Förutom den handledande sjuksköterskan finns som tidigare nämnts den kliniske adjunkten, dvs. en av högskolans lärare inom sjuksköterske
programmet, som stöd för studentens lärande. Den kliniske adjunktens uppgift är bl.a. att handleda studenter under VFU vid särskilda s.k. kli
niska seminarier och att delta i bedömningssamtal. De kliniska semina
rierna innebär att studenterna får reflektera över sina upplevelser under VFU, vilket här kommer att beskrivas ytterligare längre fram. Som hög
skolelärare och klinisk adjunkt är det viktigt att från början vara insatt i kursens lärandemål, och hur dessa ska uppnås och examineras med hjälp av betygskriterierna. Det är också viktigt att gå igenom detta till
sammans med studenterna och de handledande sjuksköterskorna.
Klinisk handledning under VFU ska leda till att studenterna ytterli
gare utvecklar sin kunskap och förståelse kring omvårdnadssituationer
na. Kunskapen ska vara grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet samt strävan efter ett professionellt förhållningssätt. Studenten ska bli insatt i hur vården planeras för patienter, där också hänsyn ska tas till de anhöriga. Detta gäller såväl planering inom en enskild vårdinrätt
ning eller avdelning, som planering för hur patientens vård i hemmet samordnas med andra instanser, t.ex. primärvård och kommun. Vidare ska studenten få kunskap och förståelse om faktorer i samhället som kan påverka människors hälsa, t.ex. att stress, tobaksrökning och över
vikt kan leda till ökad risk för högt blodtryck och stroke. Därtill ska de teoretiska kursmomenten under utbildningen ge studenten insikt om det egna ansvaret att hålla sig uppdaterad med nya rön från forskningen och veta hur de skall hitta denna forskning. Den högskolemässiga lärande
miljön ska leda fram till en självständig student som har kunskap och förståelse, färdighet och förmågor samt värderingsförmåga och kritiskt förhållningssätt.
Sjuksköterskeyrket är under ständig utveckling trots att det kan
ske inte är allmänhetens uppfattning alla gånger. En del personer kan ha en bild av att en sjuksköterska endast fungerar som läkarens assis
tent eller att hon ”bara sitter på expedition”. Det händer även då och då att studenterna ger utryck för den begränsade uppfattning de har haft om sjuksköterskeyrket. I kapitel 6 i denna bok ger Bernice Skytt intressanta exempel på att studenterna ofta haft en förutbestämd bild om vad sjuksköterskan gör på jobbet om dagarna. Saker som är av medicinskteknisk eller vårdande karaktär, som t.ex. att ge injektioner eller såromlägg ning, är man beredd på men mer sällan har studenterna uppmärksammat de arbetsledande funktionerna. Min erfarenhet är att efter de inledande VFUmomenten har studenten ofta fått en mer ut
vecklad och med verkligheten överensstämmande bild av vad en sjuk
sköterska gör och är – konstigt vore det annars.
De teoretiskt inriktade VFUmomenten hjälper studenter att förankra och koppla de teoretiska insikter de fått till en praktisk tillämpning och användning. På motsvarande sätt ska de praktiska yrkesmomenten bidra till att studenten utvecklar sin kunskap och förståelse om såväl yrkesverksamheten som om dess bakomliggande teoretiska utgångspunkter. I exemplet nedan framträder båda dessa aspekter när en sjuksköterskestudent reflekterar kring rutiner för hygien.
Något jag också funderat över är de basala hygienrutinerna.
Trodde att det skulle vara krångligt att hålla på med handskar, förkläden och sprit. Att det skulle vara krångligt med avfallshantering osv. Men allt är ju så enkelt. Det är lättillgängligt och okomplicerat. Jag kunde känna lite skräck över kontakten med de sjuka de första dagarna, tanken på att få någons blod eller annan kroppsvätska på mig fick mig att rysa och jag var livrädd för att bli
”smittad” av något. Sedan slog tanken mig att det är ju inte bara för min egen skull jag använder dessa skyddsåtgärder!
