinansierade tidningarna är väl inte lika trovärdiga. Man kanske inte skriver saker som är kritiska om dem som betalar tidningen.
Birgitta: Sedan är det också så att reklamtidningarna saknar fast kår. De använder bara frilansare, vilket kan innebära att man blir bakbunden som skribent. Man får helt enkelt inga nya jobb om man är ”för” kritisk… Det är ju så att när man väl vet detta… när man vet vem som är ägaren och sändaren… Då är det ibland lättare att se igenom nyheterna. Sedan finns det ju också lagar som reglerar detta i Sverige… Vad heter de lagarna?
F5: Yttrandefrihet… Man får skriva och tycka vad man vill, så länge det inte kränker någon eller är ett hot mot rikets säkerhet. Hur länge har vi haft dessa lagar?
Inget svar.
Birgitta: Vi har haft det sedan Gustav III:s tid. Vår tryckfrihetslag är äldst i världen. En av flickorna nämner att statsfinansieringen inte alltid betyder att medierna är fria. Det kan också betyda att de utsätts för kontroll, hårdare än den reklamfinansierade nyhetsbevakningen. Hon nämner ett exempel från ett annat land med statlig censur. Birgitta: Det är riktigt… Det är inte alls säkert att det som kommer från staten är fritt…
P3: Meningen är ju att medierna ska granska och kritisera.
Birgitta: Bra! Det är därför man kallar dem för den tredje statsmakten. Vilka är de två andra statsmakterna?
F5: Regering och riksdag.
Birgitta: Ja, och då har man medierna för att granska de två andra statsmakterna. Birgitta avrundar med att säga att de ska fortsätta imorgon att arbeta med medier. Eleverna ska då få egna uppgifter att arbeta med. (Fältanteckningar Birgitta, A-skolan, den tredje april 2008)
Under lektionen riktas eleverna uppmärksamhet mot att blotta ”röster” och ”sändare” som står bakom de nyhetsorgan som eleverna uppger att de konsumerar. Genomgång och diskussion avtäcker hur det mediala landskapet är sammanflätat med det politiska. Eleverna uppmärksammas på hur politiska och ekonomiska intressen påverkar tidningstexter och nyhetsinnehåll. Omnämnandet av avregleringen av Apoteket, aktuell vid tillfället, varvas med snabb historisk tillbakablick på ideologiernas framväxt, presstödets utveckling och tryckfrihetsförordningens ålder. Den artikulation av förhandlingsdiskursen, som utdraget är ett exempel på, positionerar eleverna som granskare i relation till det stoff och den tematik som konstituerar lektionen. Så sker förvisso också i tidigare givna exempel från bland annat litteraturdiskussion om Kafka (se ”Förhandlingsdiskurs i ambivalens och tystnad”). Typiskt för utdraget ovan är
att eleverna också får bekräftelse för kritisk reflektion i relation till de frågeställningar som ställs under lektionen. Läraren tystnar inte vid elevernas inspel, utan skjuter mellan elevreplikerna in ytterligare öppningar till omtolkning och granskning av ”medielandskapet”. Utmärkande är också att politiska dimensioner av lektionens tematik tydligt aktualiseras och lyfts in i diskussionen. Avkodning av ägarförhållanden, presstöd och mediers politiska preferens, förefaller ha till syfte att medvetandegöra eleverna om de intressen som skapar världsbilder och lägesrapporter. I intervjuer och samtal aviserar läraren att elevernas granskning och kritik utgör undervisningens drivkraft, vilket understödjer tolkning av syfte. I lektionsutdraget ovan säger Birgitta dessutom att ”När man vet vem som är ägaren och sändaren… Då är det ibland lättare att se igenom nyheterna.”
Utdraget ovan är signifikativt för denna artikulation av förhandlingsdiskursen också utifrån relationen mellan denna lärare och eleverna. Noterbart är att eleverna i utdraget, liksom i övrigt under fältarbetet i de klasser som Birgitta undervisar, är aktiva i att både svara på och ställa motfrågor. Det förekommer att eleverna ifrågasätter omständigheter eller påståenden framlagda av läraren. Så sker exempelvis i utdraget när en elev uttrycker tvivel relativt lärarens argumentation kring reklamfinansierade medier som mindre kritiska än de statsfinansierade. Det är samtidigt läraren som oftast väljer exempel, gör utläggningar, ställer frågor, förklarar och korrigerar. Ordning, riktning och rättelser under lektionen står läraren för. Lärarens inspel är så tolkade normativa för vad som vinner status som vederhäftiga utsagor om det ämne som diskuteras. Birgitta bekräftar att ”så är det” eller ”så är det inte” och hon är varje elevuttalandes resonansbotten. Också här äger ett slags ordningsskapande rum. Det sker i relation till det utanförliggande. Det är det som finns utanför klass-rummet och skolbyggnaden som undervisningen ska ”bringa reda i”. Här framträder ett mönster i fokus, rollfördelning och gränsdragning. Det är primärt sammanhang, maktförhållanden och politik förlagda utanför skolan som hamnar under lupp. Elevens fostran i kritiskt tänkande föregår framförallt genom en utåtriktad granskning såsom den i utdraget. I denna diskursiva praktik positioneras läraren som vägvisare och den goda upplysningens representant.20
Detta skapar gränser för mot vad och vem elevens kritik kan riktas. I det följande fördjupas först analysen av elevens position. Därefter ges exempel på de gränsdragningar som artikulationen upprätthåller och hur dessa kan destabiliseras.