Det är ju lika mycket för patientens skull jag skyddar mig.
Tänk dig att ligga där och bli omhändertagen av någon som inte sköter de basala hygienrutinerna. Att behöva vara rädd att bli smittad av andra patienter genom sin vårdare. Eller så kanske man bara upplever den som vårdar som ”oren”
av andra skäl men inte själv kan välja sitt skydd. För mig känns det självklart och faktiskt så har jag inte sett mycket fusk. Det är ”de mest erfarna” som tycker att det känns svårt att exempelvis ta prover med handskar då, men. Jag tycker att det är bra att jag lärt mig det från början så jag inte har något att jämföra med.
(Sjuksköterskestudent termin 2)
De insikter som kommer till uttryck i citatet ovan, tål att fundera på en stund. Ekenberg (2001; 2009) beskriver hur de teoretiska kunskaper som studenterna tillägnar sig integreras med praktiska färdigheter. I det här fallet har sjuksköterskestudenten fått teoretisk undervisning om ba
sala hygienrutiner som hon gjorde i sin VFU – men det var också först då som hon drog slutsatsen att hygienåtgärderna var till för både henne själv och för patienterna. Perspektivbytet från att ha fokus på sig själv och sina egna rädslor och behov av god hygien, till att sätta fokus på patienten framträder tydligt. Dylika former av perspektivbyten återfinns inom andra yrkesområden, t.ex. där oerfarna lärare ofta har fokus på sig själva och sin planering och först efter ett tag förmår att sätta fokus på eleverna och utgå ifrån dem (Fransson, 2006). Egentligen kan liknande paralleller sannolikt göras till andra yrkesgrupper när man går ifrån att vara oerfaren till att bli mer erfaren och professionell.
Klinisk handledning inom sjuksköterskeutbildningar ser naturligt
vis inte bara ut som hos oss på Högskolan i Gävle. Det finns ett fler
tal modeller beskrivna i litteratur kring hur den kan bedrivas (se t.ex.
Baxter, 2006; HäggmanLaitila m.fl. 2007; Ehrenberg & Häggblom, 2007). I forskningen beskrivs vilka olika roller som studenter, huvud
handledare, handledande sjuksköterska, klinisk adjunkt och patient kan ha eller inte ha. Vidare beskrivs olika sätt och infallsvinklar på att orga
nisera VFU, handledning och de metoder och strategier som bygger upp handledningssituationerna.
Från mitt perspektiv som klinisk adjunkt kan den kliniska handled
ningen ses som ett uppdrag där adjunkten tillsammans med handledan
de sjuksköterskor ska vara katalysator. Utmaningen ligger i att initiera, stödja, problematisera och vägleda studenterna i deras lärande processer.
Till hjälp finns ett antal olika metoder, t.ex. kliniska seminarier och be
dömningstillfällen, som – om man inte ser upp – kan tillämpas slentri
anmässigt och med en hel del förgivettaganden. Aktiva och medvetna reflektioner om vad man gör, och varför man gör på just det viset, är viktiga. I denna självreflektion kan det vara värt att fundera över några didaktiska frågor, exempelvis: Vad är det som skall diskuteras? På vil
ket sätt kan handledningen genomföras? Vem ska leda och när? Dylika frågor – och andra – kan bidra till att utmana invanda mönster och förgi
vettaganden och på så sätt hjälpa handledare att få syn sin egen praktik.
Vad kan annars hända? Min uppfattning är att en hand ledare, oavsett om det är en handledande sjuksköterska eller en klinisk adjunkt, som inte reflekterar över sin roll och över vad som sker och inte sker, riskerar att göra ett mindre bra arbete och därmed inte optimalt bidra till studen
tens lärande. Från ett fokus på handledares reflekterande ska vi nu sätta handledares metoder och modeller under lupp.